Är det sant att jag håller ett barn på min arm , Och ser mej själv i dess blick . Att fjärdarna gnistrar och jorden är varm , och himmelen utan en prick .Vad är det för tid ? Vad är det för år ? Vad bär jag för namn ? Du skrattande knyte med solblekt hår , hur fick jag dej i min famn ? Jag lever , jag lever på jorden jag står . Var har jag varit förrut ? Jag väntade visst millijoner år , på denna enda minut .
Det är ju precis så här det är, så sant. Det är så här det är när man sitter och håller sitt barn. Denna dikten skrev en person som en kommenter i ett blogginlägg jag har. En person som jag inte känt så länge, men som jag har fått en vänskaplig relation till. Som ändå på något sätt trots att hon är vuxen känns så nära denna dikten. Vi har inte vetat om varandra, vi har aldrig träffats. Men en dag stod hon där och vi sa "Hej" till varandra och sen var vi vänner. En underbar människa som man blir glad av när man ser. Som lyser upp med sitt leende och får en att bli glad. Tack för att du finns, du vet vem du är. Vill att du ska veta att jag tänkt mycket och tänker på dig. Vet vad du går igenom och hoppas att allt kommer bli bra. Och det gör det, det finns inget annat. Jag kämpar med dig, hoppas du vet det. Jag gör det genom mina tankar till dig, kom ihåg det!
DU är en underbar människa, och jag hoppas snart jag får träffa dig igen!
Till dig, från mig:
EN STOR VÄRMANDE KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar