Ibland undrar man om man är särskilt utsedd till dagen "oturs människa"! Dagen började med att vi ALLA försov oss. jag vaknade vid kvart över åtta, Micke började vid åtta och Clara skulle vara på dagis halv nio...nämen det kändes ju hur coolt som helst...det var JAG mot barnen för gubben stack ju snabbare än vad ögat hann blinka. Så det var bara att förska få liv i barnen, clara lagom nöjd...eller inte...hmm "här, ät din macka älskling"...NUU...snabb tandborstning, på med kläderna...och ett snabbt konstaterande att "Wilma, du får ha din pyjamas på dig", vi tar overallen idag. Ut med alla barnen,i bilen och då börjar Clara, "mamma du måste skrapa rutorna". "Nä, det är bara vatten det går inte," säger jag. "De e de' inte alls mamma, skrapa nu då". "här ska inte skrapas, det är VATTEN inte IS, okej" och så var mitt tålamod på högsta spänning. Så jag hämtade en skrapa och skrapade då blev hon lugn igen...skönt...dyblöt...NU åker vi! Undra vad dom tänkte när jag kom, jag med veckans akuta uppsättning av håret och ett par byxor som var alldeles för stora. dom bara skrattade vill jag lova. I lugnt tempo åkte jag och Wilma hem igen. Satte på mitt väldigt välbehövliga kaffe och wilma åt gröt. Sen var det dax för förmiddag sovning för lill tjejan. la henne i sängen, och hon ilskriker och är totalt vansinning...så på med ytterkläderna och nerpackad i vagnen gick jag ut för att söva henne. Hinner gå runt häcken, då kommer veckans hällregn. kan bara säga att just då, just då önskade jag att allt var en dröm...varför just mig, ge er på någon annan, jag lägger mig frivilligt liksom:) Men hon somande till slut när jag dragit upp vagnen igen på trappan och gungat fram och tillbaka i det lilla lilla utrymmet vid dörren. In igen och städa två rum...gick som fina fisken, med en kaffekopp i varje hörn så känns det lungt. och just då kändes det som att det var tillräckligt...kunde ju inte hända så mycket mer idag, det räckte liksom.
Hade sedan bestämt med Clara att vi skulle till Öppna förskolan. Så jag gjorde iordning lite mellis till henne och tog med det eftersom vi skulle åka efter dagis. Kommer till dagis, och möts av en ljuvlig glad prinsessa...som genast, kanske ska skriva att hon hade byxor idag, jajamensan, men iallafall det första hon säger är "får jag byta kläder när vi kommer hem, till klänning" Nä det får du inte för vi ska inte hem. Och där kom sammanbrottet Allan....hon bröt ihop totalt. Så med två barn, en under armen och en på så siktade vi in oss på Öppna, dock inte alla lika nöjda och glada. Men humöret på prinsessan artade sig ju närmre stan vi kom. och väl framme vid "öppna" kånkade jag ut vagnen och la en sovande Wilmis där. Väl vid dörren genom svettig står det "stängt alla Torsdagar i Oktober pga utvecklingsmöten". NäÄ...vad är det här. Förskte spela en lugn och sansad mama som skulle förklara för sitt otåliga barn att det var stängt. Sammanbrott två! Det blev mellis i bilen....
Åkte sedan ner till stan...skulle fixa en present till Claras dagiskompis som ska ha kalas. Går inne i affären, och som vanligt måste Clara besöka toaletten. Överallt var vi än befinner oss måste hon testa toaletterna...jag blir galen, men lika bra att göra, man vet ju aldrig vad som händer annars:) Så vi går ut från affären, och bort till toan. Hon gör det hon ska och sedan ska vi ta rulltrappan ner. DÅ upptäcker jag att en grej jag skulle köpa i affären, ligger på vagnen....Shit, vad har jag gjort, jag har snott den va, eller vas gör den där annars....springer in i affären igen, för det är något jag inte kan göra, ta något utan att betala...det samvetet är tungt för resten av livet. Smyger fram till kassan...Ohh no...det står ingen där...Nähe tänker jag, dom är väl och ringer polisen...och snart är hela stan full av poliser som letar efter en snattarmorsa...Men sen kommer en expedit fram och mitt hjärta bultar i hundra tjugo minst....Jag ler lite mot henne och hon slår in varan och ser glad ut. Phuuuuuuuuu, de' e' lugnt, jag kan åka hem, slippa finkan liksom...haha. De' var panik attacken jag aldirg haft och nu har jag haft den...but never again!
Åker hem, båda barnen glada och jag känner mig hyfsat p bra humör ochser fram emot att bara sätta mig ner i soffan och mysa med barnen. DÅ ringer väl telefonen.
-Ja, hej det här är från Clara dagis, kommer ni inte idag eller?
Vaddå kommer idag, klockan är ju fem, vad pratar du om...
-Nä, vaddå skulle vi komma nu? Jag förstår inte, säger jag fundersamt
-Jo men klockan fem hade vi satt upp Claras utvecklingssamtal på.
-Va, vaddå samtal, det är inget jag fått veta
Just då, kände jag bara för att skylla allt på min sambo. Han är lite disträ, eler rätt ofta, och tydligen så hade det suttit en lapp i Claras ficka. Men jag har inte tagit hem någon lapp, och efter prat med Micke så hade inte han det heller. Så infomationen hade brustit någonstans.
-Nä men ville bara veta för isåfall väntar jag inte längre, säger hon
Jaha, så var man utpekad till morsan som struntar i det också, så kändes det. Men rätt ska vara rätt och idag hade jag RÄTT!
Nämen det var väl hela dagen...Kanske bkunde bli lite lugnare imorgon, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar