Årets lussekatter är avklarade!

Och så blev det ändå inte som det var tänkt. Varje år när jag snurrat dom sista lussekatterna tänker jag "det här var sista gången, nästa år köper jag dom i affären!" Och så idag som alla andra år stod jag där med 2  pkt saffran och ett jäst paket i handen och hade tydligen tänkt baka dom där himlans katterna i år också! Vad trött man blir på sig själv. Det blir aldrig som man tänkt sig.......pusst...stön.....Och till råge på allt så kände jag press att dom skulle ju faktiskt vara färdiga till 1:a advent. Vem kom på alla dessa "traditioner", man måste ju bara hålla dom! Eftersom jag är säker på att det finns dom som skulle kunna säga till mig "nämen, har du inte bakat lussekatter i år, då blir det minsann ingen jul" Kanske mer i mitt tänkade, men lika bra att göra SOM DET SKA VARA!

Men med hjälp av Clara och min syster Ellen som är på besök här över helgen så klarade vi faktiskt av detta än en gång....och pappa, du hade rätt....det blev inga "berg" i mitten på snurrarna. Du är mästaren, jobbigt att erkänna för man vill ju alltid vara bäst på allt, men denna gången var det du käre pappa. Så ett litet tips: Ha alltid mycket mjöl när ni rullar ut degen till ormar, för degen får inte vara kladdig, det är då det blir "höga berg" i snurrarna, man ska kunna snurra ihop dom utan av dom fastnar i bordet, det har pappsen sagt å' de' funkar super!   Så i år är jag väldigt nöjd med dom, å goda var dom me', säger bullmamman....hihi....

Men som jag har som tradition, och taditioner är väl till för att följas/brytas?:

NÄSTA ÅR BLIR DET INGA LUSSEKATTER, JAG TÄNKER KÖPA I AFFÄREN!

Tjingeling

Clara gjorde lussebullar med olika figurer, vaddå liksom, vem kom på att man skulle snurra, går ju inte.......måste vart en lustig filur! Sötis!

Årets lussebak 2008.....

Mina duktiga medarbetare.....Vad hade jag gjort utan er!

Ibland är man liksom inte beredd bara

Idag skulle jag lämna Clara vid ett annat dagis för att dom skulle på teater. Jag visste inte innan att dom skulle åka buss, så jag hade bara sagt till Clara att jag skulle lämna henne på det andra dagiset samt att dom skulle se på teater idag. Tror knappt hon vet vad teater är, men hon nickade iallafall instämmande. När vi stannar bilen så ser jag att det står en stor dubbeldeckare och väntar på alla barnen. Jag säger till Clara:

-Gumman, du ska få åka buss idag, en jättestor buss.

Hon blir uppöveröronen glad och springer mot hennes fröken som står och väntar på henne. Och så säger jag:

-Vad roligt va att få åka buss? Vilken toppendag! Ha det nu superbra så ses vi sen, puss puss!

Då säger mitt lilla älskade barn:

-Jaaa, jätteroligt mamma, och utan dig!

Jaha, jo men vi ses sen....om du vill åka med MAMMA hem

Klippet som kunde blivit mamma mardröm....

Clara och Micke åkte in till stan för att klippa sig. Tänkte att det går nog bra, hon är ju ändå 3 år så hon ska väl hålla sig i trim dom minuterna det tar att klippa av gubbens kallufs.....trodde jag ja.. När jag ringer Micke och frågar hur det gått, säger han direkt:

-Det har inte gått så bra, men hon är klippt iallafall.

Direkt tänker jag att "jaha, nu är hon snaggad, jag visste att det skulle bli så. Hon har säkert sagt att hon vill se ut som pappa, och så har pappa gått med på det för att få det lugnt. Gud, hjälpe mig. Det får inte vara sant"

-Vad har hänt, HUR SER HON UT DÅ?, säger jag, med hjärtat i halsgropen.

-Hon ser bra ut, säger han.

Nu rörde sig tusen tankar i huvudet, Om han säger att det ser bra ut, och vi aldrig har haft riktigt samma smak för hår och skägg, HUR SER HON UT DÅ? Jag var nära gråtfärdig....men då säger han:

-Hon är bara toppad lite, men hon kunde ju inte vara still när jag skulle klippa mig! DET KUNDE JAG JU RÄKNAT UT INNAN!, Bara lite irriterad i rösten.

Åhh...tack, hon har håret i behåll.....jag dansade nästan på gatan, vilken lättnad, helt oberörd av att han hade haft ett h-vete med henne under sin klipptid, men det hörde ju inte hit. HON HADE JU HÅRET KVAR, DET VAR HUVUDSAKEN!

Och dom var jättefina när dom kom hem, båda två

Trevligt besök av kära arbetskompisar!

Igår hade jag super duper trevligt besök av mina kära arbetskompisar Ida och Maria. Tack tjejer, ni är bäst och ni förgyllde min dag till det bästa! Tyvärr Maria, så blev det igen kladdkaka som du frågade om....Men väl en smarrig morotskaka..... Ja, jag vet att det var en "pik" om min "svamiga kladdkaka"....Men nästa gång ska du få det, haha, å sen vill du aldrig mer ha det......!

Det var iallafall jättetrevligt, och vi hade ju "lite" att prata om..allt mellan himmel och jord! Tack även för presenterna. Clara målade mamma med läppglans i hela ansiktet igår....snacka om att man kunde spegla sig i mitt "fejs" med all den glansen Fast det kunde ju inte bli så mycket vackrare än vad det var innan....Egoist? Javisst! (ler)

Sen åkte Maria hem, för gubben hade lagat mat. Bäst att passa på, det hade jag gjort iallafalll. (Nu kommer jag få skit för att jag skrev så om min käre gubbe, han tycker bara jag skriver taskiga saker om honom....Men han vet att jag skojar...hmm...ibland.....nästan jämt...) Och ibland är jag ju jättesnälll, man måste ju liksom väga lika, och det är jag ganska bra på, eller? Asch....han har det så Jäkla bra....tycker jag!

Men men Ida stannade kvar en stund till....duracellbatterierna var nämligen inte riktig slut.....haha, dom vi hade i munnen....! Kunde snackat i evigheter. 

Men tjejer, Jag saknar er som sjutton, och hoppas verkligen vi kan få ihop det och ses fler gånger! Älskar er!!!

Ha en bra dag på jobbet idag

Mamma ska inte sova....

Wilma har sovit hela nätterna sen vi kom hem, har därför fått ställa min mobil på alarm var trejde timme på natten för att jag ska vakna och kunna väcka henne för att med lite tvång få i henne lite mat. Har ju gått sådär, hon har väl struntat i det och bara legat och myst vid bröstet istället med mig halvsovandes. Och efter BVC besöket igår så bestämde vi att hon kunde ju faktsikt få sova istället på natten eftersom hon inte åt något ändå. Så igårkväll såg jag verkligen fram emot att gå och lägga mig, bara få krypa ner och gosa ner huvudet i kudden och bara slumra bort i drömmarnas värld. Hmmm....trodde jag ja.....

Började sängdaxet med käk......sen vaknade lilla tösen vid halv 3 och ville ha mat igen.....sen sov hon till halv sex och då var det dags igen....Jag tror att det kallas för att hämnas, nu var det minsann hennes tur att väcka mammsen, vadå ligga och sova hela natten, glöm det mamma! Sen sov vi fram till 10, då jag vaknade med huvudvärk som försökte spränga mitt huvud, halleluja säger jag bara....Insåg då att jag faktiskt har en liten hjärna jag med och att det faktiskt finns/fanns något i den.

Nu är det snart dax att hämta storasyster på dagis. Hon kommer bli så glad när vi går och hämtar henne idag. Lovade det typ hela förra veckan, men det blev aldrig så. Så idag blir det överraskning!!!

Tjngeling......trevlig lunch!!!

Nu snackar vi viktuppgång...heja Wilma!

Idag var det åter dags för vägning. Denna gången på BVC, hos bästa Kristin! Vi har saknat dig, eller jag rättare sagt...Clara minns nog inte så mycket av den tiden..

Senast vi vägde lilla tjejan var på neo i Torsdags, då vägde hon 2760 gr. Inatt har jag till och med drömt mardrömmar om denna vikt hysteri. Vaknade precis när hon skulle läggas på vågen. Ja, man blir inte klok på det här, men det är ju så viktigt att hon går upp och inte ner nu. Men men, väl på vågen idag visar den 2906 gr. Och där kunde jag åter andas ut......så härligt att se att hon gått upp.Och pappsen var ännu gladare. Han som verkligen inte kan göra någonting mer än att stötta mig och bara se på. Förstår om det kan vara tufft för honom, så det här fick även honom att kunna andas ut. På 4 dgr har hon gått upp mer än vad man ska på en hel vecka.  Har verkligen kämpat här hemma med amningen för att hon ska få i sig tillräckligt. Och det gav ju faktiskt resultat. Så nu hoppar vi över "mittinatten" målet när hon ändå bara sover och jag med för den delen Ser ut som en riktig mjölkkossa när jag vaknar och inser att där ligger Wilma och bredvid henne min Porösa Patte!

Sen bar det iväg till öppna förskolan, mest för Claras skull. Och hon älskade det. Mycket bra för henne insåg jag. Så det blir nog en tripp ditt varje vecka. Wilma tyckte också de var skönt.....Att sova.............haha!

Lite bilder på våra små tjejor

Är inte detta myspys.........

"När trollmor har lagt de elva små tro......."

Så skönt.......

Den första snön har lagt sig....men inte tillräckligt för pulkaåkning. Lite besviken....

Ni är mammas och pappas ögonstenarNatti natti, Sov gotti gotti

Mysigt kort!

Syster Sandra, hennes pojkvän Victor, Clara och Wilma!

Svampig Kladdkaka....

Ska jag äta kladdkaka ska den vara LAGOM kladdig. Inte för kladdig så den är typ "rå". Bra ord va för en kladdkaka som inte är färdig :-) men inte heller bakad för länge så att den blir "svampig" och typ fastnar i gommen, jamen ni vet så där läbbigt, så man får ta en sked och gröpa ur gommen för att få det att lossna, ibland får man till och med baksug när den sitter där, så man inte kan få luft, och det är inte roligt!

Så i lördags skulle jag och Clara baka en kladdkaka för min syster och hennes pojkvän skulle komma på kvällen. Ska erkänna att det är nog min andra kladdkaka på mina 26 år som jag gör, och det är med tanke på att jag är såååå rädd att misslyckas med den, därför äter jag bara andras så jag slipper få ångerst om den inte skulle vara bra. Egoist? javisst! Men iallafall trodde jag hittat ett kanon recept på nätet och läste alla omdömen som dom som hade gjort den hade skrivit. Alla var så positiva och nöjda, förrutom att man istället för att ha den 40 min i ugnen bara skulle ha den i 30 min ungefär. Det hade nästan alla skrivit. Så vi "joksade" ihop smeten, och skjuts in i ugnen. Sedan ut med den efter 30 minuter. Den såg jättefin ut, och "SÅG" riktig smaskig ut.....hmm...trodde jag ja. När vi ska äta denna "kladdkaka" som det sägs att den ska heta, tar alla varsin bit och slevar i sig. Själv sitter jag och ammar och får som det alltid blir äta efter alla andra. Jättegod säger dom, och jag verkligen bara försöker trycka ut mjölken ur kaninöronen för att så snabbt som möjligt få smaka. Känner verkligen suget, och bara känslan att få in den kladdiga biten i munnen känns så nära. Äntligen ska jag få äta, och skär en bit och inser att:

""Vad sjutton "små" gubbar som Clara säger, är det här!!"

"Och ni tycker det här är gott!, va?!", säger jag till dom andra.

Denna "kladdkaka" är milt uttryckt katastrof. Den är SVAMPIG, och den, FASTNAR I GOMMEN!

Så ni alla som lämnat så bra omdöme om denna "kladdiga" svampkaka, ni måste bo i skogen!

Kan titta lite på bilderna här och minnas att smeten var god iallfall, en liten tröst, mitt i allt bakelände!

Mums!!

Vi hade iallafall tur med smeten mamma

 

 

Tack Fia!

Tack Fia, du vet vad du betyder för mig!

Du blir aldrig nummer 2!

Love you

Tack för allt stöd!

Jag och min kära familj vill tacka för allt stöd och uppmuntran vi har fått från alla våra familjer, vänner samt alla som på något sätt skickat kort, sms, ringt ett samtal eller hälsat till oss genom någon annan. Vi är evigt tacksamma för allt ni gjort. Att bara veta att någon bara skänkt oss en tanke mitt i allt det svåra och jobbiga har lagt sig varmt om hjärtat. Lilla Wilma har nu repat sig bra, och hon är en riktig liten kämpe. När vi känt oss som mest nere så har tjejan fått oss att orka kämpa vidare. Kan hon så ska väl hennes föräldrar också det. Idag är hon pigg och när ett leende syns på hennes läppar vet man att hon mår bra, och att hon inte har ont. Det är glädje och man blir rörd i hela kroppen. Så liten och så stark. Men vi vet vad som väntar och det kommer åter bli en tuff period. Det är ett tag tills dess och nu tar vi en dag i taget. 

Men än en gång TACK för att ni stöttat och hjälpt oss både tankemässigt och ni som gjort en del praktiska saker som behövts för situationen när det vart som svårast. Ni vet vilka ni är och Ni är guld värda!!!

Nu vill vi vara hemma, tillsammans!

I Tisdags var vi på kontroll med Wilma på sjukhuset. hon skulle vägas och mätas, kolla syremättnad samt röntgas och göras ultraljud på hjärtat. Allting såg bra ut förutom VIKTEN! Hon hade gått ner lite väl mycket sen vi kom hem från Lund. Låg nu på 2680 gr. Så det blev till att läggas in på Neo. Men enbart för att få upp vikten, så amning med vägning var tredje timme samt lite extra "grädde" i spruta. Hade turen att få bo i dagrummet. Rätt stort rum med egen tv, stor toalett samt mycket leksaker när syrran var på besök. Allt för att tillgodose allas önskemål. Låg inne 2 dygn och tjejan ökade 50 gr redan första dygnet sedan 30 gr andra dagen. Så duktig, visste att mamma ville hem..hihi. Nä, men så skönt att kunna läsa av lite hur mycket hon äter och i vilken takt och så. Alla var så nöjda och glada för vår skull att det vände så fort. Det har ju faktiskt varit 2 rätt jobbiga och intensiva veckor, så man behöver få vara hemma och försöka på bästa sätt hitta tillbaka till en någolunda vardag. Mest för Claras skull känner jag, hon är nog rätt förvirrad och vet nog inte riktig vad hon ska tro. Ska mamma och bebis bo på sjukhuset?  Vem hämtar mig på dagis idag då? Kommer mamma som hon lovat? Ja, det är nog super jobbigt för henne fast hon inte visar det. Men jag kan känna det, och jag tycker det är så jobbigt. Vill ju kunna räcka till. Men ibland är det svårt och då känns det som om hon kommer i andra hand, fast det inte är så. Eller det blir nog så ibland? Eh, jag vet inte men jag vill inte att det ska vara så, men jag hoppas att det blir bätttre med tiden. Älskar ju min lilla "stora" tjeja. Så mycket................hela tiden...........

ÄLSKAR HELA MIN UNDERBARA FAMILJ. TILLSAMMANS FIXAR VID DET HÄR. VI SKA GE WILMA ALL KRAFT HON BEHÖVER FÖR KOMMANDE OPERATION. OCH SEN SKA VI BARA LEVA. LEVA OCH FÅ VARA FRISKA, TILLSAMMANS NÅNGÅNG MÅSTE DET JU VÄNDA!

NI BETYDER ALLT FÖR MIG

Doktor Clara på dagis!

Vår dotter har som sagt var varit med om en hel del sjukhusbesök och undersökningar med sin lillasyster Wilma. Hon har varit så duktig, och har liksom bara inte haft något val. Men hon har skött sig på bästa sätt av vad man kan begära av en 3-åring

Som vi alla vet så är små barn otroligt duktiga på att snappa upp saker och ting. Utan att vi vuxna märker något.och man blir alltid lika förvånad när dom gör eller säger något som vi inte trott att dom hört eller sett, och helt plötsligt gör dom likadant.

Så nu för tiden är Clara Doktor Clara på dagis. Varje dag vi kommer och hämtar henne så leker hon doktor med nån kompis. Och hon är alltid Doktorn. Häromdagen när Micke skulle hämta henne så kommer Åke springande och säger:

"Clara, ta feber på mig en gång till"

Kanske blir en doktor av henne när hon blir stor, vore ju toppen med tanke på att det inte blev så mycket av hennes mamma och pappa...

Om hon inte blir doktor, så kanske prinsessa?

Så liten, men så envis......Vår lilla kämpe!

Dagarna nere i Lund var både jobbiga och fyllda av oro. Att se sin nyfödda dotter ligga uppkopplad till apparater och undan för undan görs det rutinkontroller för att se att allt ligger på en stabil nivå. Hon var i behov av syrgasen hela tiden. Vid hennes sida finns hela tiden någon som har full koll på henne, och hon lämnas aldrig ensam. Och så fort något inte är som det ska så signalera apparaterna. Vi sitter vid hennes säng, eller snarare öppna kuvös. Ögonen ständigt på henne och så kan man sitta i timmar. Men att bara få se men inte hålla är en jobbig känsla. Hon, vår nyfödda lilla kämpe, så liten, så sjuk. Varför? Våra blickar kontrollera hela tiden värdena på apparaten som visar hjärtrytm, puls och syretillförseln. Allt var ju så bra. Helt plötsligt sitter vi nere i Lund. Och Clara tjejen fick vi bara kasta över till Linda och Martin som fick köra hem henne till Farmor och Farfar. Stackars liten. Hade sån ångerst. Har hela tiden tänkt att hon redan från början ska få känna sig delaktig och att vi måste ta oss tid till henne också när vi kommit hem med Wilma. Nu blev det helt fel. Hon fick se sin efterlängtade lillasyster i 10 min, uppkopplad och full med lustiga prylar som fyllde hela hennes kropp. Det var ju inte så det var tänkt. Och sen bara kör vi iväg henne. Tack och lov så älskar hon att vara hos farmor och farfar, så nu har inte det varit något större problem. Bara jag som mamma som tar åt mig så fruktansvärt mycket. Och precis nyförlöst sen några timmar tillbaka och i ett chocktillstånd som inte går att beskriva med ord. Micke som inte visste något om vad som hänt, utan kommer upp och ska hälsa på och möts av en helt annan syn än den han förväntade sig. Stackars honom. Vilken chock, helt plötsligt byts glädje ut mot allvar och en evig väntan på vad för svar som skall komma. man befann sig i en värld där tankarna och rädslan för vad som skulle hända helt plötsligt hade tagit över våra liv.

Vi får reda på att det rör sig om ett hjärtfel som heter Fallots Pulmonalatresi. Ett hjärtfel som utgör ca 5.5% av alla hjärtfel. Fallots betyder att det är hål i skiljeväggen mellan kammrarna. Och Pulmonalatresi innebär att lungpulsådern till hjärtats högra kammare är tillsluten, och därmed kan inget syre komma ut till lungorna.

Hon är nu för liten för operation av själva hjärtfelet, kommer antagligen ske runt 10-12 månaders ålder. Däremot har dom opererat in en Shunt  för att kunna syresätta blodet fram till dess att operationen blir av. När narkospersonalen kom för att hämta henne till opertion, brast det för mig. Att se sitt barn som är helt omedveten om vad som händer föras iväg och in bakom stängda dörrar, var väldigt svårt och tårarna rann nerför kinderna och ville inte sluta. Men som både Jag och Micke visste så var hon i trygga händer. Hon behandlades av proffs och dom visste exakt vad dom gjorde. Ett stort tack till all underbar personal. Vi har hela tiden känt oss väl omhändertagna. Har kunnat skratta och prata om saker som inte bara handlat om den situtaionen vi befann oss i. Ni har vart ett av våra största stöd, likaså alla vänner och familjer. Vad hade vi gjort utan er!

Wilma opererades på fredagen och samma kväll kom Clara ner till oss. Vi fick bo på Ronald Mcdonalds barnhus. Vilket ställe!! Kunde man känt sig mer hemma! Här bor familjer som värdar någotav sina barn på sjukhus en längre tid. Dm bor här med syskonen. Man har sitt egna sovrum och toalett. Du lagar din egna mat i köket, kan sitta ner i ett av alla tvrum och barnen kan leka i det maffiga lekrum som hade allt! Clara älskade detta stället. Hon har numera 2 hem säger hon. Ronald Mcdonalds och det gröna huset. Lilla gumman, hade vi inte haft dig där nere så hade vi nog inte skrattat eller orkat kämpa under dom dagarna vi befann oss där. Du förgyllde dagárna och var så duktig hela tiden. Trots att mamma och pappa var ledsna och trötta. Men som sagt tack vare dig orkade vi.......Och du charmade all personal på sjukhuset, lilla "stora"prinsessan!

Wilma repade sig bra efter operationen, oerhört snabbt och personalen var imponerade av hennes livsvilja och kämparglöd. Redan på Söndagen blev vi nerflyttade till kardiolog avdelningen. På några få timmar från att ha varit ständigt övervakad till att bli av med en nål där och en slang där flyttas ner till ett rum, med enbart kontroll en gång i timmen. Nu skulle jag och hon sova ihop för första gången. Micke och Clara fick sva på Ronald. Nu var det kontroll av syre varje timme. Mat var tredje timme. Då skulle hon först vägas, sedan ammas sedan vägas igen för at se hur mycket hon fått i sig genom ammningen, och det hon inte fått i sig där skulle sedan ges i sonden. Efter det var det blöjbyte för att kontrollera att hon kissade. Så timmarna flöt på rätt fort. Hon blev bättre och bättre. Och när ronden kom in på Måndags förmiddagen kom det väntande beskedet att allt såg jättebra ut och vi kunde räkna med att få åkahem på Onsdagen. Då släppte en bit av den sten som förföljt oss i över en veckas tid. VI SKULLE FÅ ÅKA HEM! Åka hem med vår lilla kämpe, få bli en familj. Leva ett så någorlunda nomalt liv med våra två döttrar, dom finaste man kan få. Våra prinsessor! 

Hela vägen hem sov dom i varsin bilstol. Så fina, bara våra! Väl hemma kändes allt så overkligt. Var det verkligen så här vi skulle ha det nu, isåfall var det fantastiskt! Tar ett tag att vänja sig. Men det blir bättree och bättre förvarje dag. Men vi vet hela tiden vad som komma skall, det sitter i bakhuvudet hela tiden. Ännu en jobbig tid kommer att infinna sig. Men vi lever för stunden, tar inget förgivet längre. Njuter av varje sekund. Och kommer aldrig mer bråka för lite spilld mjölk. Livet kan vända så fort, när du minst anar det. Liver är värt mer än så! Vår älskade lilla kämpe!

Nu sover dom i varsinn säng, så fina, så älskade

Första bilden på lillasyster!

GRATTIS STORASYSTER

PUSS OCH KRAM

LILLASYSTER WILMA

Vår älskling fyller 3 idag.....

Idag fyllde Clara 3 år. Vår stora "lilla" tjej har blivit ännu ett år äldre. Hon har verkligen sett fram emot sin 3 årsdag, då blir man nämligen STOR tjej. En storasyster som hon säger. Och det är ju precis vad hon är, en riktig STORASYSTER!

Vi började dagen med att sjunga "idag är ingen vanlig dag, idag är Claras födelsedag, hurra, hurra hurra" Det bestämde hon igår kväll. Hon ville inte ha "ja må hon leva" hon ville ha den som Lottas (bråkmakargatan) pappa sjöng.   Så det fick bli den. Med våra inte så fascinerade röster, snarare "skrämma folk ur livet" röster vaknade hon iallafall, typ vetskrämd av det hemska oljud som hade väckt henne ur sin djupa sömn. Men hon insåg ganska snabbt att det bara var mamma och pappa som stod över henne och likasnabbt insåg hon att hon fyllde ju faktiskt år. "Var är paketen" var det fösta hon sa. Hon fick några paket, men det bästa hade vi kvar till sist. Denna STORA dockvagn, som hon önskat sig, eller rättare sagt bara hade bestämt att hon skulle få! Och vad kan kännas bättre än att verkligen kunna ge sitt barn något hon så jättegärna vill ha. Hennes ögon lyste av lycka när hon insåg vad det var. Så lycklig, så stolt........

Sen började vänner och släkt sakta rulla in, med paket efter paket. Hello Kitty prylar i mängder, en pulka, Brio spis med tillbehör, kläder, en bok med lilla prinsessan samt en hel del mera. Mycke blev det, och fika och tårta i mängder. Tårtan hade hon förresten också bestämt. En Hello Kitty TÅRTA, och den var så fin, och super duper god. Så här hemma var det full rulle i ungefär 5 timmar. När sista kalasgästerna lämnar vårt hus, lämnar också jag, Clara och Wilma verkligheten för några timmar. Wilma somnar i vagnen och Clara och jag somnar i soffan! Och stackars pappa darling städar och rensar upp huset. Så slutorden kan bli att hennes 3 årsdag blev en mycket lyckad och bra dag, för med tanke på allt som hänt dom senaste 2 veckorna så var det så skönt att denna dag ändå blev av. Jag har vart så orolig och ledsen för att det inte skulle bli något födelsedagskalas för henne. Men Wilma bestämde rätt fort att hon tänkte minsann krya på sig fort så vi fick komma hem och att hennes storasyster skulle få en minnesrik och bra födelsedag! Det är riktig syskonkärlek

Polarn Wille fyller 3 idag!!

GRATTIS WILLE PÅ 3-ÅRSDAGEN

MASSOR AV KRAMAR FRÅN

CLARA OCH WILMA

Det blev en liten Wilma, men.......

I tisdags förra veckan föddes lilla Wilma. 5 dagar över tiden. En perfekt förlossning. Kom in till sjukhuset vid 02.00 och 08.53 är hon född. Krystade i 10 minuter och sen var det klart. Hon vägde 2790 gr och var 46 cm lång. Så fin liten tjeja, alldeles perfekt.

Men på eftermiddagen skulle det sättas en sond på henne för blodsockret var lite lågt, så enbart för att få upp det lite så ville dom ge henne lite extra näring. När dom sätter sonden blir hon alldeles blå, och tiden stod still. Ingen fattade vad som hände, inte ens sjuksköterskorna. Så in i akutrummet och syresätta henne. Själv stod jag ensam ute i en tom korridor och hade inte en aningn om vad som hände med vårt barn, som för någon minut sedan var hur pigg och kry som helst. Nu låg hon plötsligt och kämpade för att överleva. Förstår inte än idag riktigt vad som hände. Sen kom det doktorer och sprang förbi mig i korridoren, ingen sa någonting. Micke var och hämta Clara som hade sett fram emot att komma och träffa sin lillasyster, som hon längtat så efter. Lillasyster som nu låg med slangar, nålar och syrgas.

När det sedan gjorts undersökningar om vad det kunde röra sig om, visade det sig att hon har ett hjärtfel. Så på Onsdags morgonen bar det av i transport i ambulans ner till Lunds universitetssjukhus. Stället som är känt för att vara bäst på hjärtfel.

Jag konmer att skriva mer om allt som har hänt under veckans gång, undan för undan. Men det är mycket känslor och tankar inblandat så jag skriver lite i taget för att bearbeta. Wilma mår iallafall idag bra trots allt hon genomgått sin första vecka i livet., och vi kom hem från Lund igår.

Nu ligger hon intill lilla pappsens kropp och sover så gott....Vår lilla underbara kämpe!

Känsla av trygghet!

I pappas fotspår!

Idag tänder vi ljus för att hedra!

Jag kan säga rent ut att jag hatar Halloween...allt vad utklädnad heter, samt allt som hör det till! Denna helgen är till för att hedra nära och kära som fått lämna oss allför tidigt! Okej att köpa en pumpa och sätta ett ljus i. Men jag gör det för att det är mysigt, och för att min mamma alltid gjorde det! Ett sätt att hedra hennes minne. Jag vet nu, närjag sitter här och skriver, att minneslunden där hon ligger är nu full med tända ljus och vackra blommor och kransar. När jag täker på det nu, så känner jag mig trygg, trygg med att hon ligger där. För en vackrare plats på jorden just nu finns inte. Låter kanske konstigt att skriva så om en minneslund. Men en minneslund ska vara något vackert! Det ska ju vara en trygg plats för oss som vill gå dit och som i mitt fall komma mamma nära, så nära som det går. Så alla som har någon som gått bort ifrån er, Tänd ett ljus för att hedra och visa din saknad. Det är det vi ska använda denna helgen för. Inget annat!

Till minne av dig min underbara,  älskade      och saknade MAMMA

Du är alltid med mig