Clara och Micke åkte in till stan för att klippa sig. Tänkte att det går nog bra, hon är ju ändå 3 år så hon ska väl hålla sig i trim dom minuterna det tar att klippa av gubbens kallufs.....trodde jag ja.. När jag ringer Micke och frågar hur det gått, säger han direkt:
-Det har inte gått så bra, men hon är klippt iallafall.
Direkt tänker jag att "jaha, nu är hon snaggad, jag visste att det skulle bli så. Hon har säkert sagt att hon vill se ut som pappa, och så har pappa gått med på det för att få det lugnt. Gud, hjälpe mig. Det får inte vara sant"
-Vad har hänt, HUR SER HON UT DÅ?, säger jag, med hjärtat i halsgropen.
-Hon ser bra ut, säger han.
Nu rörde sig tusen tankar i huvudet, Om han säger att det ser bra ut, och vi aldrig har haft riktigt samma smak för hår och skägg, HUR SER HON UT DÅ? Jag var nära gråtfärdig....men då säger han:
-Hon är bara toppad lite, men hon kunde ju inte vara still när jag skulle klippa mig! DET KUNDE JAG JU RÄKNAT UT INNAN!, Bara lite irriterad i rösten.
Åhh...tack, hon har håret i behåll.....jag dansade nästan på gatan, vilken lättnad, helt oberörd av att han hade haft ett h-vete med henne under sin klipptid, men det hörde ju inte hit. HON HADE JU HÅRET KVAR, DET VAR HUVUDSAKEN!
Och dom var jättefina när dom kom hem, båda två
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar