Vi blev inkallade till hörseltestrummet av en jättegullig tjej som utbildade sig till audionom. Hon presenterade sig och Clara säger glatt och tydligt
-Jag heter Clara Söderlund, hej på dig, och kastade med håret åt sidan=)
Jag kunde knappt hålla mig för skratt och när jag såg att tjejen småflinade så började jag med.
- Här har vi minsann en glad och sprallig tjej, säger hon till Clara.
Grejen är den att oftast måste jag säga till Clara att säga HEJ, när någon annan hälsar. Hon tänker liksom inte på det ibland och då måste man påminna henne. Men i detta fallet fixade hon det galant, haha.
Sen fick vi sitta i ett väldigt ljudlös bur, väldigt konstig känsla tyckte jag att det var iallafall.Trots att jag suttit där inne själv många många gånger. Clara får hörlurar och en "pip" att trycka på varje gång hon hörde ett pip i lurarna. Hon koncentrerade sig väldigt mycket på att höra pipen....men ju längre tiden gick desto mer såg jag att tålamodet sänktes...dinglande med benen, pustande....Men hon höll fast vid "pipen" hela tiden. När jag kollar till henne igen så hänger hon typ med huvudet mellan benen, men "pipen" i stadig hand=) tålamodet var i sitt yttersta att brista och jag tänkte för mig själv "att måtte detta var färdigt snart" Och så öppnades dörren och Clara sken upp som en sol!
Sen vidare till Läkarbesöket. Och med pappren från hörseltestet och en titt i öronen, så var enda utvägen att sätta in rör i öronen, hon hade mycket vätska bakom trumhinnorna, och det fanns ingen annan utväg... Inte lustigt att hon hört så illa, men så illa trodde vi nog inte att det varit. Men nu förstår vi varför hon velat ha så hög volym på tv'n osv....
Men då jag själv vart öronbarn och opererat in rör minst 10 ggr samt ny trumhinna så finns det ju tyvärr chans att föra det vidare. Jag hoppas bara att det ska räcka med rören...inget annat...
Läkaren ville göra det så fort som möjlig, för Claras skull med tanke på att det var rätt illa. Så inom 8 veckor kommer det ske.
Vi fick information om operationen, samt emla kräm med oss hem, så vi var förberedda för nästa besök som sagt.
När vi lämnar avdelningen så frågar Clara mig vad det är för kräm, för hon hade rätt mycket myror i brallan efter att suttit still så länge, så hon visste inte vad vi pratat om doktorn och jag.
Men jag förklarade att hon skulle operera sina öron och krämen skulle sitta på händerna så dom kan sätt en nål där för att det inte ska kännas nått när dom sticker. Hon hajade det..
Berättade att vi skulle sätta på den hemma typ 2 timmar innan vi åkte till sjukhuset igen. Vet ni vad hon säger:
- Nä mamma, man ska sätta på den en till en och en halv timme innan, det hörde jag!
ja, det var ju sant, tji fick jag och det man inte tror dom lyssnar på har man helt fel med.
Sen fortsatte jag berätta att man fick "sova gott medicin" i den och när man vaknar igen så får man glass! Där sken Clara Söderlund upp....GLASS!!
När pappa kom hem springer Clara och möter honom och säger
-Pappa jag ska opereras och vet du? Man får GLASS efter!!!
Måste ändå säga att hon verkar rätt lugn till det här, inga "jag vill inte" eller nått sånt. Som sagt hon känns rätt Cool, iallafall berör det henne inte just nu. Och innerst inne så tror jag att alla gånger hon vart med när Wilma opererats kanske gjort henne lite insatt och hon vet att allt blir bra. Som lite terapi kan man väl säga. Och Hon är så medveten om att efter detta kommer hon höra mycket bättre. Kan tänka mig att hon tycker det är jobbigt, hon får koncentrera sig mer och det märks här hemma när vi började prata om det Micael och jag ikväll att hon är mycket tröttare på em/kvällarna nu. Tror faktiskt att det tar lite på henne. Min Stora fina Sessa<3
Det här grejer vi galant....Och med GLASS på det kan det ju inte bli nått annat=)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar