Jag står i blåsten, och känner gråten. Kan det vara mamma som försöker nå mig. Kanske ett tecken från ovan, om att hon inte vill vara ifrån mig. En varm vind smeker förbi, kan det vara sant att hon finns här bredvid. Innerst inne hoppas jag att det är sant, men i samma ögonblick blir jag misstänksam. Det finns ju ingen chans att hon kommer tillbaka, men älskad och saknad så snälla kom fram. Något berör mig, jag känner en hand, jag tittat mig omkring men står i ett ensamt land. Någonstans jag vet att hon finns, att hon ser ner från ovan men snälla ge migett endaste litet bevis. Något jag säkert aldrig får, men när regnet kommer jag vet att det är hennes gråt. Gråten om ett liv med allt var det var, saknaden efter oss och livet vi hade tillsammans dag för dag. Söker min tröst bland blommor som blommar, en ros så fin, lik mamma min. Innan jag sakta går upp för trappen, vänder jag mig om och vinkar med handen. Upp mot himlen och gråter efter vårt liv tillsammans som vi aldrig får åter, där jag vet hon finns, som en vacker ängel, samt stjärnan som lyser upp i mörkret med orden att hon finns i evighet. Till ett sista ställe jag drömmer mig bort, där rättvisan finns som världen dömt bort. En värld där lilla mamma nu finns och med tanken om att hon har det bra, för i den världen hon en gång levde i, fanns det med tårar som rinner ett hopp som var blekt och som svek oss alla samt mamma i evighet.
Älskar dig mamma......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar