Denna vackra människa ni ser på detta foto är min Mamma, men det vet ni alla som känner mig och har följt min blogg. Idag är det 2 år sen hon fick lämna denna värld jag fortfarande lever i. Så orättvist. Och det är lika tungt idag som det var för exakt 2 år sen när jag satt och vakade vid hennes sida. Denna dagen för 2 år sen fanns inte mamma alls, hon hade redan lämnat oss tidigt på morgonen, men hennes andetag höll ut till jag lämnat henne en stund på rummet, för att få samla tankar och orka gå vidare. Mormor tog över och höll hennes hand. Och i samma stund som jag lämnat rummet, lämnar också mamma det. Fast till en helt annan plats. En plats som vi inte känner till, vi vet att det finns en himmel, en himmel som tar emot alla våra nära och kära som så oskyldigt varit tvungna att lämna oss. Jag vet eller tror iallafall att hon finns där. Att hon samma stund som hon lämnade mig, blev av med alla hemska krämpor och fick finna lugn och ro. Fick komma till den himlen där hon fick vara sig själv, och helt befriad från allt ont som drabbat henne. Jag hoppas verkligen att det är så, jag kommer aldrig få veta. Men huvudsaken är att mina tankar tror det. Annars hade jag nog inte orkat sitta här och skriva eller överhuvudtaget velat leva. Men jag vet att mamma vill att jag ska orka vara stark, och jag gör allt för henne. Att jag ska ta hand om min familj, och älska dom för dem dom är. Och det gör jag älskade mamma, alltid!! Allt för dig, det vet du.
Snart fyller Clara år, och det kommer kännas lika tomt detta året som det gjort de 2 senaste åren vi haft kalas för henne. Man tar allting för givet att vissa personer alltid ska finnas där och så är det bara. Och du skulle ju alltid har funnits där om inte den där canc.....vill inte ens skriva ordet, blir bara arg och ledsen när jag ens tänker tanken på det. Varför? Varför av alla människor du Mamma! Den finaste, vackraste och mest omtänksammaste mamman man kan få. Och så bara lämnar de mig här utan dig. Dom tar dig ifrån mig. Men jag är ju fortfarande bara ett barn, ditt barn mamma. Som du skulle följa i många, många år till.....Men det tog slut allt för tidigt...allt för tidigt ....
Dom sista dagarna mamma levde skrev jag ner hur hennes dagar såg ut. Hur hon var, och vilka försämringar som visade sig. Här är ett stycke från den 27/9-06
Idag satt mamma och fikade med oss i rullstolen. Hon kämpade för att hålla ögonen vakna, ibland bar det emot men efter en stund slog hon upp sina vackra blå igen. Hon drack lite kaffe och tog ett bett på bullen, men inte mer. Vi frågade henne några gånger om hon ville lägga sig i sängen igen. Men inte, kämparglöd har hon min älskade mamma. En av dom bättre dagarna den senaste veckan. Allt som ser bättre ut är värt att kämpa för. Det sista hon får fram varje gång vi ska lämna henne och åka hem är.
"PUSSA CLARA"
Redan dagen efter är tillståndet kraftigt försämrat. Så ledsamt, tårar faller ner från hennes kinder i stort sett hela tiden. Hon vet att det blir aldrig bättre, men det skulle hon aldrig erkänt för oss.
Den 29/9-06
"Inget svar när jag ger henne puss på kinden och säger Hej då för att åka hem, Inte ens ett, Pussa Clara.......Bara ett par ögon som sakta rör sig, och en hand som har ett kraftig tag om min.
.gif)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar