Från pension till blodpudding!

Skrattade gott igår kväll när jag sett första delen av Lets Dance. Det var nyheterna och när dom kom in på ekonominyheterna, så handlar det först om hur dåligt det gott för premierpensions "grejsimojset"(så oinsatt är jag :)) med tanke på lågkonjukturen med mera, med mera  men iallafall det har gått "down" rakt ner om man säger så. Sen helt plötsligt när det är färdigsnackat om det så kommer dom in på att GEAS dom som tillverkar BLODPUDDING, där minsann finns inger pengaras, nu säljs det blodpudding som aldrig förr. Sluta lipa för lite mindre pensionspengar, köp en blo'pudding och du glömmer allt var lågkonjuktur är. 

Blodpudding åt folket!

Fy vad äckligt!

Så tyst, bara droppet från kaffekokaren hörs...

Det är så tyst, nästan för tyst. Inget barn vaket, ingen Micke hemma, BARA jag. Och klockan är 10.20. Mystiskt. Men ändå så harmoniskt lugnt, och det enda som hörs är dropet från kaffekokaren, och klockan som låter tick tack, tick... Bläddrar i Tidningen och blir nästan lite skrämd, vad högt det låter när är jag byter sida, är det verkligen ingen som står utanför dörren, opps, lät som det var någon på Claras rum. Nej, där finns ingen, där är tomt, hon har vart hos Farmor och Farfar inatt. Saknar henne. Mycket...Måste ringa snart! Tittar ut, det snöar faktiskt, mysigt. Snart vaknar nog Wilma, låg och mös med henne på morgonen. Hon log sitt största leende, jag var lycklig. Vakna snart, vill se igen! Underbart...Börja bli ensamt nu, kom hem alla.

Vad livet är underbart när man vet att man saknar

Våra små tjejer

Dom fina syskonen....

En trygg liten famn för en trygg liten bebis.....

Pappa har fått en bastukompis!

Eftersom jag legat med feber i snart fem dagar så råder det ingen tvivel om att det är stor rastlöshet i det här huset. Clara går på högvarv, tro inte att det räcker med att vara på dagis halva dan, nänä. Ingen vila här inte, full rulle dagen lång. Så igår föreslog Micke att hon kanske kunde basta med honom. Och tror ni hon blev gla' eller.... Ja, ja tänkte jag det blir nog fint de', hon är nog ute efter 10 sek igen. För själv är jag inte alls någon människa som njuter av bastulivet, jobbigt att svettas och knappt kunna andas. Förstår inte vad man har där att göra. Plåga sig själv....usch..jobbigt! Och det värsta...man inser hur sjukt smutsig man är, skinnet liksom ramlar av där i svettandet och är alldeles brunt, äckligt...bläääääää. Värsta ormen som ömsar skinn liksom. Men iallafall dom traskade ner till bastun, och jag väntade och väntade och v......men ingen Clara kommer upp. Shit tänkte jag, hon gillade det. Det betyder ju liksom att nästa gång vi är i simhallen, då blir jag tvungen att basta....åhh stackars mig! Sen hör jag hur dom öppnar bastun och går in i duschen, sen säger Clara "nu måste vi basta igen pappa". Samtidigt är det ju bra för nu har han ju någon att basta med, slipper jag få dåligt samvete. Sen ropade Micke på mig att komma ner och kolla. Så Wilma och jag går ner, och där sitter dom båda två på varsin handduk, med varsin sportflaska bredvid sig. Och Clara säger:

-Pappa fick låna min sportflaska, och jag har också en.

- Vad snäll du är, säger jag

Svårt att hålla sig för skratt, men vem vill inte se sin älskade sambo i en bastu med en NALLE PUH sportflaska bredvid sig. Som en dröm man alltid haft men aldrig trott skulle slå in...haha......så sött!!! Och bredvid sitter tjejan med en som det är en PRINSESSA på, ni är så söta att jag kan äta upp er!

Så sant, så sant

Ja, nu undrar ni säkert varför jag bytt tillbaka igen. Men Fia skrev klart och tydligt att jag var tvungen att byta igen Hon menar att det andra utseendet var för dom lite hårdare typerna, jag är en mjukis...så rart av dig lilla trollet, eller Fia menar jag..haha.!

Men om vi säger så här, vi får väl se hur länge jag orkar stanna här, kan hända att jag snart överger metrobloggen, för det KRÅNGLAR ALLTID! Men då säger jag till....

Tjingeling!

Vi är "kärra"

Har försökt förklara för den lite större tjejan att pappor och mammor som bor tillsammas är kära. För att hon ska få lite större inblick i varför man bor ihop, och lättast kände jag var att förklara att man var kära. Då säger hon:

- Är pappa och du Kärra? Men jag och Wilma då?

- Hmm...ja vi är KÄRA Och vi är KÄRA i er också, säger jag då

- Men då är vi ju KÄRRA allihopa, säger hon glatt!

Jajamensan i den här familjen är vi inte KÄRA, vi är KÄRRA!

Puss på dig knas tjej!

Pappas tjej!

Morgonmys vid en sprakande brasa

Bilden tog jag med min mobil i November, Clara ligger framför brasan en lördagsmorgon och kollar på barnprogram.

Det är sant, dom är borta!

Nu har det hänt, han har rakat bort dom. POLLISONGERNA! Trodde ett tag att jag drömde, men insåg snabbt att det var sant. Dom var borta. Som jag tjatat i flera år. Så fin, så len...så bara MIN! Älskar dig!

Elak influensa!

Kan man bli nog så trött på alla sjukdomar och förkylningar hit och dit. Vi har vart sjuka i omlopp här hemma sen typ 2 veckor innan jul, är det så det ska va eller, hallåå.....sluta nu! Tänk om man bara kunde få vakna upp en morgon och inte behöva höra varken en hostning, nysning eller täppta näsor, känns som en evighet bort. Tragiskt! Men jag som aldrig har feber, har lyckats med att dra på mig det den här gången....och åååå så ynklig jag känner mig...."stackars dig mamma" som Clara bruka säga ibland. Åhh...då blir man ju ändå mer "puttinutti". Jag har liksom värk i hela kroppen, ja ärligt, det har faktiskt vart rätt jobbigt. Men man inser någonstans att "hallå, ingen ide att vara sjuk, man har barn att ta hand om" Det är ju lite annorlunda situation när man fått barn liksom, dom förstår inte riktigt att man inte är sitt fulla till 100%. Nä, mamma älskar att bygga "tågban" de’ e grejer det! Halvvaken och snor upp till hjärnan, men bygga "tågban" de ska vi....jajamensan! Sen mitt i allt lek och stim skriker en arg liten bebis  "MAT, BRÖST"! Så fram med dom och försöka tillfredställa lilla knytet så gott det går. En till nöjd! Sen har vi då lilla gubben min. Ja han som få ta resten liksom, typ som att pyssla om mig, fast mest dra han sig bort, förstår inte varför. Jaha, okej han vill inte bli sjuk, nä vem fan vill det! Nu när jag behöver han som mest, då flyr han... De e’ kärlek de’. Älskar dig också pudding! Men idag är han hemma för vård av sambo, eller han tar hand om barnen, för jag orkar inte leka "tågban" idag. Är så trött och känner mig helt lealös. Så nu när jag har städat och gjort mat och tvättat! Så tänkte jag gå och lägga mig en stund. Men vem kan sova, snart vaknar lillfisen och ska anfalla mina BRÖST, sen kommer Clara och ryar med mig. 

Men jag är ju bara jag, en influensa sjuk mamma med två glada barn och en underbar sambo. Inte kan jag ha ont inte.

Gratulerar till Pojken!

Vi vill gratulera till

Fam Olins

Nytillskott!

"welcom to the world little boy"

Kramar

Sofi Micke Clara Och Wilma

HJÄLP en struts i MIN säng.

Hos oss blir det natta ungefär vid tolvslaget, det är inte ofta vi kommer i säng innan dess. Blir trött bara jag tänker på det...haha å snart är hon det igen. Vänta.....skulle bara stanna tiden ett tag....

Runt 04.00 brukar Clara komma insmygandes eller ja kalla det vad man vill, man vaknar och tror att en skock elefanter anfaller. Hon har lite svårt med att smyga vår lilla tjeja, lite plattfot, hehe.... Oftast har hon med sig sin hund och gosefilten...det är helt okej. MEN!, häromnatten vaknar jag av att det är j-vligt mycke ludet i sängen...hmm....Benen är rakade så där fick ni! Hittar först en sovandes gubbe på ena sidan,  på honom typ ligger en liten snarkandes Clara och bredvid mig som ligger halvt ner på golvet en Hund. Hunden accepterar jag men, BJÖRNEN och STRUTSEN! har inte där att göra.... En struts liksom...hallå skräm livet ur mig vet ja. Sen när blev jag med struts? Nä, lilla tjejan nu är det mamma och pappas säng inte någon struts. Hotellrum kan han leta om hos någon annan..Snacka om att slippa åka till nån djurpark, den finns i vårt sovrum...

Nattinatti gott folk.....nu ska jag gå i ide

Tjena Tjena, Wilma heter jag....

Mer kläder åt folket!

Förra veckan rensade vi våra garderober. Micke kastade en del, och som vanligt lägger han allt i en hög som han tycker han kan ha till arbetskläder hemma, så numera har vi en HEL garderob på 1.80 med T-shirts, inte onödigt alls...nänä...behövs alltid, jo men tjena. Få hoppas det är super kallt nästa gång du ska ut och skotta gubben så kanske två kommer till användning iallafall....puss. "Men jag kastar när ingen ser"....tjihii..... Min garderob blev inte så mycket mindre, kunde skylla på att jag ska gå ner lite till så jag behåller den här, å den här å den h... kan ju alltid skylla på nått, drabbar bara mig själv, dystert! Men vi fick ihop en bra hög ändå och kommer lägga dessa klädertill Emmaus. Och givetvis finns litepå tradera, det som det är lite värde i. Annars kan det kvitta, blir bara mer jobb åt mig......

Men insåg att vad vi prioritera bra, den enda ensamma och lugna stunden vi har på hela dan, den rensar vi garderoberna på......underbart, eller?. Det var riktigt mysigt, OCH BARA VI TVÅ

Nästa gång ska vi nog städa bilen.....såååååååå mysigt

Ja,ja....Thats life

Underbara ord från sitt barn....

Clara och jag hade ""Clara och mamma mys dag" idag. Vi åkte till öppna förskolan och sjöng och hade väldigt mysigt. Lekte jättemycke och pysslade lite. Väldigt värdefull tid då det inte blir riktig samma som förrut, nu delar hon ju all tid med Wilma. Och det är betydelsefullt det också, men ibland kan det vara skönt att bara få den där lilla egna tiden med mamma eller pappa. Så idag var det Mamma mys!

När vi åker hem i bilen säger hon dom orden som får en mamma att fälla tårar:

-Mamma? säger hon

-Ja, vad är det, säger jag

-Du är den bästa och finaste mamman man kan få. Jag älskar dig så mycket, förstår du det, säger hon.

-Nä älskling, men nu vet jag det, säger jag tillbaka med tårfyllda ögon.

-Om du är rädd så kan jag krama om dig om du vill, säger hon med sån där mysig röst.

Det spelar ingen roll vilket humör man är på. När ett barn förklarar sin kärlek på detta sättet, då finns det inget i världen som kan övervinna det. Är även ett bevis på att man lyckats som mamma att få sitt barn att känna sig trygg. Underbart!

Danslektion Nr1 avklarad...ni missade något!

Idag var det premiär för Danslektion Nr1. Spänd av förväntan gick vi upp idag och åt en stadig frukost....eller inte. Ett bett på mackan och 2 skedar yoggi, sen tyckte Clara att hon hade fått i sig tillräckligt med energi. Och givför sig så har hon så mycket av den delen ändå så vi tog inga disskusioner om frukosten idag....det blir gladast så!

Sen bar det iväg in till stan. Väl inne i lokalen satte vi oss och Clara satt stel som en pinne. Och hon var inte ensam, det satt typ 20 barn till som var lika spända och nervösa som hon. VAD SKULLE HÄNDA LIKSOM! "Mamma dont leave me".... Och det fanns ingen risk att jag skulle göra, jag skulle tydligen också dansa, tack för den. Jag kan säga att ni missade något, eller ska ni vara glada att ni slapp se eländet:)). Jag ståendes på ett ben samtidigt som jag skriker KUCKELIKUU. Var det BARNdans? Det skulle vara det, men det var Clara som stod och tittade på mig. Och jag förstår henne. Stackars barn, hon ville nog helst bara rymt därifrån och hoppats att hon skulle slippa se detta spektakel en gång till. Men dansläraren sa att vi vuxna var tvungna att vara med för annars skulle barnen bara stå stilla och inte röra en fena. Och visst hade hon rätt, bara det att om jag hade vart stilla så kanske hon hade rört lite mer på sig. Men stackars älsklingen var ju Chockad!

Men sen hände något, precis som om en bomb släpptes. Hon började dansa och gjorde allt som dom andra gjorde. Och vi hade skittroligt båda två. Ibland är mamma bra att ha, när hon inte gör bort sig...haha.

Så nu blir det till att köpa dansdräkt och ballerinaskor. Jag hoppar dansdräkten, vore ju synd att ta all uppmärksamhet ifrån henne en gång till. Och bara jag tänker tanken på hur det skulle se ut, så känns det inte bra, inte med tanke på att jag ska stå på ett ben och skrika kuckellikuu också. Den äran får någon annan

Tjingeling...

Snöboll i ögat....Jo man tackar.....

Idag var vår käre Granne Björn inne hos oss och fick lite morgonkaffe! Så trevligt så... Och så påminde han mig om något jag glömt skriva om. Och han har så rätt så....Nu ska du få käre granne!

Förra veckan eller veckan innan till och med när vi vart och handlat hela familjen så var våra bästaste grannar ute på tomten och lekte i snön...mm...Och då ställer sig Micke vid vår dörr och pratar med dom. Jag går och hämtar posten och går sakta upp för trappan och kollar in vad det är för spännande post som kommit. När jag sen tar upp huvudet för att hälsa så möts jag av eller jag bombaderas på en bråkdel av en sekund av en snöboll rakt i fejset!.  Eller den studsade mot räcket först så att den sprängdes rakt i mitt FEJS och ÖGA! Jag vill inte nämna några namn, MEN DET VAR BJÖRN som kastade den. Schysst kille eller GUBBE menar jag. Man kan ju älska sina grannar på olika sätt, och det är inte alla som blir älskade på det här sättet. Med veckans snöbolle som "Hej Sofi, hur är det, kul att se dig". Tack tack, nu har jag ju som tur är mitt öga kvar. Grejen var den att jag blev mest förvånad för det var en så j-vla bra träff. En riktig 10 poängare. Men Gubben ska nog allt få se att det är inte över än...nänä..här ska nog bli snö igen, och då när han minst anar det smyger jag fram ur buskarna och lägger ner han på marken och då snackar vi inte någon liten snöboll...nänä....SnöBOMB!

Tjingeling!

Och Wilma hade morgonmys med pappa...

Godmorgon Pappa. Dax att gå upp!

Myspys, mamma och Clara...

Hon skrämmer mig!

Varje morgon, och då menar jag VARJE morgon är hon där på samma ställe. Hon tittar på mig och försöker härma mig, och jag blir lite rädd. Hon ser verkligen ut som ett monster, så konstig och med en halv "crazy" blick. Bara jag ägnar en tanke åt henne nu, så går det en ilning genom min kropp. Kan hända att jag skrattar åt henne, och försöker få henne att inse att hon behöver inte vara ledsen, det finns säkert fler som hon som tänker likadant varje morgon. Och med lite uppfräschning och klotter i ansiktet så blir nog allt bra. Men om hon bara kunde försvinna, sluta förfölja mig liksom. Låt mig vara på morgon, titta inte på mig...ahhh..... Hon kan väl åtminstone se lite glad ut, men jag förstår henne lite, ibland. Vem orkar! Och jag vet att imorgon är hon där igen, på samma plats, vid samma tid, mitt emot mig.......

...MIN SPEGELBILD

Winnerbäck, rakt in i våra hjärtan...

"DU TOG OSS MED STORM IKVÄLL...DET KOMMER VI FAKTISKT IHÅG"

Det var nog många med oss här hemma som satt klistrade framför tv’n när Winnebäck ikväll visade sin film "Solen i ögonen". Man kan inte låta bli att sjunga med till alla hans mästerverk. Finns nog inte en enda låt vi inte kan här hemma. Vi har vart ett stort antal gånger på hans stora underverk, sina konserter. Man går därifrån med ögon som under hans magiska timmar på scen får vilken människa som helst att torka tårar. Underbart, sensuellt....vackert! Han bara står där och gör allt så vackert, han är bara sig själv, ingen annan. Allt kommer från hjärtat. Och rakt in i våra....Ja, det är konstigt hur någon som känns så nära men ändå är så långt borta, kan få en att känna sig berörd eller ta åt sig av allt det fina som man låter sitt öra ta emot. Ja...det är magiskt....han är stor....Han är Bara, LARS WINNERBÄCK!

Tack för att du finns!

Mamma var ett stort fan till Lasse....Lyssna och njut av detta älskade mamsen. När man hör Lasse sjunga, kan man njuta av att se din ansiktbild i tankarna. Du är alltid och för alltid med mig.......En dag kommer vi alltid få vara tillsammans igen. Även om det lär dröja så vet jag att det kommer bli så. Det blir början på något nytt. Med dig igen! Du är alltid min...alltid Mamma!

Älskar dig

Lilltjejan är sjuk....

Wilma har åkt på en riktig förkylning och natten var ingen höjdaren för någon av oss. Eller inte för Wilma och mig iallafall. Hon har vart täppt i näsan och väldigt orolig mest hela tiden känns det som. Ingen jättehög feber 38 ungefär, men för en liten pys som henne så är det rätt jobbigt. Tycker så synd om henne. Har fått gå med henne hela förmiddagen i famnen, närhet har varit viktigt. Nu ligger hon och sover i Claras sackoäck. Känns som hon sover bra och att hon känner sig lugn. Snart kommer ju storasyster hem från dagis så lika bra att vila upp sig,

Själv ska jag försöka ta mig in till stan och träffa min kära jobbarkompis. Ska äta lunch ihop och jag ser sååå fram emot det. Det blir bakad potatis...mums.....Och det bästa: MYCKET KACKEL!! De e' vi bra på

tjingeling

Wilma som nyfödd...nu snart 2 1/2 månad

Tyvärr kom aldrig Wilma med på Webbisar eftersom vi inte var i Kalmar mer än några timmar efter hennes födelse. Men mamma och pappa tog ju en massa fina kort på vår lilla Wilmis. Denna bilden är tagen ungefär 2 timmar efter att hon kommit ut till oss. Hon är nybadad och här är vi alla så ovetandes om vad som tyvärr kommer drabba vår lilla stumpa. Men hon är så fin och vem kunde annat något anat än att allt var perfekt och såg bra ut. Vår älskade lilla kämpe.

Men efter allt som hänt, så växer hon och lägger på sig, hon är som vilken liten tjeja som helst, inget syns ju på utsidan, men det sorgliga är att allt handlar om insidan. Kan inte låta bli att tänka på att vår älskade lilla tjej är så sjuk egentligen. Man ligger och tittar på henne, och hon ler och försöker "prata" med oss precis som vem som helst. Och så kommer dom där tankarna om att hon måste opereras och hela den biten. Så liten, så ovetandes om vad som hänt med henne. Tur är väl det kanske att hon aldrig behöver veta egentligen. Inget hon någonsin kommer minnas något av, det är hon för liten för. Men givetvis ska hon få veta allt när hon är tillräckligt stor för att förstå. Men det jag menar är att hon kommer inte minnas alla operationer eller jobbiga situtioner som vi andra kommer att alltid få bära med oss. Men hon är vår envisa lilla kämpe...Hon är stark, och då måste vi också vara det. Önskar ibland att man hade all den kraft som hon verka ha. Jag vill ha det men ibland går det inte. Ibland känns allt bara så jobbigt, och man känner att man vill så mycket men man kan inte. Vill få henne hel nu, att allt ska vara över och vi kan gå vidare och bara få ha våran lilla tjeja här hemma jämt, föralltid! Men det är lång väg dit ännu, många tårar och jobbiga stunder kommer nog följa oss ett tag. Men vi finns hela tiden för henne, och sviker aldrig, aldrig någonsin. Hon är vår älskade kämpe, Claras lillasyster, tillsammans vårt allt. Vi ska bli en hel familj, där vi alla får vara friska. Leva ett bra liv tillsammans. Vi ska bara stanna upp tiden ett tag, hjälpas åt att "laga" lillasyster som Clara säger. Ibland önskar man bara att man hade tänkt lite annorlunda. När man går i väntans tider och bär på något i sin kropp som genom sparkar och en hel del kullerbyttor i magen visar att det finns något som vill komma ut och leva sitt liv med oss. Då tänker man bara på att allt ska bra och att lite illamående och krämpor kan man ta, bara det lilla undret är friskt. Men om man bara tänkt lite på att det kan ju faktiskt hända något annat, allt kanske inte blir så bra som man målar upp. Nu menar inte jag att man ska tänka så igenom en hel graviditet, det jag menar är att man kanske bara skulle ägna en liten tanke åt att det kanske tyvärr någonstans inte bli riktigt som man förväntat sig. Jag kan säga själv att jag önskar att jag vart lite förberedd på att det kan hända något man inte vill ska hända, bara haft tanken lite i bakhuvudet. Då hade man iallafall vart lite förberedd, sen kan man aldrig bli nog förberdd på något sånt här. Absolut inte. Men det är ju så att det enda man tänker är ju att allt ska vara bra, så är det ju. Självklart! Det gör alla. Nu var ju Wilmas situation jättebra från början, hon var ju helt frisk, vad vi såg då. 8 timmar efter sin födelse vände allt. Och där kom chocken, chocken om att vi kanske inte skulle få behålla vår älskling. Men det satt några viktiga personer för oss där uppe i det blå, och tillsammans med dom alla nära och kära och kämpade med oss och Wilma. Och idag är hon med oss, som vilken lite tjej som helst. Och vi hade aldrig gått med på något annat heller. Aldrig! Nu tar vi en dag i taget, inte mer. Och vi njuter så av att få vara nära henne och tillsammmans samlar vi krafter för att vår lilla älskling ska få bli hel och bara få vara frisk. Det är alls vår dröm!

Hon är vår lilla goding, storasyster upp i dagen!

Clara som nyfödd....nu tre år!

Den här bilden togs på förlossningen ungefär 2 timmar efter att hon var född, så fin ,så perfekt. Bara vår! Det är tre år sen, tre år som verkligen har gått i raketfart, nu är hon stor tjeja och fylld av energi och förgyller våra dagar till max. Ibland önskar man att tiden stannade upp en stund så man hann att verkligen ta vara på alla tillfällen, eller åtminstone få vara i dom lite längre. Men man njuter av varje minut, varje timme, varje dag, alltid! Vår stora prinsessa!

Skriv så man ser, gubbe!

Clara tjejan är på dagis, Wilma sover så sött i vår säng och själv sitter jag och äter frukost, eller ett glas yoggi och litervis kaffe...frukost? Ja typ! Men men Micke hemma också, han tar ut sina 10 pappa dagar, så det är nu jag har föräldrapengar och sambopenning..haha...inte kul nä, sorry darling!

Sitter och läser i hans kalender eller som jag sa när jag höll den i handen "jag har din hjärna i mina händer"....tyckte han inte heller va roligt, men jag!! Läser under Onsdagen "Beria jobba" Då frågar jag honom:

-Vem är Beria, är det nån ny eller?

- Va?, säger han och kommer och kollar

- BÖRJA JOBBA står det, säger han.

Precis som om jag skulle se det. Vi lever ju inte på 1600-talet längre.....hallå....

Ironimannen nr1......

Vi gick in och la oss i sängen vid 00.30 inatt. Wilma skulle äta sitt sista mål mat innan hon skulle sova för natten. Så vi la oss i sängen och Wilma somnade vid mitt bröst, mätt och trött!

Jag tittar på Wilma och ser att hon sover så gott, så jag frågar Micke:

- Ska jag rapa henne, älskling?

- Ja, VAD SER DET UT SOM?, säger han med ironi i rösten.

Dum som jag är så frågar jag:

- Hur ska jag kunna se det när hon sover då?

- NÄ PRECIS, HON SOVER JU!, Det är ju som om jag skulle väcka dig vid 4 och fråga dig om du behöver bajsa!, säger han då och skrattar mig rakt upp i nyllet! Varför ska hon rapa för när hon sover!

Tack älskling.....du gör livet så enkelt för mig.....Bara tryck ner mig

Man kan inte vara smart jämt!

Vem "pestämmer" egentligen!

Idag när jag och Clara hade duschat satt vi inne i badrummet efteråt och pratade. Sen kom Micael in och sa något till henne och då svarar hon tillbaka:

-Men pappa, Vad är problemet?

Tjejen är precis fyllda 3 år. Vad ska vi göra?? Vad vi än säger så kör hon över oss. Hennes vokabulär bara flödar. Hon pratar så rent och har gjort alltid. Men nu börjar hon använda ord som man inte förväntar sig av en 3 åring. Man liksom tappar hakan "74"" gånger om dagen, lilla tjejan, det är faktiskt mamma och pappa som "pestämmer" som hon själv uttrycker det. 

När hon inte tycker att vi är snälla mot henne så säger hon till oss:

-Nu går ni in på ert rum tills ni är snälla! 

Hon snappar upp allt, precis allt man säger

eller som ikväll när hon skulle sova, men hoppade upp ur sängen ett x antal gånger bara för att hon är trotsig liksom. Då säger Micke till slut:

-Ligger du inte i din säng nu, så kommer jag att kasta en leksak varje gång du hoppar ur sängen. Och jag kommer börja med att ta din dator.

Och vad gör lilla tjejen bara för att visa att hon tror att hon "pestämmer". Jo hon hoppar ur sängen rakt framför näsan på honom. Utmanar ödet till max. Så Micke säger:

- Okej nu tar jag datorn!

-Nä, gör inte det, skriker hon.

-Nä, men gå och lägg dig då, säger han.

Och så går hon tillbaka och lägger sig och säger till honom, detta ä'r det bästa:

- Ställ den där uppe på hyllan så DU inte räcker den pappa!

"Not" så smart tjej, But I like you darling

Ett smaskigt avsked.....

Så var det då dax att göra oss av med 2008 års pepparkakshus. Sorgligt och med tunga steg bar vi ut huset till köket. Och det liksom värkte i hela kroppen för denna ångerst, ångerst av att säga farväl, när man vet att det ligger proffesionellt jobb bakom detta. Så kära pappa, vi gör inte detta för att vi tycker det är roligt, men nu kände vi att pepparkakslukten liksom satt sig fast i hjärnan  Men jag måste säga att jag är väldigt imponerad av Clarabellan, hon har vart så försiktig med detta hus och jag kan garantera att hon inte rört EN istapp! Samt varenda karamell är kvar, (förutom den jag åt upp....opps.....) Det tillhör traditionen, spelar ingen roll om det fått gå vidare i arv nu, jag är med all rätt delägare, och får ta en karamell...så de så....

VI hjälptes åt att mumsa i oss dom sista godisarna på taket...mmm....gottgottigottgott!

Några minnesbilder

Inget för den som är förkyld!

Clara och jag är inne på toaletten och "gör oss fina". Plötsligt står Clara och håller i en ask tamponger. Jag ser att hon tittar nyfiket på dom och tusen tankar om vad det kan vara snurrar säkert runt i hennes huvud. Det var x som hade glömt dom när hon var här, och efter ett tag tittar Clara upp mot mig och säger:

- Mamma

- Ja, säger jag.

- X har glömt sina halstabletter hos oss.

Vad säger man. Det var liksom lika bra att hålla med, för hon hade ändå aldrig förstått om jag så hade försökt förklara vad det var. Lite svårt att hålla sig för skratt var det.

Så X, om du inte var torr i halsen innan, så garanterar jag att du blir det när du använder "halstabletterna" nästa gång du är förkyld!  

Tjingeling

Lite glada bilder.....

Kanske det blir en liten bloggare det här också.

På sitt allra bästa morgon humör

Våra små prinsessor, så fina, så älskade

Lite lek och bus med lillasyster är alltid uppskattat