Hämtade en glad sprallig liten prinsessa på dagis idag. och när hon kommer hem blir hon ännu gladare när hon ser att snälla Farmor varit här med pärlor, så hon sätter sig genast ner och börjar pärla. Hon verkligen strålar av lycka. Så jag frågar henne hur det varit på dagis idag.
-Dom bara puttar mig hela tiden, blir så tröööööt på dom, säger hon väldigt irriterat men så stencoolt.
-Vilka puttar dig då, frågar jag
-x, x och x, jag blir så arg på dom små barnen, säger hon i samma stämma
-Men sa du inte till fröken då älskling, säger jag och blir lite orolig trots att hon visar ett upp ett så coolt beteende som att hon mest är irriterad och inte alls ledsen.
-Jo, och då sa hon att Clara får också vara med annars blir hon ledsen.
-Och vad hände då, fick du vara med?
-Nä, men jag blir så tröööööööt på dom små barnen, dom bara bråkar med mig hela tiden. Jag fattar ingenting.
(x,x och x är lika gamla som hon själv)
Hon är inte ens fyra men jag är så imponerad av hennes reaktion på allt. Hon verkligen visar mig genom sitt sätt att säga det här att hon faktiskt egentligen bara tycker att dom är barnsliga som håller på så. Jag vet vilka det är, dom är inte många tjejer på hennes avdelning och det vet man ju själv hur det var. Tjejer kan visa upp sig så elaka mot varandra medans pojkar mest struntar i allt sånt och gå sina egna vägar. Pojkar är mer coola så att säga. Men som mamma blir man orolig, och det känns som att det är lite för tidigt för att sånt här ska uppstå. Det är då man börjar undra hur personalen beter sig i sådana här situationer. Nu hoppas jag ändå inte att detta är så allvarligt för då hade jag säkert fått veta det när jag hämtade, men det känns som om jag hör detta lite för ofta. Så jag frågade henne om hon ville att jag skulle prata med fröken, då svarar hon:
-Nä mamma, jag fixar det själv, jag blir bara så tröööööt på dom hela tiden. Och när jag kommer så springer dom iväg.
-Men vad gör du då älskling?
-jag springer efter så klart, och tar dom, för alla får ju vara med så är det ju faktiskt. De e bra va mamma.
Jag kan inte låta bli att skratta lite när hon berättar för jag vet inte om allt är sant men hon berättar det på ett så vuxet sätt att man blir så förvånad. Hon har ett väldigt bra ordförråd och har alltid haft så man kan föra ett exemplariskt samtal med henne. Men lite orolig blir man ändå. Det är ju mitt barn det handlar om, och man vet ju hur vanligt det är med mobbning i dagens samhälle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar