Nu är vi hemma!

Vi kom hem i Söndags kväll. Skönt att komma hem till småländsk mark! Såååå trött på hela den "skaunska" miljön...Den hoppar på en hela tiden, och man kommer på sig själv med att man pratar så där lustigt...bort, bort bort....och inte nog med skaunskan det var en kille där från värmland...och det blir man ju inte heller klok på liksom fast det låter bättre än skånskan. Så det var en fajt på ronald om hur KETCHUP skulle uttalas. värmlänningarna säger: Kaaatchup, Skåne land säger: käetchup. Men hörre ni det heter KETCHUP! Never give up, I got right!!! Ja, alla dess dialekter på en gång...förvirrad!

Men men allt har gått bra och resan hem gick väl sisådär. Wilma mycket ledsen, Clara rastlös, jag inget temperament och Micke...ja, han körde bilen så han var en för sig!

Väl hemma stoppade vi Clara i säng och försökte få Wilma också att somna men det gick inte så bra. Wilma är just nu väldigt rädd och orolig hela tiden, peppar peppar så har det gått bättre idag. Men då vi försökte lägga henne i sängen, blev hon helt hysterisk. Slutade med att vi somnade tätt tätt intill henne i vår säng efter en timme ungefär. Så synd om henne och man kan inte göra så mycket. Hon har massvis att bearbeta och det värsta är nog att hon kommer så väl ihåg minuterna innan hon fick narkosen, hon fick givförsig lugnande innan men den gav ingen större verkan. Så hon minns med all säkerhet allting som skedde innan. Och sen då vakna upp i en sjukhussäng fullproppad med mediciner och alla dess möjliga sladdar och grejer och helt plötsligt inte kunna röra sig som hon gjort bara några timmar innan. Man lider så med henne och man försöker med allt för att få henne att känna sig trygg. Trygg med vår tillvaro och det gör hon ju, men hon vet inte hur andra runt omkring beter sig mot henne. hon vet så väl vad de vita rockarna, eller färgade kläderna har gjort med henne. Hon vet såå väl vilka dom är. Och jag hoppas att återbesöket på Barn nästa vecka inte blir en jobbig stund. Jag vill att hon ska känna den där tryggheten även på sjukhuset, men samtidigt så är det här en bearbetningsprocess, som hon måste ta sig igenom, vi måste bara hjälpa henne att få förtroendet tillbaka. Mycket mardrömmar går hon också igenom nu, och det tillhör också. Man tycket hon är så liten, och man far så illa av att hon ska behöva ta allt det här. Men som sagt det är nu hon bearbetar allting. och hon minns det här NU, men inte om några år...Både bra och dåligt...Men nu r det vägen tillbaka som är viktigast för henne och oss här hemma. Och som det ser ut nu med maten så äter hon som en häst. Gud vad hon äter, hon som innan inte åt alls mycket har på två röda vänt helt. Så himla skönt att se och hur eller hur så tror jag innerst inne att hon har nog känt av det här med hjärtfelet innan mer än vi trott. Hon har helt enkelt inte haft orken att äta fullt...lilla Wilmis.....

Bröstbenet på henne har läkt om 6 veckor ungefär, till dess får vi lyfta henne som ett spädbarn. Men hon är stark den lilla tösen. Så fort vi ska lyfta henne så hjälper hon till att komma upp. Vår lilla kämpe tös!!