...för att förtillfället orka skriva här egentligen, men jag behöver lätta lite på mina tankar. Imorgon är det tre år sen mamma gick bort. jag vet inte, men dom senaste dagarna har liksom allt bara varit tomt, hela jag har känts tom....Går i mina tankar fast jag egentligen inte vet vad jag funderar på. Någonstans ligger fortfarande dom sista dagarna med mamma kvar i mig, och det gör så ont. Känns som om kroppen vet att det är den tiden nu, väldigt konstigt, men jag tror det är så. Så många svåra minnen, jobbiga och enormt tunga att bära. Jag känner mig just nu för svag för att bära dom. jag var hos mamma varje dag från den dagen hon blev inskriven i Kalmar, dvs juni månad 2006....ända fram till den 30/9 2006....varje dag, både en, två eller tre gånger om dagen...jag såg förändringarna från dag till dag. Men det är dom sista tre dagarna som verkligen har satt bilder i huvudet på mig....min mamma, fast inte den mamman jag levt med alla dagar innan. Hon var så sjuk....så liten, så svag...ledsen....Jag skrev i mina "egna" journaler hur mamma för fort, alldeles för fort förändrades dom sista dagarna. Så här skrev jag den dagen mamma gick bort efter att jag varit uppe hos henne på morgonen och stöttat henne i det som jag då inte visste skulle bli dom sista timmarna
"Mycket försämrad idag. Blicken pekar uppåt och inga svar får jag på någonting jag frågar henne, hon är där, fast ändå inte. Mycket slem i halsen men hon orkar inte hosta. Men hon vägra ge upp, jag vet det. Hon får inte....men jag vet ingenting just nu, vad är det som händer? var är min mamma....."
Efter detta åkte jag sedan upp igen till henne. Men allt var oförändrat, det enda som fick mig att veta att hon var där, var det krampaktiga tag i min hand, det som fick mig att orka kämpa med henne...Personalen gav mig lite mat och var så snälla och fanns där hela tiden. hade jag vetat att dom säkert visste att det var så nära, så hade jag säkert betett mig annorlunda...men jag tror att när man är i en sådan här situation så finns inte dom tankarna som säger att "det är slut snart". Man lever bara i att det ska gå vidare, iallafall timmarna...Ett slut finns inte, vi är nog inte menade att tänka så. Sen kom mormor och hon tyckte jag skulle åka hem och vila lite. Jag åker från sjukhuset på väg hem, allt handlar om högst tjugo minuter....sen får jag telefonsamtalet från sjukhuset...Min mamma har lämnat mig...och min älskade syster...och alla dom hon älskade....för alltid....
Livet är inte detsamma längre, jag är inte hel, men har många runt omkring som får mig att orka orka....Tänker på min älskade lilla syster med, det är bara vi nu gumman, du och jag som tillsammans ska leva vidare...Vi hade behövt vår lilla mamms som alltid fanns där och som skulle göra vad som helst för att vi skulle vara lyckliga...Vårt ALLT försvann...Men tillsammans är vi starka, vi måste fixa det här, vi har inget val....Men jag hatar ändå det där valet, det vi inte hade behövt om vår mamma fått stanna kvar hos oss.
Love you Sis, älskar er mina små prinsessor, Älskar dig Micke...och min underbara familj runt omkring mig...och till sist...Mamma, förevigt i mitt hjärta, föralltid älskad och saknad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar