Wilma som nyfödd...nu snart 2 1/2 månad

Tyvärr kom aldrig Wilma med på Webbisar eftersom vi inte var i Kalmar mer än några timmar efter hennes födelse. Men mamma och pappa tog ju en massa fina kort på vår lilla Wilmis. Denna bilden är tagen ungefär 2 timmar efter att hon kommit ut till oss. Hon är nybadad och här är vi alla så ovetandes om vad som tyvärr kommer drabba vår lilla stumpa. Men hon är så fin och vem kunde annat något anat än att allt var perfekt och såg bra ut. Vår älskade lilla kämpe.

Men efter allt som hänt, så växer hon och lägger på sig, hon är som vilken liten tjeja som helst, inget syns ju på utsidan, men det sorgliga är att allt handlar om insidan. Kan inte låta bli att tänka på att vår älskade lilla tjej är så sjuk egentligen. Man ligger och tittar på henne, och hon ler och försöker "prata" med oss precis som vem som helst. Och så kommer dom där tankarna om att hon måste opereras och hela den biten. Så liten, så ovetandes om vad som hänt med henne. Tur är väl det kanske att hon aldrig behöver veta egentligen. Inget hon någonsin kommer minnas något av, det är hon för liten för. Men givetvis ska hon få veta allt när hon är tillräckligt stor för att förstå. Men det jag menar är att hon kommer inte minnas alla operationer eller jobbiga situtioner som vi andra kommer att alltid få bära med oss. Men hon är vår envisa lilla kämpe...Hon är stark, och då måste vi också vara det. Önskar ibland att man hade all den kraft som hon verka ha. Jag vill ha det men ibland går det inte. Ibland känns allt bara så jobbigt, och man känner att man vill så mycket men man kan inte. Vill få henne hel nu, att allt ska vara över och vi kan gå vidare och bara få ha våran lilla tjeja här hemma jämt, föralltid! Men det är lång väg dit ännu, många tårar och jobbiga stunder kommer nog följa oss ett tag. Men vi finns hela tiden för henne, och sviker aldrig, aldrig någonsin. Hon är vår älskade kämpe, Claras lillasyster, tillsammans vårt allt. Vi ska bli en hel familj, där vi alla får vara friska. Leva ett bra liv tillsammans. Vi ska bara stanna upp tiden ett tag, hjälpas åt att "laga" lillasyster som Clara säger. Ibland önskar man bara att man hade tänkt lite annorlunda. När man går i väntans tider och bär på något i sin kropp som genom sparkar och en hel del kullerbyttor i magen visar att det finns något som vill komma ut och leva sitt liv med oss. Då tänker man bara på att allt ska bra och att lite illamående och krämpor kan man ta, bara det lilla undret är friskt. Men om man bara tänkt lite på att det kan ju faktiskt hända något annat, allt kanske inte blir så bra som man målar upp. Nu menar inte jag att man ska tänka så igenom en hel graviditet, det jag menar är att man kanske bara skulle ägna en liten tanke åt att det kanske tyvärr någonstans inte bli riktigt som man förväntat sig. Jag kan säga själv att jag önskar att jag vart lite förberedd på att det kan hända något man inte vill ska hända, bara haft tanken lite i bakhuvudet. Då hade man iallafall vart lite förberedd, sen kan man aldrig bli nog förberdd på något sånt här. Absolut inte. Men det är ju så att det enda man tänker är ju att allt ska vara bra, så är det ju. Självklart! Det gör alla. Nu var ju Wilmas situation jättebra från början, hon var ju helt frisk, vad vi såg då. 8 timmar efter sin födelse vände allt. Och där kom chocken, chocken om att vi kanske inte skulle få behålla vår älskling. Men det satt några viktiga personer för oss där uppe i det blå, och tillsammans med dom alla nära och kära och kämpade med oss och Wilma. Och idag är hon med oss, som vilken lite tjej som helst. Och vi hade aldrig gått med på något annat heller. Aldrig! Nu tar vi en dag i taget, inte mer. Och vi njuter så av att få vara nära henne och tillsammmans samlar vi krafter för att vår lilla älskling ska få bli hel och bara få vara frisk. Det är alls vår dröm!

Hon är vår lilla goding, storasyster upp i dagen!