Vissa dagar bara flyter på och man är så oerhört tacksam för att man bara får leva och älska sina nära, och bli älskad. Sen kommer dom där dagarna när jag plötsligt kommer på att Jag älskar någon som inte finns i min verkliga närvaro, inte den närvaro där jag kan se eller känna. Bara den närvaro som inte finns fast den ändå gör det. Just dessa dagar är som allra svårast. Jag älskar min mamma men får aldrig mer varken se eller kunna säga det till henne. Jag vet att hon kan läsa mina tankar och på så vis vet hon det, men att aldrig kunna se henne öga mot öga och verkligen säga det, så sorgligt. Jag kan sakna sådana enkla saker som att aldrig mer få äta mammas goda mat, eller åka på den där härliga shopping rundan. Aldrig bara som något så enkelt få gå med Clara och henne och köpa en glass i affären, eller bara sitta ner och prata skvaller eller om livet. Inte få gå och handla dom där små bebisprylarna till nr2. Jag vet att mamma hade gett så mycket, gett mer än vad hon någonsin hade velat ta emot. Men mamma var sån. Hon älskade att ge, men ville aldrig ta emot.
Just idag var en sådan dag när tårarna bara började rinna. Satt vid datorn och hittar ett dokument i Word som hette "Mina positiva tankar"! Här har mamma skrivit ner sina positiva tankar som hon försökte skriva ner för att bearbeta sina tankar när hon fick sitt svar på cancern. Alla hennes tankar handlar enbart om familjen. Att hon ska se sandra ta studenten och se hennes fina balklänning, att få se Clara växa upp och få uppleva när Sandra får barn. Att vi alla ska få vara friska och att hon ska bli frisk. Ja, det stod så mycket, men det mesta vill jag behålla inom mig själv. Men i sista tanken står det, "Jag vill inte dö, jag önskar jag hade varit ensamstående så min man och barn sluppit tycka synd om mig" Den sista tanken gjorde så fruktansvärt ont att läsa.
Jag vet att hon är den vackraste ängeln som himlen skådat, att hon finns där uppe och ser ner på mig när jag mår som mest dåligt. Och hjälper mig att orka leva vidare. Jag lever vidare för min familj och mina fantastiska vänner. Jag kommer alltid leva med sorgen och tomheten efter henne. ALLTID! Livet blir aldrig som det varit, men jag måste ändå gör det bästa av det. Och att se bilden i tankarna när hon är den där glada, livfulla mamman, mamman som gjort allt för en, då orkar jag gå vidare. Och kunna le, trots att mitt hjärta har ett stort tomrum efter henne, men jag vet att jag alltid kommer få leva med det! Jag har förlorat min mamma, och kommer aldrig kunna få henne tillbaka, det är något jag alltid också få leva med. Men hon kommer aldrig kunna lämna mina tankar och saknaden efter henne blir aldrig mindre, det är mitt sätt att bearbeta tomheten efter henne.
ALLTID I MITT HJÄRTA LILLA MAMMA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar