Det är så tyst, nästan för tyst. Inget barn vaket, ingen Micke hemma, BARA jag. Och klockan är 10.20. Mystiskt. Men ändå så harmoniskt lugnt, och det enda som hörs är dropet från kaffekokaren, och klockan som låter tick tack, tick... Bläddrar i Tidningen och blir nästan lite skrämd, vad högt det låter när är jag byter sida, är det verkligen ingen som står utanför dörren, opps, lät som det var någon på Claras rum. Nej, där finns ingen, där är tomt, hon har vart hos Farmor och Farfar inatt. Saknar henne. Mycket...Måste ringa snart! Tittar ut, det snöar faktiskt, mysigt. Snart vaknar nog Wilma, låg och mös med henne på morgonen. Hon log sitt största leende, jag var lycklig. Vakna snart, vill se igen! Underbart...Börja bli ensamt nu, kom hem alla.
Vad livet är underbart när man vet att man saknar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar