Hej igen... Som sagt har ju vart och plockat svamp, hittade en del så nu är det bara det tråkiga kvar..... Att rensa!!! Clara hade haft det jättebra, dom hade lektoch sjungit och hon hade styrt och ställt med dom. Vi fick lite mat innan vi skulle åka hem, så när vi kom hem jag och lill tjejan skulle vi bara mysa i soffan och äta vindruvor hade hon bestämt. Lät väldigt bra tyckte jag också. Så väl hemma tog vi på henne pyjamas och gjorde henne redo för ifall hon somnade i soffan, klockan var ändå sju och hon var väldigt trött så kunde jag bara bära in henne i sängen. Men ack så dumt allt blev. Här sitter mamman med STOR ångerst just nu! Det blev inte alls som det var tänkt. När vi väl hade fått på henne pyjamasen så tänkte jag att det är lika bra att hon borstar tänderna också. Hon stod på vår bänk inne på toan och jag bad henne att sätta sig ner, vilket hon inte gjorde. Typiskt trötthets tecken, inte göra som man säger. Och visst jag var själv trött så det slutade med att jag sa till henne "att sätter du dig inte ner nu så får du somna själv i ditt rum och det är nu, det blir inget mys i soffan". Och givetvis står hon kvar, allt för att testa mig. Så det slutar med att jag borstar tänderna på min supergråtande tjej och lägger henne i sängen och säger att det inte är någon ide' att hon kommer in till soffan, för hon ska sova i sin säng nu, själv dessutom! Det har hon aldrig gjort förrut, vi har bara testat nångång. Men hon är så pass stor och vi är i närheten hela tiden. Hon är jätteledsen, fast samtidigt så vet hon att hon gjort fel. Hon vet det så väl. Jag går ut i köket och grejar lite och hon kommer ut och säger att hon tänker sitta i soffan. Nä, säger jag och går in med henne igen. Hon gråter lite och jag förklara för henne precis vad som hände, att hon inte lyssnade och då blir det så här. Och hon behöver inte sova men hon ska vara på sitt rum. Jag ser på henne att hon förstår, och samtidigt vet hon att hon är jättetrött så skulle hon bara släcka sin bruna så skulle hon somna. Jag säger godnatt och går ut, men stor ångerst fast ändå stolt att jag än så länge faktiskt leder den här konflikten, för jag kunde lika gärna ha gett med mig. Jag hade mer än gärna myst med henne i soffan, det ska jag erkänna. Men iallafall hon säger inget när jag går, och det är tyst väldigt länge, väldigt länge! 5 minuter har gått och jag smyger fram till hennes rum för att titta vad hon gör. Hon kunde liksom lika väl har stått bakom dörren för att skrämma livet ur mig. Så smart är hon! Men hon sover, hon sover i sin säng. Och det var nu all min ångerst flög över mig," VAD HADE JAG GJORT?" Det värsta jag vet är att hon ska somna när vi vart ovänner och inte blivit vänner igen, jag klarar inte sånt. Och nu var det ju faktiskt så. Fast samtidigt så hade vi ju ändå pratat om vad som hände och varför hon fick somna själv i sin säng, så hon var ju medveten om det. Och hon låg ju kvar. Och hon somnade. Kanske bara jag som överdriver allting, men mamma är alltid mamma så är det ju. 
Så nu sitter jag här och skriver och vindruvorna väntar på oss vid soffan. Fast jag får sitta där själv, för min lilla ängel sover, I SIN SÄNG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar