Vi kom ner till avdelningen igår eftermiddag. Wilma mådde bra, men sov mest. var vaken mer på kvällen och man började se hennes gamla jag. Åt bra 130 ml från flaska, imponerande! Micke sov på ronaldoch jag låg på rummet med Wilma. Natten har varit sådär, hon har sovit dåligt, inte ätit så bra och kräkts upp en del. Mycket slem i luftvägarna som måste upp, jobbigt emellanåt...Jag har sovit dåligt, orolig för henne hela tiden. Mycket kontroller även på natten och mediciner och smärtlindring som behöver tas. Vid fem i morse fick hon lite feber och var väldigt ledsen, inte ledsen för att hon låg i sängen, men hon hade ont...jätteont...När jag stod bredvid henne vid hennes säng, tittade hon på mig med gråten i blicken och ville bara upp till mig, ville ha närhet. Men svårt att lyfta henne fortfarande så jag kunde bara stå bredvid och lägga huvudet mot hennes. Hn kramade mitt finger och var konstant ledsen till 8 nu på morgonene. Sjuksköterskorna kom in och så fort hon ser dom blir hon ledsen och orolig och har konstant blicken på mig. jag vet vad den säger. Den säger att hon är rädd och vill ha min närhet. och där står jag, och kan inget mera göra än att bara finnas och krama henne, pussa henne på pannan och viska små ord till henne...Något en mamma aldrig vill behöva uppleva...att se sitt barn lida och att smärtan är så hård...Vid halv nio bröt jag ihop, fick stöttning av personalen...tårarna rann och kroppen var svag...Visste Micke skulle komma när som helst, så jag ringde aldrig efter honom. Kan tänka mig själv vad som börjar röra sig i huvudet när någon ringer från den situation man är i och gråter. Första tanken lär ju har varit "vad har hänt, vad är det för fel" så jag höll ut och strax därpå kom han in i rummet. Vi tog upp Wilma i hans famn, och strax efter kom personalen in och hon fick mer smärtlindring, doktorn hade bestämt det, för hon behövde det. Och efter det så somnade hon tryggt i hans famn. Hon är rätt svag nu, men nu kan hon ligga och titta utan att vara ledsen, men det gör ändå ont i oss att se henne i detta tillstånd. Men allt är är normalt, och denna dagen efter operation brukar alltid vara den värsta säger dom. Ronden kom sedan och läkaren berättade att Wilma följer allt som hon ska, allt ser bra ut, och det dom jobbar mest med på avdelningen är just smärtlindring, dom måste bara hitta en bana som passar henne. Och hittills har hon fått för lite av det, men dom kan höja dosen, det är så det funkar...Sen måste dom hitta den rätta balansen för henne...imorgon kommer hon vara mycket piggare säger dom...Och det måste man ju tro på.
Nu har jag varit nere på Ronald och duschat lite samt försökt varva ner lite. Micke är hos Wilma och finns där för henne hela tiden. Jag ska snart också gå upp, och det jag ser fram emot nu förrutom att Wilma ska bli piggare är att idag kommer vår älskade Clara ner till oss. Längtar och saknar henne så mycket. Nu behöver vi alla lite glada miner som kan få oss på rätt spår igen. Och det är den lilla prinsessan mycket bra på!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar