Just nu går Clara igenom en väldigt jobbig trotsperiod. Jobbigt för alla, även för henne kan jag tänka mig. Mycket skäll och hårda ord från mamma och pappa kan inte vara lätt eller roligt. Men idag har varit extremt. Idag fick clara sitta på sitt rum tills "dumma" mamma kom in och pratade med henne efter att hon lugnat ner sig och vi kunde som mor och dotter gå ut från rummet tillsammans i hopp om att det inte skulle bli fler gånger. Skitjobbigt rent ut sagt, man orkar liksom inte hur mycket som helst. och även om det ibland bara rör sig om små grejer, fast det är så onödigt att det dom ska finnas så i längden blir det mycket påfrestande.
Och nu under kvällen så har jag tänkt mycket på det här, är väl mycket för att man känner att man bara skäller och skäller och kanske emellan det inte säger hur mycket man älskar henne. Jag älskar henne ju lika mycket även om jag dagarna ut just nu bara tjatar och tjatar och blir sur på henne vid flera tillfällen. Men på nått sätt så kan det ju jämföras med kvinnors PMS period. jag vet själv att jag är mycket mer irriterad, stör mig på ingenting, blir sur och allmänt påfrestande. Jag vet det, men jag kan inte göra något åt det. Det bara är så...Det är min kropp, nånting är inte som det brukar och alla reagerar vi på olika sätt när kroppen byter bana för en stund. Och då måste det ju vara samma med dessa trotsperioder. Som liten går du igenom så mycket, varje dag lär du dig någonting nytt, kroppen växer, man förändras för varje dag som går i ens liv, och alla har vi ju varit små. Jag var säkert likadan när jag växte upp, och du, och du...ALLA. Som liten måste du testa saker, kanske handlar det om uppmärksamhet? Eller att du vill visa att det här kan minsann jag också? Visa att du klara dig på egen hand?...Jag vet inte, och det är säkert inte någon som riktigt vet heller. Och vad är då rätt och fel? Ska man bara skälla och skälla, eller bara försöka ignorera. Tror inte mycket på att ignorera, varken Micke eller jag har kört den taktiken här hemma vad det än har varit. Vi har alltid försökt prata om saker, få henne att förstå. Och det känns som om det har funkat bra. Vi har alla blivit lugnare och kunnat bearbeta visa stunder mer och Clar har kunnat förstå att mamma och pappa är inte alltid dumma. Dom vill bara väl. Vi tror på den taktiken.
Men idag tog det liksom slut, jag orkade inte. Och Clara förstod så väl att hon gjorde fel, hon visste det redan innan hon började bråka. Och vid just denna stund förklarade jag för henne att hon skulle skärpa till sig, börja lyssna, vara snäll. bad henne gå in på sitt rum ett tag och lugna ner sig. Och hon tog det, om än kaxigt. Hon började gå in och precis innan hon öppnar ytterdörren så gäbbar hon åt mig och går sedan in. Och just där, precis där så tog jag faktiskt det. Sa ingenting, bara lät henne vara. Kanske blev jag ställd, fast jag tror mer att det var ett sätt för henne att visa hur frustrerad hon var. Var kanske det sista som behövdes, så hon kunde varva ner liksom. Efter ett tag gick jag in till henne. Vi pratade lite. Frågade henne varför hon var så här, om det var något som inte var bra, hemma? på dagis?. Hon målade samtidigt, och lyssnade väl med ett öra, säkert har det också med hela trotsprocessen att göra...att ignorera lite, försöka bestämma. men iallafall jag frågade henne om hon var likadan på dagis, om jag ksulle fråga fröknarna om det var så. Nu vet jag att Clara är inte på något sätt trotsig på dagis, men bara för att se vad jag fick till svar. och det här fick jag:
- Inte på dagis, för där säger jag FÖRLÅT direkt. Det gör jag inte hemma!
jag hade inget att säga. Fick typ ur mig att det ska du säga hemma också. Sen bara tomt, tomt. Sen kände jag att det var ingen ide att spinna vidare på detta. För som det är nu så går det in där och ut där. Även fast jag tror att det funderas en hel del i lilla sessans huvud, och det är väl hennes sätt och kanske alla barns sätt att bearbeta. Vi kramdes iallafall och sen bestämde vi att vi skulle fika ute och måla samtidigt. Det gjorde vi och jag glömde allt som varit. För det är bara att inse, dessa trotsperioder är en del av livets gång, och skulle man sitta och fundera ihjäl sig på alla tillfällen under en dag som man får brusa upp så skulle man inte orka leva. Men det är väl en mammas dåliga samvete. Som man som mamma får allt för mycket av ibland. Fast man inte behöver.
Jag älskar henne över allt annat, och det vet hon, vi kan väl hoppas att det snart vänder lite. Hon är ändå alltid mammas Fina Prinsessa!'
Vi grejar det här Sessan, vi ska "fighta" oss igenom det här tillsammans:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar