Wilma på bättringsvägen...

Ja, dagarna flyter på...och läget för lilla älsklingen blir bara bättre och bättre. MAn ser framgångarna riktigt väl från dag till dag...och det är så härligt att följa allt som bara kan blir bättre hela tiden. Maten har vart sådär, men det har varit en hel del sondning. Lilla tjejan åt ju inte mycket innan, men för att återhämtningen ska gå bra så måste hon få i sig en viss mängd. Och jag kan lova...hon är trött på välling! Men idag fick vi i henne en hel portion gröt. Mycket lovande... Ständiga kontroller på henne, och hon blir lika ledsen och rädd varje gång sjuksköterskorna kommer in...hon vet hur dom ser ut, dom har såna där konstiga kläder som INTE mamma och pappa har. Så hon vet mer än väl vilka dom är. Jobbigt att se att hon blir så rädd varje gång, men det måste ju vara så här, det är ju bara så....lilla tjejan...du är såååå duktig. Så stark och en kämpe som verkligen inte ger sig, hon kämpar när det gör som ondast, hon försöker äta, trots att det bär henne emot. Hon tar att det måste kännas och pysslas med henne, trots att det ibland tryter. Går inte att med ord säga hur stolta vi är över detta lilla mirakel som fått gå igenom så mycket på sina första 8 månader...Ett mirakel är vad hon är, vår fina lilla Wilmis!

Här har vi kommit ner på avd. Fortfarande taggen efter all narkos och mediciner, men underbart att se dom små blå som visar sig öppna!

Här äter hon från flaska första gången efter operationen, hon fick i sig 100 ml och det var inte illa...duktigt och ett sken av att hon var på väg tillbaka igen...

Men lite mer mat krävs och då får man hjälpa henne med att sonda. Nu är ju inte Wilmis van vid att äta så här mycket som hon egentligen borde kanske, men just nu spelar den rätta mängden välsigt stor roll.

Lite egna kläder, istället för "skaunes" sjukhus egna gör att man ser lite piggare ut... små leende som gör att man blir så glad och att livet är värt att leva

Men hon har ju inte vart överförtjust i sonden, hallå någonting sitter där TA BORT DET NU, har hon visat stora tendenser till...och man förstår ju, vem vill ha nått i näsan som kliar hela tiden...dumma sond!!Men som sagt, ett måste....

Fast idag! när dom skulle göra en kontroll, var hon måttligt arg på den, och inte gladare blev hon när dom gick ut från rummet, "hallå sonden är kvar...ni glömde något systeryster!" Och på två röda när dom lämnat rummet drog hon bort den själv. Envis de är hon allt lilla kämpen! Men mamma tryckte på knappen och dom var snabbt tillbaka igen, men vilken tur hon hade lilla tjejan, dom satte inte tillbaka den, gick maten bra idag och hon fick i sig måttliga mängder kunde hon få vara utan den. och hon har ätit, om än inte så mycket, men tillräckligt. Det är krut i dig gumman, du visar vem som bestämmer!

Imorgon är det EKG, röntgen samt borttagning av vissa stygn som inte behöver vara där. Just den som dom knutit fast trådarna med, sen försvinner dom andra poff väck i kroppen... Men hon är lite rädd så fort vi ska lyfta henne, sträcker säkert och gör ont, men hon vet vad hon gått igenom och det sätter nog sig fast. Men det går bättre dag för dag...och det är vi alla mycket glada över!

Men som sagt, visar allting bra imorgon och hon klara sig utan morfin för smärtan och kan ha enbart alverdon så hoppas hoppas vi på att hon får komma ner och bo med oss på Ronald.....så håll tummarna för oss nu! Om inte, så tar vi en dag i sänder som vi gör hela tiden, allt ska vara 100 och ingen brådska med någonting. Vi ska åka härifrån med 100 % säkerhet...vi är trots allt på världens bästa ställe!!