Men i allt som händer nu så är det många som tänker på oss och framförallt på vår minsta lilla tjej som nu är så stor att hennes hjärtfel måste korrigeras och hennes konstgjorda kärl måste bytas ut då det är för litet. Därför känner vi både Micke och jag att bloggen är bra att uppdatera vad som händer under tiden vi är här nere men vill tillägga att det är i den mån vi orkar och har lusten till det. Mycket känslor kommer säkert att radas ner och du/ni som ser detta på något sätt dumt behöver inte kika in här så enkelt är det......det finns dom personerna i våra liv som faktiskt ser detta som en slags terapi kanske man kan säga som kanske hade velat vara här nere hos oss, eller du/ni som kanske vill skicka ett sms men inte vill störa vilket ni givförsig aldrig gör. Men ni förstår vad jag menar :)
Det har varit många turer hit som slutat med att vi blivit hemskickade med inställd operation osv.
NU sitter vi här i soffan, Wilma sover i sängen och en bilresa på 4 timmar känns! Imorgon börjar resan.....inskrivning och sedan följer operation dagen därpå..... Usch.....vill bara hem igen!
Allt hemma har varit så inriktat på att göra det bästa för Clara som inte kan vara här hos oss innan operation och intensivvårdsavdelningen är förbi....det går liksom inte, och det svider starkt i våra hjärta.... Det är en så ofattbar känsla, jag önskar inte någon den. Men nu ligger 100 procent fokus på Wilma, vi har inget val. Men vi är trygga och vet att Clara har det jättebra och ett stort stöd bredvid sig. Både här och där.
Vi fixade allt inför henne skolavslutning på fredag, hon fick det hon ville och stora bruna ögon tindrade av lycka. Det gör en mamma väldigt glad i hjärtat. En överraskning varje dag har vi också fixat ihop så att hon vet att vi tänker lika mycket på henne som på lillasyster.
Under dagen har vi packat, packat och packat. Wilma ville åka till skälby och trots att tiden var tajt så kunde vi inte säga Nej....vi vet ju att det kan dröja minst 6 veckor innan bröstbenet är läkt och lek på normal nivå är möjligt.
Vi hämtade Clara på skolan och körde henne till farmor och farfar och därifrån åkte vi med slutmål Lund.
När jag kom in på vårt rum här på Ronald McDonald så gick all luft ur mig och blev bara så låg och kände att "fy fan vad livet är orättvist" det här kan inte varit meningen.... Jag vet att jag tänkte likadant för 6 år sen, när hon gjorde sin första stora operation. Då var hon 8 månader....så liten.
Men samma känsla nu som då....
Nu ska vi snart gå och lägga oss...energin är slut, måste fylla på med sömn.
Va rädda om er
Ta vara på livet och som jag sagt innan.....lev idag, lev NU....
Godnatt!
Åh finaste ni! Läser dina ord och tårarna trillar nerför mina kinder. Det är en känslostorm som väller tillbaka. Trots att är snart 30 år sen, så kommer minnena tillbaka. Man tror att man bearbetat, men jag känner er känsla och oro. Det kommer vara "höga berg och djupa dalar" närmsta veckorna för er. Men jag vet att ni kommer ta er igenom det. Och Wilma är en stark tjej som kommer fixa detta. Om det finns något vi kan göra, vad som helst, dag som natt, tveka inte att höra av er. Ni vet var vi finns. Ta hand om varandra och stora styrkekramar till er allihopa.
SvaraRadera//Therese