söndag 15 november 2009

Man ska vara glad, men samtidigt blir man så ledsen..

Hon, kvinnan som gett dig livet. Hon, som är så lätt att ta för givet. Hon, som är där för dig vad som än händer och var du än gör. Hur elak du än är och hur mycket du än förstör. Hon, som kommer följa dig genom livet, tills du växer upp och blir stor, Jag pratar förståss om alls våran kära mor. Livet utan henne skulle aldrig bli det samma, jag skulle aldrig kunna klara mig utan min mamma. Min mamma, har funnits där så länge jag kan minnas, Och vore det inte för henne, skulle jag inte ens finnas. Det finns så mycket man borde tacka henne för, Och visa sin uppskattning för allt hon gör.

Hittade denna fina dikten, och kunde inte låta bli att lägga in den på min blogg. Man ska aldrig ta livet för givet. Jag önskar inget mer än att det varit JUST jag som skrivit dikten nu idenna stund. Men för mig blir den ett minne, Hon fick inte följa med på min resa genom livet som just HON har gjort att jag kunnat få uppleva. jag kan inte visa henne min uppskattning, hon finns inte här.....jag hann aldrig säga alla dom orden om hur tacksamjag var över att få vara just hennes dotter....hann aldrig...

Och nu står vi åter inför ett Kalas, där det saknas någon...Men ljuset ska brinna och bilden på dig älskade Mamma finns i min och andras närvaro. Dina barnbarn firar sina födelsedagar, och det är så sorgligt, ledsamt, ja, det finns inte ord för hur det känns....Men det finns ingen Mormor här imorgon som får krama om och visa sin givmildhet. Det finns inte ord....man blir bara Arg...arg för att livet tog dig ifrån oss!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar