Idag har jag jobbat hela dagen, Micke är i Sthlm och Clara har varit på dagis. Farmor kom hit i morse och skulle ta hand om Wilmis. Senare hämtade dom Clara på dagis och Linda, Martin Malin och farfar kom. Så fullt ös och Clara var så nöjd här ikväll efter alla glada besök. Allt hade gått jättebra och barnen vart snälla. Så skönt! Jag var hemma halv sex och när Bolibompa började så satte jag mig med mina små prinsessor och hade mys i soffan. Saknat dom mycket idag, men samtidigt skönt att komma iväg lite och hämta lite nya krafter. Det behövs fyllas på ibland med lite extra energi. Läste godnatt saga för Clara och hon somnade så gott, min älskade lilla Clara! Wilma fick välling och försökte lägga henne i sängen, men hon fick total panik och var så ledsen och bara skakade. vi la oss i vår säng och hon kom inte riktigt till ro, hon är så himla orolig och det gör en som förälder väldigt ledsen. Man försöker vara så nära och trösta, men ibland hjälper det inte. Enda gången det hjälper är om man lämnar sovrummet med henne, och sätter sig i soffan. Så vi gjorde det. Men det tog nästan två timmar innan hon somnade och jag slumrade också till. Hon är så beroende av trygghet och närhet just nu. Och ikväll är bara jag hemma och det märks direkt att hon letar efter vad Micke är. Hon snurrar huvudet åt alla håll och försöker hitta honom. Just nu är det väldigt kämpigt här hemma med att få henne att somna för kvällen. Och jag hoppas hoppas att det snart rättar till sig och att hon kan få känna att sängen också är en trygghet. Just nu känns det långt borta. men vi kämpar på, och man har hela tiden i bakhuvudet att hon har trots allt fått gå igenom en väldigt tuff start i livet, och nu senast operationen i somras, som jag tror ligger till grunden för det här. Hon blev så beroende av närheten och tiden på sjukhuset gjorde henne väldigt rädd och vågade inte släppa någon mer än Micke och mig inpå sig. Nu funkar det ändå bra med att låta henne vara hos andra, men Kvällarna är tuffast. Kan säkert många tycka att låt henne skrika då, men hade det vart annorlunda och allt hade blivit annorlunda från början så hade man kanske gjort det. Men nu vet vi ju bakgrunden till det här, och är det vår närhet hon behöver så är det den hon får. Hon är bara liten en gång, och en säng kan man alltid vänja ett barn vid, om inte denna veckan så kanske nästa. Viktigast är att ge sitt barn tryggheten, att finnas där och hjälpa till att bygga upp den. Men hon har kämpat på stort innan, så förr eller senare kommer hon också övervinna rädslan. Min älskade lilla Wilma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar