Satt i min egna lilla tankeverkstad ikväll och funderade över vad livet egentligen begär av en. Jag är 27 år, bara 27 år. Och på mindre än tre är har jag fått kämpa mig igenom så många tragiska och svårarbetade ledsamheter och sorger fast givetvis däremellan även bra stunder. Men det känns ibland som att det negativa av min tillvaro och vardag aldrig tar slut, har man väl tagit sig igenom en händelse, så dyker nästa upp. Och det värsta av allt är att det alltid har kommit så fort, man har liksom aldrig hunnit bearbeta det som hänt, förräns man sitter i nästa. På mindre än tre år har jag gått igenom en egen depression, min mamma gått bort, Mickes morfar gick också bort, viktiga personer i min omgivning mått dåligt psykiskt, gått igenom en av förlossningarna där det visade sig efter några timmar att hon hade ett komplicerat hjärtfel. Vart bär livet med en egentligen. Hela tiden går man med tankar om vad som kommer härnäst, svårt att slappna av. Blir nästan nojjig varje gång telefonen ringer. Vad är det nu? Hur mycket begär livet av en, vad är meningen. Då börjar man funderar på om nu allt detta hänt på så kort tid och jag bara är 27, hur mycket har då hänt när jag är, säg 35...Det vill man inte tänka på, det finns inte nu. Man har fått lära sig att ta en dag i taget, man vågar liksom inte mer. Man lever med dom man älskar, dag för dag. Dom som förgyller ens tillvaro, mina barn...mina älskade små, min älskade sambo, mina älskade familjer samt alla vänner runt omkring. Jag lever för det. Jag lever även på saknaden av min älskade mamma, livet vi hade hon och jag. Pappa är med mig, min älskade lilla pappa, stor plats i mitt hjärta, ses inte så ofta, men så betydelsefullt när vi gör det. Men allt som händer blir en vardag efter ett tag. Man kommer smått tillbaka till det dagliga, skillnaden är bara att man hela tiden har med tankarna och känslorna från det som hänt. Men man lär sig leva med det, eller man måste helt enkelt. Men man tappar en del humor på vägen, och man förändras lite som person. Finns säkert dom som har det 10 ggr värre, det vet jag att det finns, men det är alltid sig själv och sina närmaste man sätter i första rum. Och så ska det väl vara, annars vore man ingenting. Skönt att få skriva av sig en stund, det här är inget tycka synd om mig inlägg, detta inlägg är enbart för att få befria mina tankar från sånt som ligger mig nära, som ibland kommer smygande och som berör en del av mitt liv.
Nu ska jag pussa mina små sovande underverk på panna och även han som har mitt hjärta, då blir allting bra igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar