Idag har vi fått permission och får vara alla tillsammans nere på Ronald. Alla får sova i samma rum inatt, utanför sjukhus miljön, så uppskattat och betydelsefullt. Wilma piggnar på sig, men en massa mediciner som måste tas och vi kämpar en timme varje tillfälle dessa ska ges. Men det är tvunget, försöker intala Wilma att det blir bättre att vi får åka hem om hon tar dom. Frustation och en enorm kamp.
Imorgon hoppas vi på att få packa ihop alla våra saker och sätta oss i bilen och åka hem. Det vill vi alla nu. Storasyster kämpar på hon oxå trots att det är mycket väntan och mycket fokus på lillasyster.
Så stolta över våra tjejer. Ni är underbara och vi älskar er så mycket.
Inatt ska vi njuta av att höra varandras andetag....L.Y.C.K.A
Älskar er!!!! Tillsamman klarar vi allt! Än en gång....
Sov gott!
måndag 15 juni 2015
fredag 12 juni 2015
Framsteg...
Natten har varit lugn, hon har sovit och inte haft ont! Förmiddagen var ungefär som igår och hennes humör är mycket bekymmersamt. Vilket är helt naturligt och vem hade inte varit det, tänk vad hon gått igenom... Men det är en kamp med allt. Vi får truga med mat, vilket idag blivit en halv danonino yoghurt typ 2 msk, ett halv glas vatten....inte lustigt att humöret inte vill bli bättre, man behöver ju verkligen energi för att orka och det är ju liksom lite sv vårt bränsle! Men vi hoppas att det kommer igång imorgon ordentligt. Medicinerna hon ska ta via mun är även dom en kamp och sätter mamman å pappans tålamod på prov, dom smakar absolut inte illa men att få i henne 7 ml tar ungefär 45 minuter! Å vi är dumma och jobbiga. Hon ör bitter på oss just nu, och jag förstår absolut, men det känns i hjärtat att höra det...vet att det kommer bli bättre, vi får tänka så.
Hon sov sedan ett par timmar. Och vid 14 ungefär vaknade hon och då passade pappan å Wilma på att ta sig upp i rullstolen...jag blev mäkta imponerad när jag kom tillbaka, det var ett stort steg efter att ha vägrat flytta sig från sängen knappt rört lillfingret. Så det var dagens höjdpunkt!!!! Jippie!
Nu kom vi till nästa problem, efter detta ville hon inte hoppa ut den, det är ju härligt, men sova i rullstol en hel natt är nog knappast skönt =)
Men hon satt i den i 6 timmar lite drygt, älskade envisa barn!
Dagen andra höjdpunkt var när Clara kom nu ikväll!!!!
"Mamma, vet du hur många gånger du kramat mig nu å sagt godnatt???"
Jaja, bara en gång till ;)
Wilma blev glad och vi tror att det påskyndar wilmas vilja lite att komma tillbaka och se lite positivt framåt.
Både jag & Micke är nog rätt överens om att det är skönt att äntligen vara alla tillsammans igen. Det är något som saknas hela tiden, även om vi behövt vara båda två med Wilma dessa 3 dagar så är det något som fattas.
Men nu är hon är vår fina stora tjej och vilken överraskning på självaste skolavslutningen att få veta att man får komma ner till en mycket saknad lillasyster <3 br="" nbsp=""> L.Y.C.K.A
Imorgon kommer en hel del slangar och mediciner att tas bort! Det känns bra och alla värden osv är bra och har varit sen operationen... För varje slang elr något annat som försvinner syns Wilma tydligare och att hennes återhämtning går framåt...små ljuspunkter som betyder så mycket...och inte allra minst för Lilla hjärtat själv <3 br="">
Tack till alla er som tänker och visar ert stöd till Wilma och oss, det stödet har varit kraften att orka och energin att suga åt sig när det känts tufft och eländigt!! Det har varit riktigt tuffa dagar, men nu ser vi ändå ljuspunkter och det görs framsteg här av en riktigt stark envis kämpe som har en vilja vi många önskar vi hade haft åtminstone en tredjedel av.
Så stolt över dig lilla hjärtat! Fy fasen vad du kämpar.
Tillsammans är vi Starka
Hon sov sedan ett par timmar. Och vid 14 ungefär vaknade hon och då passade pappan å Wilma på att ta sig upp i rullstolen...jag blev mäkta imponerad när jag kom tillbaka, det var ett stort steg efter att ha vägrat flytta sig från sängen knappt rört lillfingret. Så det var dagens höjdpunkt!!!! Jippie!
Nu kom vi till nästa problem, efter detta ville hon inte hoppa ut den, det är ju härligt, men sova i rullstol en hel natt är nog knappast skönt =)
Men hon satt i den i 6 timmar lite drygt, älskade envisa barn!
Dagen andra höjdpunkt var när Clara kom nu ikväll!!!!
"Mamma, vet du hur många gånger du kramat mig nu å sagt godnatt???"
Jaja, bara en gång till ;)
Wilma blev glad och vi tror att det påskyndar wilmas vilja lite att komma tillbaka och se lite positivt framåt.
Både jag & Micke är nog rätt överens om att det är skönt att äntligen vara alla tillsammans igen. Det är något som saknas hela tiden, även om vi behövt vara båda två med Wilma dessa 3 dagar så är det något som fattas.
Men nu är hon är vår fina stora tjej och vilken överraskning på självaste skolavslutningen att få veta att man får komma ner till en mycket saknad lillasyster <3 br="" nbsp=""> L.Y.C.K.A
Imorgon kommer en hel del slangar och mediciner att tas bort! Det känns bra och alla värden osv är bra och har varit sen operationen... För varje slang elr något annat som försvinner syns Wilma tydligare och att hennes återhämtning går framåt...små ljuspunkter som betyder så mycket...och inte allra minst för Lilla hjärtat själv <3 br="">
Tack till alla er som tänker och visar ert stöd till Wilma och oss, det stödet har varit kraften att orka och energin att suga åt sig när det känts tufft och eländigt!! Det har varit riktigt tuffa dagar, men nu ser vi ändå ljuspunkter och det görs framsteg här av en riktigt stark envis kämpe som har en vilja vi många önskar vi hade haft åtminstone en tredjedel av.
Så stolt över dig lilla hjärtat! Fy fasen vad du kämpar.
Tillsammans är vi Starka
torsdag 11 juni 2015
Små små steg i taget...
Efter en jobbig förmiddag då hon hade ont och inte alls var nöjd med situationen beslutades att Wilma skulle bli nedsövd för att ta bort dränaget och lite andra betydande slangar å nålar för att kunna känna sig lite mer "bekväm" och få bort smärtan som uppstår i och med dränageslangarna.
Efter ingreppet slappnade hon av och sov väldigt gott och lugnt.
Vi är nu nere på avdelningen, vilket är ett steg i rätt riktning, intensivvården är färdig, nu blir det "bara" rutinkontroller 1 gång i timmen.
Wilma är väldigt väldigt trött och det är inte alls lustig...hon är inte nöjd med någonting och vill bara stirra ut i intet. Så hårt att se....det skär i oss, vill bara att hon ska bli befriad från allt, hon förtjänar inte det här!!
Vi är slitna och gråten är nära hela tiden....det är tungt, skit tungt....
Efter ingreppet slappnade hon av och sov väldigt gott och lugnt.
Vi är nu nere på avdelningen, vilket är ett steg i rätt riktning, intensivvården är färdig, nu blir det "bara" rutinkontroller 1 gång i timmen.
Wilma är väldigt väldigt trött och det är inte alls lustig...hon är inte nöjd med någonting och vill bara stirra ut i intet. Så hårt att se....det skär i oss, vill bara att hon ska bli befriad från allt, hon förtjänar inte det här!!
Vi är slitna och gråten är nära hela tiden....det är tungt, skit tungt....
Här har vi kommit ner till rummet på avdelning. Lite mer "hemma" miljö än på BIVA.
Operationen gick bra!
Orkar inte skriva något längre just nu, vi är Ledsna å trötta och det hade inte gjort något om lite starkare krafter infunnit sig.
Det är en stor operation Wilma varit med om där dom fått öppna hennes bröstkorg för att ta sig in till hjärtat för er som inte riktigt förstår hur omfattande det här är.
Operationen gick bra, och hon kom till Biva (barnintensiven) vid 14 tiden igår. Blev borttagen ur respiratorn vid 20.00.
När vi kom in till henne sa vi att vi älskade henne och höll hennes hand. Då tittade hon upp och blinkade. Men hennes kropp är påverkad av så mycket mediciner (morfin osv) att hon kanske kunde höra våra röster men inte mer än så.....
Älskade lilla barn...jag skulle bara vilja ta allt ifrån dig, det här är inte rättvist!!!
Jag hatar det!
Att se sitt barn ligga i en säng med tre sköterskor ständigt övervakad men slangar hit å dit å infarter å ALLT, det får inte vara så. Vi vill ha vår Wilma tillbaka NU.....
Vi hoppas att hon ska vakna upp mer nu under dagen, men som förälder känner vi nu stor rädsla och under de kommande dagarna kan så mycket hända. Vi tar timme för timme...d
Känslorna inom mig just nu är många....jag har sovit så dåligt inatt, legat och väntat på att dom nästan ska ringa från BIVA. Men natten har varit lugn, hon sover forfarande.
Micke har sovit bra, det är trots allt bra att någon får lite sömn så får man ta sina vilopauser efter det.
Nu har vi ätit frukost och jag känner mig väldigt nära till gråt idag, det är tufft att föröka hantera dessa situationer när man som förälder är så maktlös!!!!
Allt vi vill just nu är att få ta upp henne och krama henne...men det lär nog dröja någon dag till, tills dess håller vi varsin hand och pussar henne lätt på pannan.
Clara, vi saknar dig så obeskrivligt mycket!!
Du är vår hjälte, du är så duktig älskling! Snart syns vi, mamma och pappa älskar dig till månen och tillbaka!
Miss you.
Va rädda om er, ta vara på all tid ni har tillsammans...
Det är en stor operation Wilma varit med om där dom fått öppna hennes bröstkorg för att ta sig in till hjärtat för er som inte riktigt förstår hur omfattande det här är.
Operationen gick bra, och hon kom till Biva (barnintensiven) vid 14 tiden igår. Blev borttagen ur respiratorn vid 20.00.
När vi kom in till henne sa vi att vi älskade henne och höll hennes hand. Då tittade hon upp och blinkade. Men hennes kropp är påverkad av så mycket mediciner (morfin osv) att hon kanske kunde höra våra röster men inte mer än så.....
Älskade lilla barn...jag skulle bara vilja ta allt ifrån dig, det här är inte rättvist!!!
Jag hatar det!
Att se sitt barn ligga i en säng med tre sköterskor ständigt övervakad men slangar hit å dit å infarter å ALLT, det får inte vara så. Vi vill ha vår Wilma tillbaka NU.....
Vi hoppas att hon ska vakna upp mer nu under dagen, men som förälder känner vi nu stor rädsla och under de kommande dagarna kan så mycket hända. Vi tar timme för timme...d
Känslorna inom mig just nu är många....jag har sovit så dåligt inatt, legat och väntat på att dom nästan ska ringa från BIVA. Men natten har varit lugn, hon sover forfarande.
Micke har sovit bra, det är trots allt bra att någon får lite sömn så får man ta sina vilopauser efter det.
Nu har vi ätit frukost och jag känner mig väldigt nära till gråt idag, det är tufft att föröka hantera dessa situationer när man som förälder är så maktlös!!!!
Allt vi vill just nu är att få ta upp henne och krama henne...men det lär nog dröja någon dag till, tills dess håller vi varsin hand och pussar henne lätt på pannan.
Clara, vi saknar dig så obeskrivligt mycket!!
Du är vår hjälte, du är så duktig älskling! Snart syns vi, mamma och pappa älskar dig till månen och tillbaka!
Miss you.
Va rädda om er, ta vara på all tid ni har tillsammans...
tisdag 9 juni 2015
Inskrivning på barnhjärtcentrum
Allt har gått bra idag, vi tog oss upp till avdelningen och började dagen med röntgen. Superduktig som hon är vår lilla tjej så gick det super precis som alla andra undersökningar idag. Vi har pratat med kirurg och narkos och vi känner oss trygga i vilka händer vi lämnar över henne imorgon... Men det är tufft, riktig ångest och oron över vad som kommer hända är som tusen nålar som tränger längre och längre in. Älskade lilla barn....
Men att vi har en tjej med oss som inte lägger sig ner och tvärvägrar inför varje moment som måste göras inför operationen gör allt lite lättare, hon bara finner sig. Det får trugas ibland men på nått vis vet hon att det spelar ingen roll....hon är hur eller hur tvungen att göra det.
Och emellan alla samtal och allt annat idag så har hon fått sin mamma och pappa att skratta över alla tokigheter hon gör. Helt plötsligt när vi satt och väntade på ultraljudet så börjadehon leka Zombie genom hela korridoren på avdelningen, både jag och micke låg dubbelvikta... Folk trodde väl vi gett henne något, haha. Den med apan som letade bananer var inte dålig den heller, haha. Allt finns på film så det blir en glädje att visa henne om några år.
Och hon har tjatat om kroppkakor hela dan, hon älskar kroppkakor!!! Men finns det kroppkakor i Skaune? Nä, det gör det inte...kanske dax att börja producera det här, kommer man från Kalmar och heter Wilma måste det finnas :) Hallå klart ni måste äta kroppkakor i skåne!
Det är tur hon har världens bästa farmor som lovat att ta med sig det till henne när dom kommer ner :) någon kommer vara väldigt populär om några dagar! 😀
Vi saknar vår Clara så otroligt mycket och vill bara hämta henne, en lillasyster bara väntar på att storasyster ska komma ner till henne och kramas och finnas där. Vi känner en sån trygghet för dig nu, och det vet vi att du också känner .
Men snart, snart är du här älskling. Och då är vi alla tillsammans igen.
Nu sover lilla sessan och imorgon börjar allvaret...en del av livets längsta timmar infinner sig, oro, rädsla och spänning kommer följa oss många timmar framåt och så den där hemska ovissheten, den är grym......
Kirurgen berättade att dem inte kommer stänga av hennes hjärta under tiden och där lättade jag lite lite....det har vart en stor rädsla hos mig....men skönt att det inte kommer göras. Sedan beräknar han att det kommer ta i stort sett hela dagen att göra ingreppet.
Det är många många timmar.....usch...finns inga ord...
Tack för ert stöd alla runt omkring....det är så värdefullt och värmer våra hjärtan!
Ta hand om er för nu ska vi ta hand om oss här och ladda i den mån det går inför morgondagen....
Godnatt 💕
Men att vi har en tjej med oss som inte lägger sig ner och tvärvägrar inför varje moment som måste göras inför operationen gör allt lite lättare, hon bara finner sig. Det får trugas ibland men på nått vis vet hon att det spelar ingen roll....hon är hur eller hur tvungen att göra det.
Och emellan alla samtal och allt annat idag så har hon fått sin mamma och pappa att skratta över alla tokigheter hon gör. Helt plötsligt när vi satt och väntade på ultraljudet så börjadehon leka Zombie genom hela korridoren på avdelningen, både jag och micke låg dubbelvikta... Folk trodde väl vi gett henne något, haha. Den med apan som letade bananer var inte dålig den heller, haha. Allt finns på film så det blir en glädje att visa henne om några år.
Och hon har tjatat om kroppkakor hela dan, hon älskar kroppkakor!!! Men finns det kroppkakor i Skaune? Nä, det gör det inte...kanske dax att börja producera det här, kommer man från Kalmar och heter Wilma måste det finnas :) Hallå klart ni måste äta kroppkakor i skåne!
Det är tur hon har världens bästa farmor som lovat att ta med sig det till henne när dom kommer ner :) någon kommer vara väldigt populär om några dagar! 😀
Vi saknar vår Clara så otroligt mycket och vill bara hämta henne, en lillasyster bara väntar på att storasyster ska komma ner till henne och kramas och finnas där. Vi känner en sån trygghet för dig nu, och det vet vi att du också känner .
Men snart, snart är du här älskling. Och då är vi alla tillsammans igen.
Nu sover lilla sessan och imorgon börjar allvaret...en del av livets längsta timmar infinner sig, oro, rädsla och spänning kommer följa oss många timmar framåt och så den där hemska ovissheten, den är grym......
Kirurgen berättade att dem inte kommer stänga av hennes hjärta under tiden och där lättade jag lite lite....det har vart en stor rädsla hos mig....men skönt att det inte kommer göras. Sedan beräknar han att det kommer ta i stort sett hela dagen att göra ingreppet.
Det är många många timmar.....usch...finns inga ord...
Tack för ert stöd alla runt omkring....det är så värdefullt och värmer våra hjärtan!
Ta hand om er för nu ska vi ta hand om oss här och ladda i den mån det går inför morgondagen....
Godnatt 💕
måndag 8 juni 2015
Då har vi landat i Lund igen....
Nu var det längesen några rader skrevs här på min blogg!
Men i allt som händer nu så är det många som tänker på oss och framförallt på vår minsta lilla tjej som nu är så stor att hennes hjärtfel måste korrigeras och hennes konstgjorda kärl måste bytas ut då det är för litet. Därför känner vi både Micke och jag att bloggen är bra att uppdatera vad som händer under tiden vi är här nere men vill tillägga att det är i den mån vi orkar och har lusten till det. Mycket känslor kommer säkert att radas ner och du/ni som ser detta på något sätt dumt behöver inte kika in här så enkelt är det......det finns dom personerna i våra liv som faktiskt ser detta som en slags terapi kanske man kan säga som kanske hade velat vara här nere hos oss, eller du/ni som kanske vill skicka ett sms men inte vill störa vilket ni givförsig aldrig gör. Men ni förstår vad jag menar :)
Det har varit många turer hit som slutat med att vi blivit hemskickade med inställd operation osv.
NU sitter vi här i soffan, Wilma sover i sängen och en bilresa på 4 timmar känns! Imorgon börjar resan.....inskrivning och sedan följer operation dagen därpå..... Usch.....vill bara hem igen!
Allt hemma har varit så inriktat på att göra det bästa för Clara som inte kan vara här hos oss innan operation och intensivvårdsavdelningen är förbi....det går liksom inte, och det svider starkt i våra hjärta.... Det är en så ofattbar känsla, jag önskar inte någon den. Men nu ligger 100 procent fokus på Wilma, vi har inget val. Men vi är trygga och vet att Clara har det jättebra och ett stort stöd bredvid sig. Både här och där.
Vi fixade allt inför henne skolavslutning på fredag, hon fick det hon ville och stora bruna ögon tindrade av lycka. Det gör en mamma väldigt glad i hjärtat. En överraskning varje dag har vi också fixat ihop så att hon vet att vi tänker lika mycket på henne som på lillasyster.
Under dagen har vi packat, packat och packat. Wilma ville åka till skälby och trots att tiden var tajt så kunde vi inte säga Nej....vi vet ju att det kan dröja minst 6 veckor innan bröstbenet är läkt och lek på normal nivå är möjligt.
Vi hämtade Clara på skolan och körde henne till farmor och farfar och därifrån åkte vi med slutmål Lund.
När jag kom in på vårt rum här på Ronald McDonald så gick all luft ur mig och blev bara så låg och kände att "fy fan vad livet är orättvist" det här kan inte varit meningen.... Jag vet att jag tänkte likadant för 6 år sen, när hon gjorde sin första stora operation. Då var hon 8 månader....så liten.
Men samma känsla nu som då....
Nu ska vi snart gå och lägga oss...energin är slut, måste fylla på med sömn.
Va rädda om er
Ta vara på livet och som jag sagt innan.....lev idag, lev NU....
Godnatt!
tisdag 30 september 2014
Minnen som blossar upp...år efter år...
Lilla mamma....8 år sen idag.....
Just idag för 8 år sen höll jag din hand och mötte din blick för sista gången... samma dag varje år blossar minnena upp och stunden då vi var tvungna att ta ett farväl, ett farväl som ingen någonsin önskar någon, att tvingas släppa taget och det enda som kommer finnas kvar är den ständiga och konstanta smärtan och sorgen efter dig!
Jag trodde imorse att jag skulle fixa dagen, inte falla, inte bryta ihop...men jag hade fel. Min kropp är alldeles för sårbar för att, jag tror någonsin kunna ta den här dagen lättare med åren. Den bär på så mycket, jag skulle nog kunna klocksätta hela dagen...från det att jag kom in i din sal, tills jag slutligen somnade helt tom med tårar fallandes på kvällen hemma. Minnena är så tydliga och bilden av dig som för mig visar en fri sovande mamma i ett rum som innan varit en kamp mot tiden låg vilande och det enda som kändes var vinden som drog från fönstret...men som i ett vindsvep utbyttes till smärtfylld, sorgesam tung luft.
Jag blir aldrig hel igen, hur jag än vill så saknas alltid den största pusselbiten och ingen kommer någonsin kunna ersätta den platsen.
Jag saknar sig så ofattbart mycket och det går inga dagar utan att mina tankar är hos dig mamma...tydliga spår visar att du var min styrka...den som försvann den dagen du lämnade mig...
Saknar allt, saknar dig....föralltid!
Mamma....
Just idag för 8 år sen höll jag din hand och mötte din blick för sista gången... samma dag varje år blossar minnena upp och stunden då vi var tvungna att ta ett farväl, ett farväl som ingen någonsin önskar någon, att tvingas släppa taget och det enda som kommer finnas kvar är den ständiga och konstanta smärtan och sorgen efter dig!
Jag trodde imorse att jag skulle fixa dagen, inte falla, inte bryta ihop...men jag hade fel. Min kropp är alldeles för sårbar för att, jag tror någonsin kunna ta den här dagen lättare med åren. Den bär på så mycket, jag skulle nog kunna klocksätta hela dagen...från det att jag kom in i din sal, tills jag slutligen somnade helt tom med tårar fallandes på kvällen hemma. Minnena är så tydliga och bilden av dig som för mig visar en fri sovande mamma i ett rum som innan varit en kamp mot tiden låg vilande och det enda som kändes var vinden som drog från fönstret...men som i ett vindsvep utbyttes till smärtfylld, sorgesam tung luft.
Jag blir aldrig hel igen, hur jag än vill så saknas alltid den största pusselbiten och ingen kommer någonsin kunna ersätta den platsen.
Jag saknar sig så ofattbart mycket och det går inga dagar utan att mina tankar är hos dig mamma...tydliga spår visar att du var min styrka...den som försvann den dagen du lämnade mig...
Saknar allt, saknar dig....föralltid!
Mamma....
Tjingeling!
Nu har jag en längre tid känt att det finns ett litet sug efter att skriva! Jag kommer säkerligen inte ha någon som helst rutin på det men känner att när behovet finns så kommer det att göras inlägg =)
Min blogg kommer alltid att finnas. Den har på något sätt blivit en del av mitt liv där jag kunnat vara ledsen, glad, tokig och på nått sätt så mår jag bra av att få dela med mig och samtidigt tömma min "pärla" på känslor så både berör mig men samtidigt ger minnen där jag kan återblicka och ta del av olika tidsperioder i mitt och min familjs liv och vardag! Var och när skriveriet sker finns det ingen vetskap om, det bara faller på!
Va rädda om er <3 p="">
Min blogg kommer alltid att finnas. Den har på något sätt blivit en del av mitt liv där jag kunnat vara ledsen, glad, tokig och på nått sätt så mår jag bra av att få dela med mig och samtidigt tömma min "pärla" på känslor så både berör mig men samtidigt ger minnen där jag kan återblicka och ta del av olika tidsperioder i mitt och min familjs liv och vardag! Var och när skriveriet sker finns det ingen vetskap om, det bara faller på!
Va rädda om er <3 p="">
fredag 15 februari 2013
Överkörd =)
Wilma och jag skulle ha lite mysfika här hemma idag innan det var daxs att promenixa bort till dagis.
Hon öppnar frysen och letar febrilt efter något med mycket socker i, det står "SUGAR IS MY LIFE" fastklistrar i panna på henne, haha...
-MUFFINS!!, skriker hon
Jag förklara att dom är alldeles för gamla, men att vi kan äta några av alla 285 lussekatter som vi aldrig åt upp vid jul som ligger och skräpar där inne.... Same same every year! Ändå ska man envisas med att man SKA baka dess katter, det är en tradition....men ingen vill äta upp den liksom...=)
Jaja, hon gick med på det....OM hon fick TVÅ stycken och jag skulle ha lika många.
Jag äter upp mina innan hon knappt fått i sig första tuggan. Hon tittar på mig och säger nått i stil med,
-haha, jag har alla båda kvar du har inga mer kvar dom har du ätit upp stackars dig mamma........TYPISKT för dig, och så grimaserar hon lite uppkäftig.....
Jag vart tyst....... hmmm..."typiskt för dig".............Älskade unge!
=)
Hon öppnar frysen och letar febrilt efter något med mycket socker i, det står "SUGAR IS MY LIFE" fastklistrar i panna på henne, haha...
-MUFFINS!!, skriker hon
Jag förklara att dom är alldeles för gamla, men att vi kan äta några av alla 285 lussekatter som vi aldrig åt upp vid jul som ligger och skräpar där inne.... Same same every year! Ändå ska man envisas med att man SKA baka dess katter, det är en tradition....men ingen vill äta upp den liksom...=)
Jaja, hon gick med på det....OM hon fick TVÅ stycken och jag skulle ha lika många.
Jag äter upp mina innan hon knappt fått i sig första tuggan. Hon tittar på mig och säger nått i stil med,
-haha, jag har alla båda kvar du har inga mer kvar dom har du ätit upp stackars dig mamma........TYPISKT för dig, och så grimaserar hon lite uppkäftig.....
Jag vart tyst....... hmmm..."typiskt för dig".............Älskade unge!
=)
söndag 10 februari 2013
Tjingeling!
Det var nytt år ja...hmmm, bättre på att blogga? Jaja....
Mitt nya år har börjat sådär, Konstig i kroppen, känns inte helt okej.
Träningen har fått lida, likaså jag. Frustationen över att inte kunna ge allt utan måste hålla tillbaka gör att jag instället strutar i det helt vissa perioder.
Höll på att gå in i väggen i början av vintern, stressen blev en vardag och jag tappade fattningen för vad vila, tagga ner osv var.
En dag på jobbet, kom stickningar i fingrarna och hjärtat började klappa konsigt.....det var då jag stannade upp och insåg att jag helt ignorerat min kropp som sen länge försökt säga ifrån. Från den dagen finns det inget som säger att jag MÅSTE hinna, eller jag MÅSTE göra det....
Nä, jag hinner det faktiskt en annan dag.... Tänker jag idag!
Jag kan säga att nu har det snart gått 4 månader, och jag mår fortfarande inte helt bra.
Många gånger har man läst om dem som hamnat i denna fällan och man har tänkt att "ja det är säkert sant men mycket är nog inbillning"
Idag vet jag att det inte är inbillning, och även att du från dag ett börja att tänka dig för, inte stressa upp osv. Så är kroppen fortfarande i det tillstånd att den reagera med att "skrämma" upp dig, så har det varit med mig iallafall. Säkert för att man inte ska hamna i den onda banan igen och tro att allt ordnar sig på en vecka.
Det har satt sig i mina muskler och leder....Att hela tiden har gått på helspänn och inte kunnat slappna av har gjort att det blivit vardag för mig. Idag när jag lägger mig ner i soffan och bara låter kroppen sjunka ner utan tv så tar det ungefär 5-10 minuter....sen sover jag väldigt djupt.
Och jag kan tänka tillbaka på när jag Var "mitt i allt" som då var min vardag, när jag på jobbet t.ex från den ena stunden bakade bröd till att på 2 röda ta en kund i kassan och komma på när jag betjänar kunden att jag måste göra en prislapp på någon blomma och springer mellan Ugnen, kassan och datarummet!...Och så fortsatte dagen i samma takt liksom....
Helt sjukt galet!!!
Och tänka sig...hämta barnen på dagis/fritids, Jag t.o.m klockar olika ställen jag passerar så det blir samma som gången innan....Hem å laga mat. Äta. tänker att barnen ska sova om 2 timmar då hinner jag träna och duscha, sen natta dom. Efter det äta lite till, och sedan hoppa upp i soffan med telefonen och kolla facebook som jag gjort 10 ggr innan....Och sedan avsluta med att gå och lägga mig!
Det är slut med nu....Jag har blivit skrämd och gått och lagt mig med tron att inte vakna mer....Det här är ingen lek, det är allvar.....
Jag sätter min familj och min kropp i första hand nu....
Det jag inte hinner idag....är skit samma!
Jag gör det en annan dag istället!
Nu ska jag krypa upp i soffan och mysa med mannen i mitt liv, och äta egentillverkade rotfruktschips!
Bara för att jag är jag=)
Kom ihåg!
Lyssna på din kropp, du har bara en....
lördag 29 december 2012
Vi närmar oss 2013...
Året börjar lida mot sitt slut och ett nytt tar över.
2012......vart tog detta år vägen, massa prat om jordens undergång och det blev väl som dom flesta trodde...VI är KVAR!! Tjihoo!
Barnen är ett år äldre, ett år kaxigare...med ett leende på läpparna=)
Det känns som vi ändå är klara med detta år, nu vill vi fira in 2013 och ströva vidare tillsammans mot nya mål. I år kommer jag inte ha några större förhoppningar om framtiden, jag vill bara leva och ta den där "en dag i taget" som man enbart använder som ett ordspråk annars. Vi förstora upp så mycket och dom där förväntningarna man vill uppleva precis som man ser dom i tankarna blir aldrig riktigt så bra. Därför ska jag mer "vila" mitt lilla huvud och njuta av det som händer Nu... Det jag möjligtvis kan tänka mig att planera är om vi får för oss att ta en tripp ut i världen, miljöombyte för en paus i vardagen. Ja, det kan jag lägga tankar på....Annars ska jag minnas varje dag och inte låta det försvinna i en evig röra där du inte vet om det var igår eller förra veckan eller veckan innan som du vattnade blommorna..jag vill minnas alla mina dagar i fortsättningen. Lämna allt vad stress å tidsbrist är! Det lämnar vi kvar tillsammans med året 2012!
Än några dagar smäller det och det ska firas med underbara människor! Äta gott, umgås och som sagt...Utan några som helst förväntningar! Längtar....
Vill ni veta mitt nyårslöften?
Jag ska bli superbra på att blogga!!! Igen...haha
Vet ni med vad?
En nyinköpt IPAD!!
I'm in heaven!
Tjingeling!
2012......vart tog detta år vägen, massa prat om jordens undergång och det blev väl som dom flesta trodde...VI är KVAR!! Tjihoo!
Barnen är ett år äldre, ett år kaxigare...med ett leende på läpparna=)
Det känns som vi ändå är klara med detta år, nu vill vi fira in 2013 och ströva vidare tillsammans mot nya mål. I år kommer jag inte ha några större förhoppningar om framtiden, jag vill bara leva och ta den där "en dag i taget" som man enbart använder som ett ordspråk annars. Vi förstora upp så mycket och dom där förväntningarna man vill uppleva precis som man ser dom i tankarna blir aldrig riktigt så bra. Därför ska jag mer "vila" mitt lilla huvud och njuta av det som händer Nu... Det jag möjligtvis kan tänka mig att planera är om vi får för oss att ta en tripp ut i världen, miljöombyte för en paus i vardagen. Ja, det kan jag lägga tankar på....Annars ska jag minnas varje dag och inte låta det försvinna i en evig röra där du inte vet om det var igår eller förra veckan eller veckan innan som du vattnade blommorna..jag vill minnas alla mina dagar i fortsättningen. Lämna allt vad stress å tidsbrist är! Det lämnar vi kvar tillsammans med året 2012!
Än några dagar smäller det och det ska firas med underbara människor! Äta gott, umgås och som sagt...Utan några som helst förväntningar! Längtar....
Vill ni veta mitt nyårslöften?
Jag ska bli superbra på att blogga!!! Igen...haha
Vet ni med vad?
En nyinköpt IPAD!!
I'm in heaven!
Tjingeling!
söndag 21 oktober 2012
Hösten visar sin bästa sida!
Idag bjöd hösten äntligen på en mycket varm och vacker dag. Äntligen, efter allt regn och framförallt som den kyla det varit så fanns det inget val. Höstlunch ute i det fria!!
Vi tog fram grillen och åt korv med bröd...Mysfaktorn var höööög=)
Ledsen pappa, grillplatsen hade växt igen, haha.
Nu hoppas vi på fler sådana här dagar....det gör en människa som mig mycket glad och jag släpper alla måsten!
söndag 7 oktober 2012
Bildträsk och matteträsket....hjälp mig!
Igår satt jag och Micael och skulle hjälpa Clara med matteläxan.
Probelmlösning handlade det om....ja, det säger ju allt om att jag inte skulle vart närvarande, haha.
och så här gick det.....
"För att göra äppelmos till 2 personer behövs 1 äpple"
"Hur många äpplen behövs till 3 personer?"
Mmm, precis. Först funderade både jag och M på hur vi skulle förklara LÄTTAST hur hon skulle gå till väga...Vi började rita, förklara i ord....osv..
Sen kommer vi på oss själva när vi trasslat in oss och babblar i en enda röra att "vem överhuvudtaget fattar nånting av all ordröra vi sprutar ut våra munnar"
Nu börjar vi om.
Clara blir allt mer irriterad och tålamodet börjar ta väldigt slut. Då utbrister hon!
- Det kanske är ni som skulle gå i skolan!!!!
Jaoo, det kanske man kan tycka, Oh my god, bara hon inte berättar det här för fröken tänkte jag.
Efter en stund när vi goda förebilder och som gått i skolan, och som borde kunna det här, och som faktiskt hade nästan lite bra betyg i Matte. Ja, just det, så heter det ja...sansat oss och bestämt att pappan får rita, förklara så funkade det alldesles utmärkt.
"Det blir ju 2 och ett halvt pappa", skriker hon
Yaa, skam den som ger sig!
Kanske ändå skulle gå en mattekurs...I Lätt Matte...haha
Idag fortsatte det, och som alltid så var jag den utsatta...stackars denna mamma, jag bär ju på kunskaper, ja, jo jag vet det....
Jag hade skrivit en lapp till Clara om en överraskning vi skulle göra idag.
"Klockan fyra idag ska vi göra något roligt"'
Och målat en mycket föreställande bild av en bowlingbana med käglor och en PINNGUBBE med ett klot
När hon läst vad det står så säger hon
-Jaha, vad ska vi göra då?
-Men hallå jag har ju ritat en bild, det ska vi göra, säger jag
-Men jag ser inte vad det är, säger hon och hånler lite åt mig.
-Du ser väl vad det är, tänk dig en bana och så är det något längst ner som man ska slå ner, kom igen nu, säger jag
-Men, alltså jag ser inte vad det är, det ser ju bara ut som massa små BAJSKORVAR!!!
Och där tack mitt älskade lilla barn, sänkte du ner din mamma i det svarta bildhålet också!=)
Men jag vet en sak!
Jag fick i ämnet Bild i skolan iallafall MVG i KORVGUBBAR...Bajskorvar som Korvgubbar....
Haha, Same shit!!!
onsdag 3 oktober 2012
Hur är man stark?
Får ofta höra höra att jag är en stark person. Och samtidigt som jag tar åt mig så börja jag alltid fundera på...
Men vad är stark?
Många vet att jag gått igenom många svåra tider, fått uppleva perioder i livet då jag mot min vilja varit tvungen att acceptera vissa öden här i livet. Och här står jag fortfarande på benen, och ibland förundras jag över mig själv att jag faktiskt gör det.
Jag har haft många stunder i livet då jag helt tappat all ork, gråtit, bara velat gömma mig och komma fram när allt är bra igen.
Är det där jag är stark kanske....att jag tvingat mig fram för att jag måste. Att jag har ett liv att leva och har en familj jag älskar över allt annat....
Jag vill nog ändå inte kalla det för ordet stark....kanske mer för vilja. Vilja att orka fortsätta......
Och viljan smyger sig sakta på när jag börja tänka...tänka på att jag faktiskt inte är ensam. Vet att det finns så många i min närhet som gått igenom vissa stunder likt mina....Och där finner jag orken.
Man är aldrig ensam...och det är kraften till allt.
Jag vill nog mer kalla mig svag, inte i alla skeden, men där man är som mest sårbar.
men jag känner och vet ändå att Svagheten Är Min Styrka!
Det finns säkert ett fåtal som lägger sig ner, och vägra ställa sig upp igen., och grejen är att jag förstår dem, absolut! För mig har det alltid funnits en trappa upp, och den har byggts upp av människor runt omkring mig. Människor som stöttat och funnits där, min underbara familj mina hjältar!!
Jag har lätt för nära till skratt, men jag har lika lätt för nära till gråt. Så kommer det alltid att vara...
Och alla stunder jag sitter och funderar på framtiden, så vet jag att där väntar mera...Vägen är inte rak, det kommer att komma hinder, rejäla svängar där Mamma hjärtat kommer bli svagt...
Men det är inte nu, imorgon, nästa vecka....men inom en framtid.
Mammas lilla hjärtegull....Du är en kämpe!!
Ordet Stark?....mmm...svårt att definiera....
Nu ska jag se höstens blad ändra färg, glädjas åt mina barn som snart fyller år....Ge kärlek till alla jag beundrar och som får mig att le...
Gå upp för trappan och pussa mina sovande små juveler...Säga "jag älskar dig" till min underbara sambo. Tänka en stund på mina nära.
Glädjas över att jag har allt jag behöver....KÄRLEK!
söndag 30 september 2012
Ännu en dag fylld av saknad...
Idag är det 6 år sen jag höll min älskade mamma i handen en sista gång...Sista gången jag fick röra vid henne, tala till henne, höra dem sista andetagen.........
Sista gången vi såg varandra i ögonen och fortfarande levde på hoppet...som vi visste var omöjligt...men vi önskade av allt vi kunde.
Så ledsen....Vill bara få tillbaka, krama om och aldrig behöva släppa taget igen...
Älskade Mamma, om du bara fick vara här hos oss och att allt bara var en elak dröm som var borta när vi vaknade...
Då hade jag fortfarande haft dig kvar hos mig...
Vill även sända mina tankar till Markus idag som jag för 1 år sen tog ett sista farväl av..
En vän som även han var alldeles alldeles för ung för att lämna denna värld.
En dag då mina tankar går till himlen, och alltid kommer vara så den 30 september år efter år efter....
Livet är så grymt orättvist....
Varför?.......
Denna låt sjöng Markus tvillingbror Mattias vid begravningen.
En låt som föralltid kommer vara förknippad med denna dag.
Saknaden är obeskrivlig Mamma...Mitt allt<3 p="p">Älskar dig......
måndag 17 september 2012
Haha, hittade ett gammalt väldigt roligt inlägg!
Han bröt ihop...för tröja!
Från 2009
Micke ville in till Modehuset idag för han hade ett
presentkort på MQ som han ville
använda till en ny tröja. Vi gick där inne hela familjen, alla supernöjda. Wilma
i vagnen och Clara strosade omkring i affären och tittade när pappa provade. Han
hittade en tröja och det visar sig att den är precis lagom.
Jag hämtar en tjej som jobbar där och ber henne följa med och tittta och frågar om hon tror att den krymper när vi tvättat den. Hon kunde ju givetvis inte säga så mycket, mer än att visst den dra säkert ihop sig lite på längden, men att det går ju attdra lite i den när den är blöt. Men eftersom en större storlek blev för stor runt om, så fanns inte det alternativet. Så då frågar min underbara sambo om det finns några garantier om den nu skulle krympa. och det säger sig ju självt att man kan inte gå tillbaka med en tröja för att den krympt när man tvättat den. Kläder drar ju alltid ihop sig lite. Du säljer TV apparater älskling...de e lite skillnad. Ni har prisgaranti. Men det handlar ju om saker! åhh...ville krypa under jorden, men jag bet ihop....å stackars tjej...haha.
Det slutade med att min 28 åriga sambo gav upp. Gick tillbaka med tröjan och tog vagnen och med stora kliv banade han väg ut ur affären. Han höll god min ända tills han kom ut. Då bröt han ihop...TOTALT
-Nu åker vi hem!, sa han med arg röst
-Men ge dig, är du 13 år eller....haha en tröja, sa jag
-Men det måste ju för sjutton finnas garantier om den krymper
Snacka om att jobbet sitter i huvudet, men älskling det här är inte TEKNISKA PRYLAR, det är KLÄÄÄÄDER....KLÄÄÄÄDER....Tänk om någon skulle komma in till dig och säga så här "du jag köpte en 46' men nu har den krymt till en 42' så tokigt va. Då får jag väl en ny?" haha.....dream om honye!
-Nä, ge dig nu, sluta tjura.
Det gick knappt att prata med honom....så arg och irriterad.
Nu hade man nöjda och glada barn med sig, och då ska väl gubben bryta ihop....Men jag lovar älskling. Nästa gång ska jag ta med tutten och snutte:)
Vill ni veta hur det slutade...Han gick tillbaka och köpte en annan tröja, för dom hade ju faktiskt fler, nämen oj:) Puss på dig!
Jag hämtar en tjej som jobbar där och ber henne följa med och tittta och frågar om hon tror att den krymper när vi tvättat den. Hon kunde ju givetvis inte säga så mycket, mer än att visst den dra säkert ihop sig lite på längden, men att det går ju attdra lite i den när den är blöt. Men eftersom en större storlek blev för stor runt om, så fanns inte det alternativet. Så då frågar min underbara sambo om det finns några garantier om den nu skulle krympa. och det säger sig ju självt att man kan inte gå tillbaka med en tröja för att den krympt när man tvättat den. Kläder drar ju alltid ihop sig lite. Du säljer TV apparater älskling...de e lite skillnad. Ni har prisgaranti. Men det handlar ju om saker! åhh...ville krypa under jorden, men jag bet ihop....å stackars tjej...haha.
Det slutade med att min 28 åriga sambo gav upp. Gick tillbaka med tröjan och tog vagnen och med stora kliv banade han väg ut ur affären. Han höll god min ända tills han kom ut. Då bröt han ihop...TOTALT
-Nu åker vi hem!, sa han med arg röst
-Men ge dig, är du 13 år eller....haha en tröja, sa jag
-Men det måste ju för sjutton finnas garantier om den krymper
Snacka om att jobbet sitter i huvudet, men älskling det här är inte TEKNISKA PRYLAR, det är KLÄÄÄÄDER....KLÄÄÄÄDER....Tänk om någon skulle komma in till dig och säga så här "du jag köpte en 46' men nu har den krymt till en 42' så tokigt va. Då får jag väl en ny?" haha.....dream om honye!
-Nä, ge dig nu, sluta tjura.
Det gick knappt att prata med honom....så arg och irriterad.
Nu hade man nöjda och glada barn med sig, och då ska väl gubben bryta ihop....Men jag lovar älskling. Nästa gång ska jag ta med tutten och snutte:)
Vill ni veta hur det slutade...Han gick tillbaka och köpte en annan tröja, för dom hade ju faktiskt fler, nämen oj:) Puss på dig!
En "pooos" också bara...
Lilla hjärtat var bjuden på kalas till sin bästa Lucas i helgen. Och hon skulle vara fin, snögg (snygg) i håret och ha "snögga" skor på sig.
Ingen ide att försöka komma här och bestämma, hon visste precis.
OCH hon skulle vara där själv, hon är stor tjej. Hon tyckte mamma kunde vara hemma och göra tårta elr nått. Det var hennes Lucas, hennes bäääästa Kompiiiis.
Ja vad säger man...Ohh min lilla bebis, hur blev du så stor så snabbt, hihi.
Ingen ide att försöka komma här och bestämma, hon visste precis.
OCH hon skulle vara där själv, hon är stor tjej. Hon tyckte mamma kunde vara hemma och göra tårta elr nått. Det var hennes Lucas, hennes bäääästa Kompiiiis.
Ja vad säger man...Ohh min lilla bebis, hur blev du så stor så snabbt, hihi.
"mamma, ta ett kort till. Jag ska göra en pooos (pose) också!!!
Herregud.....haha
Så maktlösa....
Hittade denna artikel via en länk på Fb....
Tårarna gick inte att hålla tillbaka...Ibland kan man fråga sig vad meningen med livet egentligen är. När människor, i detta fallet ett litet oskyldigt barn drabbas. Vilken mardröm för denna familj som redan en gång förlorat ett barn.
Bara tanken när du hör ditt barn prata om "andra sidan", planera sin begravning....Och du står där som förälder och ska stötta, ge styrka men du vet att närsom, dag, minut...sekund, kan det vara över....för alltid...jag känner sånt otroligt medlidande till denna familj. Att bara försöka orka gå vidare, kämpa igenom dagarna för att förstå att det aldrig blir som det varit.
Att som förälder förlora det finaste och värdefullaste man har...Det är ju dem vi lever för, som vi skapat själva till våra egna. Våra hjältar!
Sorgligt...Ledsamt...
Jag skänker ikväll en extra tanke till att föräldrar och syskon som förlorat en familjemedlem. En tanke syns inte, men den berör och värmer hjärtat i svåra stunder....
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do?ref=fb
fredag 14 september 2012
Ett fång med rosor.....
Idag är det tungt....Min älskade mamma skulle fyllt 57 år idag.....
Har svårt att beskriva mina känslor, känner en enorm frustation och saknad...Frustation över att inte kunna dela denna dagen med mamma, och den oändliga saknad som hela tiden finns inom mig.
Känslorna svajar fram och tillbaka, men hur jag än vrider och vänder på det så går det inte....Du kommer aldrig tillbaka.....och det gör så ont!
Din sista födelsedagen vi firade tillsammans med dig....orkar jag inte skriva om...
Men jag väljer att skriva om den näst sista.
Du bjöd med familjen på en kryssning till Finland, du var så glad att vi kunde göra detta tillsammans. Och vi hade så roligt. Har tittat på bilderna från resan..... Du lyste av lycka, njöt av stunden....Gav kärlek till oss alla.
Idag är jag så otroligt tacksam att vi gjorde detta.
Idag hade jag velat ge dig ett stort fång rosor, och velat säga hur mycket jag älskar dig och uppskattade dig....men det går inte...
Älskar dig...saknar dig min finaste Ängel i himlen<3 p="p">
Till alla er som läser.
Ge dina nära och kära extra mycket kärlek idag till fredagsmyset....ta vara på tiden och uppskatta det du har, lova mig det.
måndag 16 juli 2012
Lars Winnerbäck i slottsruinen
Äntligen kom dagen som vi längtat till..... Winnebäcks konsert i slottruinen.....
Men tyvärr sitter jag här nu lite smått besviken...
Ikväll blev det inte så magiskt, vilket HAN är själv väldigt mycket. Jag gillar Lasse som den person han är, sitt sätt, sin överlägsenhet ut till folket, å sin musik...men...
Det var inte guld det han leverade denna turne, tyvärr.
Lasse är den som skriver sina låtar, som får folket att sjunga med och leva sig in i texterna som han gör. Han är väldigt bra på det...men denna konsert var något av det annorlunda mot vad han presterat innan.
För mycket nytt material som liksom tog över hela stunden. Alla "gamla" låtar försvann i det nya och gjorde denna kväll lite "bortom allt annat" om man kan säga så.
Det man ändå inte kommer undan med är att han när han väl sätter igång med sitt genuina sätt att leverera, så smälter man, absolut...så är det.
Men ikväll var det för mycket "annat" tyvärr och man hörde det tisslades å tasslades överallt om att alla väntade på att det verkligen skulle sätta igån och händer skulle lyftas till skyarna...
Lasse är en musiker som blivit något genom ett ex antal låtar han skrivit...dom får inte försvinna, då försvinner tyvärr hela han....dom är så formade för honom och har blivit en del av han själv, något vi alla förknippar denna stora musiker med.
Och på väg ut från ruinen hör man människor beklaga sig över ett väldigt dåligt avslut.
Men jag ger inte upp, Lasse är något magiskt...fortfarande.. Och jag hoppas att jag nästa gång får uppleva den där fantastiska, obeskrivliga stunden jag alltid upplevt när han stått på scenen och spridit guld omkring sig.
Och att åtminstone får höra "solen i ögonen" som final.......
Den fattades ikväll....
Jag avslutar ändå med HEJA LASSE!
Men tyvärr sitter jag här nu lite smått besviken...
Ikväll blev det inte så magiskt, vilket HAN är själv väldigt mycket. Jag gillar Lasse som den person han är, sitt sätt, sin överlägsenhet ut till folket, å sin musik...men...
Det var inte guld det han leverade denna turne, tyvärr.
Lasse är den som skriver sina låtar, som får folket att sjunga med och leva sig in i texterna som han gör. Han är väldigt bra på det...men denna konsert var något av det annorlunda mot vad han presterat innan.
För mycket nytt material som liksom tog över hela stunden. Alla "gamla" låtar försvann i det nya och gjorde denna kväll lite "bortom allt annat" om man kan säga så.
Det man ändå inte kommer undan med är att han när han väl sätter igång med sitt genuina sätt att leverera, så smälter man, absolut...så är det.
Men ikväll var det för mycket "annat" tyvärr och man hörde det tisslades å tasslades överallt om att alla väntade på att det verkligen skulle sätta igån och händer skulle lyftas till skyarna...
Lasse är en musiker som blivit något genom ett ex antal låtar han skrivit...dom får inte försvinna, då försvinner tyvärr hela han....dom är så formade för honom och har blivit en del av han själv, något vi alla förknippar denna stora musiker med.
Och på väg ut från ruinen hör man människor beklaga sig över ett väldigt dåligt avslut.
Men jag ger inte upp, Lasse är något magiskt...fortfarande.. Och jag hoppas att jag nästa gång får uppleva den där fantastiska, obeskrivliga stunden jag alltid upplevt när han stått på scenen och spridit guld omkring sig.
Och att åtminstone får höra "solen i ögonen" som final.......
Den fattades ikväll....
Jag avslutar ändå med HEJA LASSE!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)