Så fin vår älskade lilla Wilma Första gången vi var uppe på BIVA (barnintensiven) låg hon med respirator och med alla de slangar och mediciner som omringade henne. Trodde det skulle kännas jobbigt men det var faktiskt mer en lättnad. En lättnad över att se att hon var så fin i färgen. Vi har alltid tyckt att hon haft en någorlunda så bra färg hemma, inte blå eller så, men vilken enorm skillnad det var. Så fin lilla älskling....Hon bråkade lite med personalen, ville helst vakna, men för hennes egna skull för att slippa all smärta så får hon sömnmedel. Men stark som hon är försöker hon verkligen att trotsa sömnmedlet...vår lilla energi tös. Men det var underbart att se henne. Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt än, nervös i kroppen och jag tror att sova skulle vara bra för mig. Vi satt däruppe några timmar och gick sedan tillbaka till Ronald för att försöka äta lite.
Gick upp nu ikväll igen för att bara finnas där bredvid henne, vill bara hålla henne, krama henne...viska att vi älskar henne och är så stolta över hennes vilja att komma tillbaka där hon var igår...Du kämpar så tappert med att försöka nå det, och det kommer du göra om det fortsätter så bra som det gjort hittills. Varje litet steg som sker är underbart. Skulle legat i respiratorn tills imorgon, men dom tog bort den redan nu ikväll, hon vill andas själv, vara sig själv....duktiga Wilma, du imponerar på oss och alla runt omkring. Tänk om alla var som du, då skulle allt vara så bra. Men mamma är lite svagare, och det har jag nog som mamma rätt att vara...det är en mammas svaghet. Men det är jobbigt och tufft att se sitt lilla barn påverkad av mediciner och i en säng med massa konstiga slangar och saker som får en att känna lidande...hade gjort allt för att byta med dig...allt gumman!
Personalen försökte få henne att halvligga lite i sängen där hon låg, men envis som hon är och har all rätt att vara så ville hon ligga tvärsöver sängen. Och givetvis, det gör hon ju alltid hemma...och hallå vem vill ha täcke på sig, nä precis inget täcke hemma...inget på sjukhus. Sömnmedel kommer hon få tills imorgon, men då hon får det regelbundet i små mängder vaknar hon till då och då och är ledsen...och det är jobbigt att se...man vill åter igen bara ta upp henne och hålla henne så tätt man bara kan...men det går inte, inte än....men kanske imorgon...hoppas...
Micke och jag ska snart gå och lägga oss, vart en tuff dag, som jag inte önskar någon annan...den ständiga oron över vad som kommer ske och ständiga klumpen i magen...Kanske släppt lite tills imorgon, sitter nog kvar där ett tag till iallafall, tills allt är som det brukar...om några dagar eller så...ingen vet, men vi hoppas på det!
Längtar redan tills jag får se hennes blå slå upp imorgon, dom visade sig idag, men ingen verklig kontakt, utan i en påverkad kropp av mediciner...
Älskade lilla hjärtebarn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar