MMS-bloggat från mobilen

Det �r det jag alltid sagt, vi har inte struntat i att klippa gr�set, vi vill bara se ett tydligt resultat n�r vi g�r det:-)

MMS-bloggat från mobilen

vi kollade �ter igen in tomten d�r v�rt nya fina hus ska st�. Clara och Micke passade p� att s�tta sina revir, l�ttade p� trycket kan man s�ga, Tjihii :-)

...och så har vi vart på marknad...

Eva, Sigge och Elton kom hit på lunch idag. Jag hade gjort köttgryta och ris. Efter det åt vi smarriga kakor som Sigge noga valt ut i affären till oss och givetvis kaffe till...vem kan vara utan!

Sen packade vi ihop oss och tog bilarna in till stan. Vi skulle gå på marknad. Och det är så himla skönt att man inte är ensam...hmm..om att leva tajkån livet...det finns så många fler...haha. Om man nu ska ha marknad i en stad, och det alltid är fullt med männsikor där, det vet ju alla. DÅ måste man ju för sjutton ha lite utrymme till det. Trångt som bara den, och den ena envisare än den andra på att få komma fram. Så jag beslutade mig bara för att låtsas om som om jag var själv på hela marknaden, jag plöjde...Ungefär som när jag skulle hitta en parkeringsplats, för det fanns det ju också så gott om....NÄÄÄ! Så jag stod och väntade på en bil som var på väg att lämna sin plats, och så ser jag framför mig att det kommer en annan bil och ska försöka sno min plats som jag stirrat på i ungefär 5 minuter...Så för att vara på den säkra sidan om att få den så tar jag upp pekfingret och vajar lite med det och sen ger jag ONDA ögat för bilisten framför mig som trodde hon skulle ta den för mig. Hon tittar på mig, och alla i baksätet på den bilen skrattar åt mig. Då mimar jag elaka ord som stannar kvar i huvudet men syns säkert väl på munnen och uttrycket jag har. Då kör bilen före mig, jag blir rasande, men vad händer då....Hon kör förbi den lediga platsen. Så vänlig...Undra om hon tyckte likadant om mig...moahaha. Vilken respekt man har....

Sen skulle barnen åka karusell, Och det gick ju bra, men kan förstå dom när dom åkt den här med olika djur och fordon som bara går runt, som på den gamla tiden att dom tröttnade...Hon som satte AV och PÅ måste ju ha somnat. Att dom inte bara kräktes rakt ut...100 varv kändes det som. Och tillslut satt både Sigge och Clara och såg så allmänt uttråkade ut, ett under att dom inte bara hoppade av. Fast det hade ju deras mammor sagt att dom inte fick....Taskiga mammor! Sen gick vi vidare, köpte lite godis, och lyssnade på det eviga tjatet om ballong, Clara tjatade och tjatade och tjatade, noll tålamod liksom...Och sen fick hon sin ballong. Då blev hon lugn och glad igen! Sigge träffade sin dagisfröken och hon frågade Sigge vad han hade gjort i sommar?

-Vart i ett varmt land och när vi kom hem hittade vi inte huset så vi fick gräva upp det, sa han.

Älskar den pojkens livliga fantasi...och han är så allvarlig när han berättar det, så Mamma Eva fick rycka in och berätta att så var det inte...haha. Och tur var väl det:))

Sen bestämde familjerna tajkåns att det var daxs att åka hem, Så vi gick en lugn och behaglig gata till bilarna, utan en massa envisa och tålamodslösa människor...förvi hade ju allt tålamod i världen...typ...Sen säger Eva:

-Ja, man måste ju allt ha lite tålamod med sånt här

Och vem tror ni svara på den frågan, som har minst av den delen av oss alla..haha...Jo Clara säger:

-Ja, jag har ju tålamod iallafall!

Då satte vi oss i bilarna och tackade för en trevlig dag och åkte hem!

  

Rätt så logiskt egentligen...

Förra veckan satt hela familjen Tajkån på studsmattan, solen sken och Micke skulle smörja in Clara med solkräm. När dom kom till benen sa Clara:

-Glöm inte smörja in benbågen också pappa

Ja, rätt logiskt....Vem kom på Knäskåle liksom, konstig prick måste det varit...haha

Ett stort tack!

...till alla er som stöttat oss och funnits bredvid oss vid Wilmas Hjärtoperation. Alla tankar ni bidragit med och alla fina ord ni på någotvis gett oss, alla som löst det praktiskt för oss med allting. Ni som tagit hand om våran Clara så att hon har känt sig trygg utan sin mamma och pappa. Ni betyder så mycket för oss. Att ha vänner och familj omkring sig när man går igenom stunder i livet av oro och jobbigheter, så värmer det alltid lite mer när man vet att ni finns där runtomkring och stöttar oss och framförallt i detta fall Wilma. Wilma mår bra nu, och visar och gör stora framsteg trots allt hon varit med om. Kämpat med alla krafter hon haft och bevisat för oss alla att hon är en envis liten tjeja som är så stark. Man önskar ibland som förälder att man hade samma envisa styrka...men Wilma är unik!

Wilma kommer alltid att ha sitt ärr på bröstet...Föralltid....Men utan sitt ärr så är det ju inte Wilma, så är det ju faktiskt. Och vi kommer alltid att se på Wilmas ärr och tänka att barnhjärtkirugin är fantastiskt och Wilma kommer alltid att vara speciell för oss, men det största bevisat är att Wilma är en enormt stark liten kämpe!

Min fina familj!

Eddie har fyllt 1 år!

Eddie har nu fyllt 1 år, och vi var där igår jag, Clara och Wilma för att äta lite tårta. En GRÖN tårta. Jadu fia, nu är vå TVÅ som gjort ett monsterbak..moahaha

En stolt Eddie ska blåsa ut sitt första ljus! Min lille Eddie MAN!

En vit stol, blev en GRÖN stol. Ingen tvekan om att tårtan var supergod.

Hela gänget samlat...och alla blickar är riktade mot födelsedagsbarnet

Nu är du stor kille Eddie, och än en gång...HIPP HIPP HURRA HURRA HURRA!!!!!  

Vilka underbara liv man skapat....

Ni är det värdefullaste som finns

Ett Monster till svärson?

Igår när det åskade som värst här hemma satt jag och Clara i soffan och pratade om lite allt möjligt. Som alla vet så är hon väldigt bra på att prata och det är inte mycket som får hennes mun att vila ett tag...haha. Men så kom vi in på att hon skulle gifta sig när hon blev större.

-Vem ska du gifta dig med när du blir stor gumman, sa jag

-Malin, sa hon då. Hennes faster!

-Men det går ju inte toktjej, det måste ju vara en pojke. Kanske william eller Sigge och så kan ni bo i en lägenhet i stan, sa jag för att se hur hon reagerade.

-JAG SKA BO HOS ER ALLTID, sa hon då med bestämda ord.

-Men du ska ju inte flytta än på många många, jättemånga år, sa jag

-okej då mamma, men jag vet redan vem jag ska gifta mig med då, han heter Laub, sa hon

-LAUB, vem är det?, frågade jag

-Han är ett monster och bor i Linsdal, sa hon och skrattade!

Jaha, så nu ska man behöva vara orolig hela livet för att man ska bli svärmor till ett monster. Måste få in henne på andra banor vad det gäller att hitta den rätte

Kanske ska söka till den där amerikanska dokusåpan där Mammorna väljer ut den rätte för deras dotter. Känns som om jag har alla chanser att få komma med, det kan knappast bli sämre iallafall...haha..... 

Allt går framåt...

Dagarna sen vi kom hem från Lund har varit bra och Wilma mår toppen. Men fortfarande väldigt orolig när hon ska sova för natten. Hon blir hysterisk när vi lägger henne i sin säng, och i vår säng funkar inte heller. Vill hela tiden ha kontroll på var Micke och jag är. Vi sitter med henne i soffan och försöker få henne lugn, men så fort någon lämnar rummet blir hon ledsen. Ikväll somnade hon i sin vagn till slut, efter 1 1/2 timmes trugande med ALLT. Men nu sover hon som sagt i vagnen, och har vi tur kanske hon sover där hela natten. Mycket som säkert rör sig i hennes huvud och fortfarande mycket bearbetande efter allt vår lilla älskade tjeja har fått gå igenom. Men på dagarna är hon glad och inte alls lika orolig, storasyster gör nog mycket också...hon blir så glad varje gång Claran visar sig eller leker med henne. Underbart att se....och kanske är det så att när Clara har somnat på kvällen så känner Wilma av att vi inte är alla sammans runt henne, hon är nog ett tag framöver väldigt beroende av att vi ska finnas runt henne allihopa....rädd att vi ska lämna henne igen... Det är mycket för oss alla här hemma, men vi kämpar på så gott vi kan...Huvudsaken är att Wilma förstår att vi inte ska lämna henne mer och att Clara vet med sig att bara för att Wilma nu kräver lite mer uppmärksamhet så kommer hon inte i skymundan, vi försöker dela på all uppmärksamhet och vi finns lika mycket där för båda våra små prinsessor...våra bästaste små juveler

Imorgon är det återbesök hos lilla doktorn som Clara säger. Stora doktorn är den i Lund. "Det är väl bara den lilla doktorn imårron mamma, sa hon idag" Och ja, det är det, imorgon är det inga 27 mil att åka, snarare 2 bara...Och då hoppas vi allt är bra, och väntar med spänning på vad vågen ska visa, och även längden. Hon äter som en häst lilla tjejan. En sån förändring sen operationen, men så kul att hon äntligen äter bra, man som förälder känner inte lika stor press längre på att man varje vecka måste kämpa kämpa med maten, nu går det liksom av sig själv. Sen hoppas vi också att syremättnaden ska ligga på iallafall minst 95. Innan operationen låg den på 75. Så heja, heja Wilma!!

Margarina på IKEA....ahhh...

Idag var vi på IKEA för Clara behövde en ny madrass till sin säng samt kudde och täcke. Innan vi åker hemifrån har vi en disskution om MARGARINA mmm...just det Claras docka. Hon ska tydligen med väl bestämda ord från tjejan följa med. Och jag säger till henne att:

- Bara så du vet så ska DU bära henne för vi gör det inte inne på ikea, okej!

-JA, det ska jag, säger hon bestämt!

Jaha, så det var bara att acceptera. Hon skulle med. Parkerar bilen utanför IKEA och tjejan hoppar ut med Margarina i famnen, och medans vi andra försköker ta oss ur bilen och komma in så hör vi Clara utanför:

-Margarina är lite hungrig så jag ger henne litemat på bröstet, välling är det förresten.

Och vi tittar upp och där står hon och har dragit upp tröjan och margarina hänger i ena armen med munnen mot bröstet. Jag och micke tittar på varandra och tänker att det här är inte sant, vad har vi gjort för fel...och sen garvar vi järnet. Och hon i bilen mittemot också....hmm....

Sen traskar vi in på IKEA och går där i stilla ro och pratar jag och Micke. Vi går förbi Barn avdelningen och småpratar. Clara går bakom oss med MARGARINA hårt hållen i famnen, och sen vänder vi oss om för att försäkra oss om att hon gick där....

...Ja, där satt den igen....MArgarina i full färd med att äta igen.

-Nu var hon hungrig igen mamma, jättehungrig ser du va!

Mmm...mamma ser det och alla andra också....Går du lite bakom oss så går vi här framme... Vi kan ses vid utgången sen...hmmm...tänkte jag bara...haha. Man får vara med om mycket som småbarnförälder och man blir inte klok på alla saker dom hittar på...Men som sagt, det är den sanna verkligheten...Hon är mamma och Margarina är hennes bäbis...klart hon måste äta....MEN FÖR GUDS SKULL INTE BLAND FOLK! "asg"

Nu är vi hemma!

Vi kom hem i Söndags kväll. Skönt att komma hem till småländsk mark! Såååå trött på hela den "skaunska" miljön...Den hoppar på en hela tiden, och man kommer på sig själv med att man pratar så där lustigt...bort, bort bort....och inte nog med skaunskan det var en kille där från värmland...och det blir man ju inte heller klok på liksom fast det låter bättre än skånskan. Så det var en fajt på ronald om hur KETCHUP skulle uttalas. värmlänningarna säger: Kaaatchup, Skåne land säger: käetchup. Men hörre ni det heter KETCHUP! Never give up, I got right!!! Ja, alla dess dialekter på en gång...förvirrad!

Men men allt har gått bra och resan hem gick väl sisådär. Wilma mycket ledsen, Clara rastlös, jag inget temperament och Micke...ja, han körde bilen så han var en för sig!

Väl hemma stoppade vi Clara i säng och försökte få Wilma också att somna men det gick inte så bra. Wilma är just nu väldigt rädd och orolig hela tiden, peppar peppar så har det gått bättre idag. Men då vi försökte lägga henne i sängen, blev hon helt hysterisk. Slutade med att vi somnade tätt tätt intill henne i vår säng efter en timme ungefär. Så synd om henne och man kan inte göra så mycket. Hon har massvis att bearbeta och det värsta är nog att hon kommer så väl ihåg minuterna innan hon fick narkosen, hon fick givförsig lugnande innan men den gav ingen större verkan. Så hon minns med all säkerhet allting som skedde innan. Och sen då vakna upp i en sjukhussäng fullproppad med mediciner och alla dess möjliga sladdar och grejer och helt plötsligt inte kunna röra sig som hon gjort bara några timmar innan. Man lider så med henne och man försöker med allt för att få henne att känna sig trygg. Trygg med vår tillvaro och det gör hon ju, men hon vet inte hur andra runt omkring beter sig mot henne. hon vet så väl vad de vita rockarna, eller färgade kläderna har gjort med henne. Hon vet såå väl vilka dom är. Och jag hoppas att återbesöket på Barn nästa vecka inte blir en jobbig stund. Jag vill att hon ska känna den där tryggheten även på sjukhuset, men samtidigt så är det här en bearbetningsprocess, som hon måste ta sig igenom, vi måste bara hjälpa henne att få förtroendet tillbaka. Mycket mardrömmar går hon också igenom nu, och det tillhör också. Man tycket hon är så liten, och man far så illa av att hon ska behöva ta allt det här. Men som sagt det är nu hon bearbetar allting. och hon minns det här NU, men inte om några år...Både bra och dåligt...Men nu r det vägen tillbaka som är viktigast för henne och oss här hemma. Och som det ser ut nu med maten så äter hon som en häst. Gud vad hon äter, hon som innan inte åt alls mycket har på två röda vänt helt. Så himla skönt att se och hur eller hur så tror jag innerst inne att hon har nog känt av det här med hjärtfelet innan mer än vi trott. Hon har helt enkelt inte haft orken att äta fullt...lilla Wilmis.....

Bröstbenet på henne har läkt om 6 veckor ungefär, till dess får vi lyfta henne som ett spädbarn. Men hon är stark den lilla tösen. Så fort vi ska lyfta henne så hjälper hon till att komma upp. Vår lilla kämpe tös!!

Någon är lite piggare:))

Sådana här tillfällen gör att man orkar kämpa vidare...Och man vet att allt jobbigt man går igenom just nu, blir lättare att orka med när lill tjejan visar upp sånt här!

Någon har saknat sin storasyster!

Clara kom ju ner i Onsdags, och kom upp till Wilma direkt med Farmor och Farfar. och det första hon gör när hon kliver ur bilen är att krama mig allt hon kan och sedan säger hon:

-Åh, jag älskar dig mamma!

Då kom tårarna...att höra detta från sitt barn, är det finaste man kan höra...

Sen gick vi upp till Wilma. Och där händer något fantastiskt! Wilma har ju vart rätt stel och inte haft humöret riktig upp om man säger så, vilket man förstår. Men när Clara går fram till Vagnen där hon ligger och säger "Hej Wilma" Så skiner hon upp som en sol och tar på Claras ansikte och blir så glad. Hon känner överallt på henne och ler sitt allra finaste leende. Att hon saknat sin Storasyter var det inga tvivel om Går liksom inte att beskriva den känslan man som mamma och pappa fick när detta hände...så magiskt på något sätt...Hennes stora trygghet kom, en trygghet inte lik mamma och pappas...en trygghet mellan två systrar...underbart!

Wilma på bättringsvägen...

Ja, dagarna flyter på...och läget för lilla älsklingen blir bara bättre och bättre. MAn ser framgångarna riktigt väl från dag till dag...och det är så härligt att följa allt som bara kan blir bättre hela tiden. Maten har vart sådär, men det har varit en hel del sondning. Lilla tjejan åt ju inte mycket innan, men för att återhämtningen ska gå bra så måste hon få i sig en viss mängd. Och jag kan lova...hon är trött på välling! Men idag fick vi i henne en hel portion gröt. Mycket lovande... Ständiga kontroller på henne, och hon blir lika ledsen och rädd varje gång sjuksköterskorna kommer in...hon vet hur dom ser ut, dom har såna där konstiga kläder som INTE mamma och pappa har. Så hon vet mer än väl vilka dom är. Jobbigt att se att hon blir så rädd varje gång, men det måste ju vara så här, det är ju bara så....lilla tjejan...du är såååå duktig. Så stark och en kämpe som verkligen inte ger sig, hon kämpar när det gör som ondast, hon försöker äta, trots att det bär henne emot. Hon tar att det måste kännas och pysslas med henne, trots att det ibland tryter. Går inte att med ord säga hur stolta vi är över detta lilla mirakel som fått gå igenom så mycket på sina första 8 månader...Ett mirakel är vad hon är, vår fina lilla Wilmis!

Här har vi kommit ner på avd. Fortfarande taggen efter all narkos och mediciner, men underbart att se dom små blå som visar sig öppna!

Här äter hon från flaska första gången efter operationen, hon fick i sig 100 ml och det var inte illa...duktigt och ett sken av att hon var på väg tillbaka igen...

Men lite mer mat krävs och då får man hjälpa henne med att sonda. Nu är ju inte Wilmis van vid att äta så här mycket som hon egentligen borde kanske, men just nu spelar den rätta mängden välsigt stor roll.

Lite egna kläder, istället för "skaunes" sjukhus egna gör att man ser lite piggare ut... små leende som gör att man blir så glad och att livet är värt att leva

Men hon har ju inte vart överförtjust i sonden, hallå någonting sitter där TA BORT DET NU, har hon visat stora tendenser till...och man förstår ju, vem vill ha nått i näsan som kliar hela tiden...dumma sond!!Men som sagt, ett måste....

Fast idag! när dom skulle göra en kontroll, var hon måttligt arg på den, och inte gladare blev hon när dom gick ut från rummet, "hallå sonden är kvar...ni glömde något systeryster!" Och på två röda när dom lämnat rummet drog hon bort den själv. Envis de är hon allt lilla kämpen! Men mamma tryckte på knappen och dom var snabbt tillbaka igen, men vilken tur hon hade lilla tjejan, dom satte inte tillbaka den, gick maten bra idag och hon fick i sig måttliga mängder kunde hon få vara utan den. och hon har ätit, om än inte så mycket, men tillräckligt. Det är krut i dig gumman, du visar vem som bestämmer!

Imorgon är det EKG, röntgen samt borttagning av vissa stygn som inte behöver vara där. Just den som dom knutit fast trådarna med, sen försvinner dom andra poff väck i kroppen... Men hon är lite rädd så fort vi ska lyfta henne, sträcker säkert och gör ont, men hon vet vad hon gått igenom och det sätter nog sig fast. Men det går bättre dag för dag...och det är vi alla mycket glada över!

Men som sagt, visar allting bra imorgon och hon klara sig utan morfin för smärtan och kan ha enbart alverdon så hoppas hoppas vi på att hon får komma ner och bo med oss på Ronald.....så håll tummarna för oss nu! Om inte, så tar vi en dag i sänder som vi gör hela tiden, allt ska vara 100 och ingen brådska med någonting. Vi ska åka härifrån med 100 % säkerhet...vi är trots allt på världens bästa ställe!!

Dag tre efter Wilmis operation...jobbig natt...

Vi kom ner till avdelningen igår eftermiddag. Wilma mådde bra, men sov mest. var vaken mer på kvällen och man började se hennes gamla jag. Åt bra 130 ml från flaska, imponerande! Micke sov på ronaldoch jag låg på rummet med Wilma. Natten har varit sådär, hon har sovit dåligt, inte ätit så bra och kräkts upp en del. Mycket slem i luftvägarna som måste upp, jobbigt emellanåt...Jag har sovit dåligt, orolig för henne hela tiden. Mycket kontroller även på natten och mediciner och smärtlindring som behöver tas. Vid fem i morse fick hon lite feber och var väldigt ledsen, inte ledsen för att hon låg i sängen, men hon hade ont...jätteont...När jag stod bredvid henne vid hennes säng, tittade hon på mig med gråten i blicken och ville bara upp till mig, ville ha närhet. Men svårt att lyfta henne fortfarande så jag kunde bara stå bredvid och lägga huvudet mot hennes. Hn kramade mitt finger och var konstant ledsen till 8 nu på morgonene. Sjuksköterskorna kom in och så fort hon ser dom blir hon ledsen och orolig och har konstant blicken på mig. jag vet vad den säger. Den säger att hon är rädd och vill ha min närhet. och där står jag, och kan inget mera göra än att bara finnas och krama henne, pussa henne på pannan och viska små ord till henne...Något en mamma aldrig vill behöva uppleva...att se sitt barn lida och att smärtan är så hård...Vid halv nio bröt jag ihop, fick stöttning av personalen...tårarna rann och kroppen var svag...Visste Micke skulle komma när som helst, så jag ringde aldrig efter honom. Kan tänka mig själv vad som börjar röra sig i huvudet när någon ringer från den situation man är i och gråter. Första tanken lär ju har varit "vad har hänt, vad är det för fel" så jag höll ut och strax därpå kom han in i rummet. Vi tog upp Wilma i hans famn, och strax efter kom personalen in och hon fick mer smärtlindring, doktorn hade bestämt det, för hon behövde det. Och efter det så somnade hon tryggt i hans famn. Hon är rätt svag nu, men nu kan hon ligga och titta utan att vara ledsen, men det gör ändå ont i oss att se henne i detta tillstånd. Men allt är är normalt, och denna dagen efter operation brukar alltid vara den värsta säger dom. Ronden kom sedan och läkaren berättade att Wilma följer allt som hon ska, allt ser bra ut, och det dom jobbar mest med på avdelningen är just smärtlindring, dom måste bara hitta en bana som passar henne. Och hittills har hon fått för lite av det, men dom kan höja dosen, det är så det funkar...Sen måste dom hitta den rätta balansen för henne...imorgon kommer hon vara mycket piggare säger dom...Och det måste man ju tro på.

Nu har jag varit nere på Ronald och duschat lite samt försökt varva ner lite. Micke är hos Wilma och finns där för henne hela tiden. Jag ska snart också gå upp, och det jag ser fram emot nu förrutom att Wilma ska bli piggare är att idag kommer vår älskade Clara ner till oss. Längtar och saknar henne så mycket. Nu behöver vi alla lite glada miner som kan få oss på rätt spår igen. Och det är den lilla prinsessan mycket bra på!!!

Natten har varit lugn...

Wilma har sovit bra inatt, och hon behöver all vila hon kan få. Ändå emellan stunderna visar hon personalen vem som bestämmer och vilken sprudlande energi hon har...hon imponerar bra mycket på dom...och det gör en annan stolt också. Vår lilla kämpe.... Vi har också sovi bra här inatt, somnade ovaggade om man säger så. Mycket spänning som släppte och en rejäl dos sömn var vad vi behövde. Idag känns det hyfsat bra, men man lever lite disträ och ibland kommer allt och flyger över en som man gått igenom de senaste dagarna. Tror inte allt släpper förräns man är hemma och vardagen börjar som på nytt igen...Lika bra att intala sig själv att det är då allt kanske kommer över en på riktigt. Men det tar vi då...nu är det en dag i taget och all uppmärksamhet på lilla Wilmis....Det är trygghet hon behöver nu och det ska hon få allt av...Idag fick hon komma upp i famnen på oss. Micke fick hålla henne, kändes bäst så eftersom det var han som lämnade henne vid operationsbordet.

När hon låg där i pappas trygga famn, öppnade hon sina fina små blå och vi fick för ett ögonblick riktig kontakt med henne, beklagade sig lite och somnade sedan om igen....underbart ögonblick som stannar kvar i tankarna...

Kanske lite svårt för er läsare att se hennes hudfärg, men den är som på ett friskt litet barn...inte blå eller blek...bara så fin....underbara fina lilla Wilma!!!

I eftermiddag ska dom plocka bort dränageslangarna och artärnålarna, och så skönt att hon blir fri från dom...stora framsteg, och det är det man gläds åt hela tiden, små framsteg som blir så stora... Sen blir vi nerflyttade till avdelningen, ska bli så skönt och där kan man få all tid man behöver med henne, bara ha henne i sin trygga famn, och ge henne värme och känslan att vi finns hos henne hela tiden. Lämnar henne inte en sekund, finns där när hon än behöver....Stöttar och visar vårt medlidande, och snart, snart är hon på benen igen, fast hade hon fått bestämma så hade hon kört gåvagn nu i hundraåttionknyck....men nu är det lugn och vila som väntar idag med iallafall....Vi grejar det här tillsammans lilla älskling, Vi fixar det här, håller ihop...och om några dagar åker vi hem! TILLSAMMANS HELA FAMILJEN!

Clara...vad vi saknar dig!!

Ringde till Farmor och farfar idag där Clara nu befinner sig. Micke sa till sin mamma att hon skulle berätta för Clara att Wilma hade lagat sitt hjärta nu.

Då säger Clara till Farmor:

-Är inte Wilma sönder längre? då vill jag åka till dom!

Nä, älskling...Wilma är inte sönder längre, lillasyster är lagad...Din lillasyster saknar dig med sannorlikhet jättemycke...och vi också..

Vill ha dig här nere snart, vart många dagar nu utan vår lilla prinsessa...jobbigt för mamma och pappa. Men vi hoppas du kommer ner på Onsdag...det håller vi alla tummarna för!!!

Det är så fantastiskt, Hon är tre och ett halvt år, När jag har försökt förklara för henne hemma hur det skulle bli när Wilma skulle ner till Lund, så har det känts som om hon inte riktigt förstått vad vi menat. Men det är så uppenbart, dom kanske inte visar det, men dom spar i sina tankar vad som sägs...Blir så imponerad av henne...Treoch ett halvt år och så himla medveten. Hon har inte sagt något om att hon vill komma ner hit nu innan operationen, men hon visste att så fort allt var över så hade vi ju lovat att hon skulle få komma. Så liten, men så otroligt med på vad som gäller....Du är fantastisk...Mamma och pappa kan vara såååå lyckligt lottade och stolta över sina två små älsklingar....Ni är allt för oss....ALLT!!!

Vår lilla kämpe...

Så fin vår älskade lilla Wilma Första gången vi var uppe på BIVA (barnintensiven) låg hon med respirator och med alla de slangar och mediciner som omringade henne. Trodde det skulle kännas jobbigt men det var faktiskt mer en lättnad. En lättnad över att se att hon var så fin i färgen. Vi har alltid tyckt att hon haft en någorlunda så bra färg hemma, inte blå eller så, men vilken enorm skillnad det var. Så fin lilla älskling....Hon bråkade lite med personalen, ville helst vakna, men för hennes egna skull för att slippa all smärta så får hon sömnmedel. Men stark som hon är försöker hon verkligen att trotsa sömnmedlet...vår lilla energi tös. Men det var underbart att se henne. Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt än, nervös i kroppen och jag tror att sova skulle vara bra för mig. Vi satt däruppe några timmar och gick sedan tillbaka till Ronald för att försöka äta lite.

Gick upp nu ikväll igen för att bara finnas där bredvid henne, vill bara hålla henne, krama henne...viska att vi älskar henne och är så stolta över hennes vilja att komma tillbaka där hon var igår...Du kämpar så tappert med att försöka nå det, och det kommer du göra om det fortsätter så bra som det gjort hittills. Varje litet steg som sker är underbart. Skulle legat i respiratorn tills imorgon, men dom tog bort den redan nu ikväll, hon vill andas själv, vara sig själv....duktiga Wilma, du imponerar på oss och alla runt omkring. Tänk om alla var som du, då skulle allt vara så bra. Men mamma är lite svagare, och det har jag nog som mamma rätt att vara...det är en mammas svaghet. Men det är jobbigt och tufft att se sitt lilla barn påverkad av mediciner och i en säng med massa konstiga slangar och saker som får en att känna lidande...hade gjort allt för att byta med dig...allt gumman!

Personalen försökte få henne att halvligga lite i sängen där hon låg, men envis som hon är och har all rätt att vara så ville hon ligga tvärsöver sängen. Och givetvis, det gör hon ju alltid hemma...och hallå vem vill ha täcke på sig, nä precis inget täcke hemma...inget på sjukhus. Sömnmedel kommer hon få tills imorgon, men då hon får det regelbundet i små mängder vaknar hon till då och då och är ledsen...och det är jobbigt att se...man vill åter igen bara ta upp henne och hålla henne så tätt man bara kan...men det går inte, inte än....men kanske imorgon...hoppas...

Micke och jag ska snart gå och lägga oss, vart en tuff dag, som jag inte önskar någon annan...den ständiga oron över vad som kommer ske och ständiga klumpen i magen...Kanske släppt lite tills imorgon, sitter nog kvar där ett tag till iallafall, tills allt är som det brukar...om några dagar eller så...ingen vet, men vi hoppas på det!

Längtar redan tills jag får se hennes blå slå upp imorgon, dom visade sig idag, men ingen verklig kontakt, utan i en påverkad kropp av mediciner...

Älskade lilla hjärtebarn

Nu har det efterlängtade samtalet nått oss

Läkaren ringde alldeles nyss och berättade att operationen gått bra. fem och en halv timme har vi vankat av och an och väntat på detta samtal...Det har varit den mest obehagliga känsla i kroppen sen dess vi lämnade vår älskade lilla tös i morse...varken jag eller micke kan beskriva smärtan eller oron vi känt sen dess...obeskrivlig. Den mest obehagliga väntan vi någonsin upplevt. Men om någon timme ska vi nu äntligen få se vårt älskade lilla liv...bara finnas där och se på henne hur underbar och vilken enorm kämpe hon är. Hon är ett mirakel, så fantastisk stark! Man grät av rädsla, nu gråter man av glädje...

Och till vår älskade Clara: Lillasyster är lagad nu Mamma och pappas älskade prinsessa

Just nu...

En evig väntan, tid som står stilla. Ledsen, ledsen, ledsen......Konstant oro som inget kan bota, klumpen i magen som växer sig större och större......Vår älskade lilla Wilma, Vi här och du där, långt borta men ändå så nära. Vi vet inte vad som händer, vad som sker, bara att du finns där, inte hos oss just nu, vårt älskade lilla barn. Vill bara hålla dig, krama om dig....men det dröjer ett tag till. Orättvist är allt just nu.....mamma och pappa gråter......saknar dig......

En TYDLIG skylt?

Gick förbi denna ingången och kunde knappt hålla mig för skratt.

Det står:

HANDIKAPPSANPASSAD INGÅNG!

Okej, något gick snett...haha

Kvällspromenad med svalkande dryck....

När Wilma sovit sin kvällstupplur igår så packade vi ihop lite och begav oss på en liten promenad ner till stan. Satte oss på en uteservering och beställde in varsinn öl. Vet itne när jag drack öl senast men det var ett antal månader, år sen.... Men svalkade friskt och Wilma satt så snällt i sin vagn och lekte med sina leksaker och pratade.

Det var något svalare ute så hon tyckte nog det var rätt behagligt, precis som vi. Runt nio tiden gick vi hemåt igen. Passade på att ta lite kort på allt gammalt och fint här nere. Lund bjuder på ett historiskt intryck och alla hus, jag menar ALLA är jättegamla och pryder hela staden. Vi bor i smeten av universitetet kan man säga. Alla parker är ljuvigt gröna och smyckade med såväl runor som fina fontäner som omringar byggnaderna.

Lunds Akademiska....Jättefint!

Vet inte vad byggnaden heter, men märk väl all murgröna som omger huset, tanken är nog att hela huset ska fyllas med murgrönan...så häftigt och ser lite mystiskt ut på något sätt. Kanske spökhus? Många andra hus som vi såg har man också försökt att få murgrönan att omge det. Kanske en INNE grej här i Lund! vad vet jag.....

Innan vi närmade oss Ronald igen gick vi förbi den här dammen, och ni kan ju gissa vilken den enda anledningen till att vi inte badade här var för?

Precis....rätt svarat FÖR ATT VI GLÖMT BADKLÄDERNA HEMMA......ATTANS!!!....Eller inte.....blääääää så vidrigt!!

Stunder med mys!

Så mysigt med pappas famn...Det är nu man inser vad mycket tid man hade med första barnet...Tror Wilma behövde mamma och pappa lite för sig själv, inget mot Älskade Clara hon vet att mamma och pappa älskar henne lika mycket!

gossigossigossiGOSIG......

Här har vi pratstund med ett par på huset som har sin tjeja på neonatal som föddes fem månader för tidigt...Lite jobbigt att sitta still så mamma och tjejan tar en sväng om...mysigt!

Sötis...men jag tror hon saknar sin syster......BUSUNGE

Lund bjuder på värmebölja...vill hem till åskan!

Det är varmt här nere, riktigt varmt och luftfuktigheten är hög. Lilla tjejan är varm konstant och jobbigt att både sova och äta. Men hon är leendet själv och det är vi så glada över. Igår fick jag panik här i huset, panik av att sitta innanför dessa fyra väggar. Kröp i benen och kände hur jag höll på att explodera. Så vi tog vagn och lill tjejan och åkte till Nova Lund, ett köpcentrum här i Lund. Gick där och strosade en timme eller något sånt. Åkte hem igen och fixade till lite smaskig skinksallad...gott gott i värmen. Wilma fick bada lite

Svalkande och skönt......

Nu börjar det dra ihop sig och imorgon är det OPERATION. Ikväll ska vi upp till sjukhuset för att bada henne med en sådan där tvål för högsta renlighet. Blir även ett bad till imorgon tidigt, kan tänka mig att vi ska vara på avd redan vid 06.00 för allt som ska förberedas, usch...jobbigt. Klump i magen nu känner jag, har vart rätt bra i helgen ändå, inte oroat mig så jätte mycket....men ju nämre man kommer desto mer känns det. Och det jobbigaste är nog att hon är så himla pigg och verkligen på toppenhumör hela tiden...Men bara idag också....imorgon ser vi något annat.....orättvist....Varför? Hade behövt min Clara nu, lite tungt....Känns som det är så mycket på en gång, allt är bara negativt mot oss just nu eller vad man säger. Clara kan inte vara hos oss, jobbigt... Wilma ska ligga på ett operationsbord imorgon...ännu jobbigare....Vi kan bara sitta och titta på henne när hon är på IVA och operationen är över....Så vad vi än gör eller är så är vi så maktlösa...Kan bara se på och acceptera läget. Inte lustigt man blir ledsen, man vill göra allt för sina barn, men i detta läget får alla andra göra det. Ja, lika bra att försöka tänka på något annat, men vad då.....

Inskrivningen och undersökningarna gick bra!

Upp vid sju idag, fast vi sov till tjugo över...var vi trötta sen igår eller, jajamensan! Först ut var röntgen, gick hyfsat bra. Bara så trpkigt att ligga still jö', vill inte....Men vi var tre som hjälptes åt så några hyfsade bilder blev det. Sen var det inskrivning på avd. Och där flöt det på riktigt ordentligt. Brukar ju ta en sådär 8 timmar innan man träffat alla och undersökningarna gjorda. Men vi tog dom alla i ett nafs. Pratade med Läkaren som skall operera och det kändes helt okej. En lugn och sansad äldre man som hela tiden visade glada miner och förklarade i minsta detalj hur dom kommer gå till väga och lite om tiden efter operationen. Visst det är jobbigt vissa stunder för det är många tankar i omlopp, men samtidigt, det här måste ju fixas och Wilma har alla förutsättningar för att det ska gå bra. Men det ska vara lite jobbigt också, det är ju ändå en rätt tuff operation, och det kommer ta på hennes krafter, inget att säga om. Bara hålla tummarna!!!!

Sen efter mötet med doktorn var det möte med narkos. Gick också bra och Wilma visade sin bästa sida....lilla älskade barn, var hitta du all energi....skönt att se! Hon charmar dom här nere, och inte så lite. Uppe på avdelningen idag visade hon sin akrobatiska sida. Hon satt halvliggande i vagnen och la upp ena foten på huvudet och kliade sig ett tag, framför expeditionen. Så hon hade publik vill jag lova!! Åh, vi skrattade ikapp, men hon bara fortsatte klia sig...Toktjeja! Blodprovstagningen gick galant den med, bara tråkigt sitta still... men Det hade emlats på händer och fötter så chansen för att de skulle lyckas hitta ett blodkärl var högt! Och det funkade på första handen...skönt....tyckte mamma och pappa som deckar som två fulla höns när dom ser nålar och blod....Men det gick bra som sagt och efter det var det Ekg...."fy så tråkigt, ta mig härifrån" försökte hon nog få fram. Och det tog tid, det gjorde det...Men allt måste ju göras, bara är så! Trötta och hungriga lämnade vi sjukhuset vid klockan halv tolv....Så skönt att allt gick så smidigt!

Eftermiddagen ägnade vi åt att slappa och försöka hitta luft som går att andas, så hög luftfuktighet...vill ha åska och regn....

Tog nu i kväll en tripp in till city och gick i saluhallen. Vi hittade nybakad fullkornsbaguette med flingsalt och lite fröer, blir smaskens sen framför tv. Även lite annat gott bröd som får avnjutas till frukosten imorgon. Wilma har sovit en stund nu. Sen blir det en flaska välling och sova sängen igen....och mamma å pappa me'!

Och till prinsessan säger vi: Natti natti Sov gottigotti...vi älskar dig!

Nu har vi landat i Lund!

Kom ner igår kväll, efter att vi lämnat stora prinsessan hos Morfar, Ellen och Lotta. Kändes konstigt att det bara var vi tre i bilen, Clara saknades något grymt! Men iallafall resan ner gick ju sosådär halvbra. Wilma "överlycklig" över att åka bil, eller inte. Med den energin hon har så var det inte lätt att sitta still. Alla mutor som gick försökte vi med, men gick sådär halv bra...

Fast hon var go å glad ändå över den trista bilfärden....söt

Väl framme var det mat för lillfisen:) Fast hon var sååå trött men icke sova här inte....Nää leka med polisbilen var kul, ett helt rum fullt med saker...vem vill vara trött och sova sängen?

Fast när man nästan somnar över polisbilen då tycker mamma och pappa att det faktiskt är dax att nana sängen...Och vad tog det...hmm...2 minuter....Zzzzz. Åh så gott hon sov!

Och det fanns fler som somnade ovaggade den kvällen...Efter att vi pratat med ett par som fortfarande bor här sen förra gången vi var här nere så åt vi varsin macka och gick sedan och lade oss. Varmt och långt bilåkande gör även två päron trötta

Och till Clara: VI SAKNAR DIG VÅR PRINSESSA, MAMMA PAPPA OCH WILMA ÄLSKAR VÄRLDENS BÄSTA STORASYSTER CLARA