Har en sådan seprations ångerst inför resan till Lund, försöker verkligen bearbeta den men det blir bara jobbigare och jobbigare. Spelar ingen roll vad någon säger, jag har den och det sitter hårt. Clara kan ju inte följa med ner utan får komma när operationen är klar och Wilma hämtat sig efter den. Och det är jobbigt, det blir många dagar ifrån henne men jag har inget val. Jag måste acceptera det, vare sig jag vill eller inte. Jag vet att hon kommer ha det jättebra, det vet jag. Men jag är ändå hennes mamma, jag finns alltid nära när hon behöver. Och för tillfället är hon väldigt mammig och det gör det hela ännu värre. Men hon vet vart vi ska och att Wilma ska opereras. Förklara för henne att vi blir borta ett tag, men att hon kommer till oss så fort det går. Men det är inte lätt för henne att förstå det här med tid. 2 dagar eller 5 dagar, det säger nog inte henne så mycket, och jag önskar så att hon förstod. Vi har aldrig varit borta från varandra så länge. Vem vet det kanske går jättebra, det hoppas man ju så på. Och hon är i så trygga händer, men detta är väl en mammas svaghet. Och jag ska ha seprations ångerst, annars vore det ju lustigt. Den ska verkligen finnas där, ändå jobbigt, men ett måste!
Mitt älskade lilla hjärtegryn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar