.: Ännu en jul med någon som fattas......

Och så var vi här igen.....snart är det jul och allt ska vara så bra. Det är det ju till en viss grad, man får vara med sina nära och kära, och framförallt sina underbara barn. Men så fattas den där speciella männsikan som alltid funnits vid en sida och som alltid älskat en för den man är, för man är ändå den man är tack vare henne. MIN ÄLSKADE MAMMA. Det är samma varje år nu. Så fort det börjar dra ihop sig till jul och man vill hitta det där julemyset och handla alla klappar till dom man älskar, så sitter det ändå i tankarna att det är något som fattas, MIN ÄLSKADE MAMMA. Jularna sen mamma gick bort har inte vart sig lika, samma klump i magen varje jul, alltid......Och som alla vet som stod min mamma nära, så var julen en väldigt speciell tid för mamma. Hon älskade julen och allt vad det innebar. Och allra bäst älskade hon att handla alla dessa julklappar.....i mängder....Hon längtade alltid till att få se våra ögon tindra på julafton när vi öppnade klapparna hon köpt, det lyste minst lika mycket i hennes ögon att få se våra ögon när vi öppnade paket efter paket. Hon ville aldrig ha några, men hon ville ge. Ge till dom hon älskade, till dom som förgyllde hennes tillvaro, till dom som stod henne allra allra närmast. Sina barn......Mig och Sandra. Och Clara som fick fira sin första jul med mamma, sin bästa mormor. Men det blev bara en jul, och ingen mer. Nu gråter jag.....så hemskt....varför, varför, varför.....kom tillbaka igen, snälla...... Du fick aldrig träffa våran lilla kämpe Wilma, så lik mormor.....lika envis också, sånt är underbart att se, två barn med samma envishet och kämparglöd som sin mormor, man tittar i deras tindrande ögon och ser mamma i dom, deras blickar är oförglömliga, alla, alltid.

Ingen lust att handla några klappar längre, ingen lust att åka på massa julmarknader, ingen lust, ingen längtan.....Vill bara vara med dom jag älskar och som står mig närmast. Istället för att vi tog med Clara igår till julen på Blomsterlandet, så åkte vi till Skällby och matade ankorna istället. Hela familjen stod och matade ankor, när andra tittar på tomtar och handla en och annan julbelysning för att lysa upp världen. Men det var stämning för mig, den stämningen jag behöver inför vad som komma skall. Julen. Att få göra något som jag vet att Clara vill, hon älskar att vara på skällby, ingen tomte slår det. Givetvis är hon också intresserad av tomtar och julen i allmänhet. Men det här var så mysigt, vi satt hos kaninerna och lekte lite med dom. Hon älskar det, Jag älskade det. Vi hade så mysigt, vi var tillsammans och det räckte. Alla fyra bara njöt av tillvaron, stämningen var på topp, allt var så bra. Det räcker. Jag behöver inte mer.

Har sagt nej till alla julklappar i år. Behöver inga, vill inte ha. Ge mina älskade barn istället. Dom förtjänar allt. Ge Micael också, han förtjänar också många. Min stöttepelare till max, han som alltid finns där, som tröstar och kramar om mig när allt är tungt, och det inte finns någon glädje över någonting, då står han där med sina öppna armar och håller om mig. Dom gångerna vet jag att det är värt att fortsätta kämpa för allt, eller när jag ser på mina små älskade underverk, Clara och Wilma, då finns det ingen återvändo, då vill man leva. Leva och alltid vara med dom. ALLTID! Då vill man ta vara på varje liten stund, för man har lärt sig att livet kan ta slut så fort, alldeles för fort.......

Idag tänker jag speciellt mycket på dig mamma, Clara ska idag ha uppvisning med sin gymnastikgrupp för första gången. Alla mammor, pappor och släkter är där. Och jag vet att hade du fått stanna kvar hos oss så hade du bänkat dig vid första parkett! Äskade mamma och mormor till två små prinsessor!

Jag saknar dig så mycket mamma, men är så maktlös. Du kommer ju aldrig hem igen, aldrig.................Livet är så orättvist!

Här är en bild på dina små tjejer, som du alltid kommer ha en speciell plats hos.