Imorgon fyller älskade lilla hjärtat 1 år. 1 år som man kan se det nu gått väldigt fort, men som har varit tufft och i många stunder väldigt tungt. Både för oss men framförallt för Wilma. Man sitter här och får någon slags "flashback". Man vill försöka se hennes ankomst till världen på ett annorlunda vis. Pappa och storasyster hämtar hem mamma och lilla bebisen från BB, alla åker hem i bilen tillsammans. Det blev ju inte så, lillasyster låg med massa slangar och ingen visste rikigt vad det var som var fel, mer än att det hade med hjärtat att göra. Clara fick hastigt åka hem till farmor och farfar, och vi fick åka ner till lund. Känslorna var många och tankarna ännu fler. Här satt vi i en taxi bakom en ambulanstransport som färdade vår nyfödda till Barnhjärtcentrum i Lund. Vi visste inte vad som skulle hända, hur dom närmsta veckorna skulle se ut. Det enda vi visste var att Wilma var sjuk. Samvetet att lämnat Clara hemma och inte veta när vi skulle få träffa henne, vi visste ingenting. man levde i en anna värld, i en värld som kändes ganska tom, man bara var och inget kunde man göra. Varenda litet positivt svar vi fick betydde så fruktansvärt mycket. Den värsta tanken malde hela tiden. Skulle hon överleva. Att sitta i den tanken är det värsta man kan utsätta sig för, men man sätter sig ändå där, för man vet inte. Det vi kunde känna oss trygga med var att vi visste vilka vi hade att göra med. Världsledande läkare i barn hjärtsjukdomar. Det var en enorm trygghet, och så även all den fina, omtänksamma personal som ställde upp hela tiden och alltid fanns nära. Som tog sig tid till Clara. Hon behövdemycket stöd hon med, även om hon kanske inte riktig förstod vad som egentligen hade hänt, bara att Wilma hade ont i hjärtat som hon sa, "dom ska laga Wilmas hjärta" sa hon till många. Så duktig och förstående. Men allt gick ju bra, men vägen har varit lång. sen den riktiga korrigerande operationen i somras så har Wilma visat sådana framsteg som många inte gör på ett helt år. På tre månader har hon lärt sig krypa, sätta sig upp, ställa sig upp och elva månader gammal går hon. Hon säger "mamma" och "pappa" och idag, just idag sa jag till henne på morgonen "var är lampan Wilma", wilma tittar på mig och Säger, "ampa". Små saker som får en mamma och pappa att stråla. Man ser på henne och känner sån enorm lycka. Lycka över att hon finns här, och visar att hon är en riktig liten kämpe. Hon föddes med sitt komplicerade hjärtfel, men visar oss idag tecken som gör att man aldrig om man inte vetat om det trott att hon varit så sjuk. För oss är hon inte sjuk längre, hon är bara vårt fina lilla hjärta, som är precis som vilket barn som helst. Det är sånt som gör att vi orkat oss igenom allt det här tror jag. Man har levt i många svackor under året, men ändå på något sätt så förundras man över sig själv hur fasen man orkat. Det har man nog inte egentligen, man försöker vara stark och visa sig sådan utåt, men innanför har man känt sig tung, och så svag. Och ju mer man visat sin starkhet utåt, desto svagare har man känt sig. Men nu känns det som om alla här hemma har börjat komma tillbaka och vi lever ett så normalt liv som möjligt. Återbesöket på BARN idag visade att allt såg bra ut, förutom ett litet större flöde genom ett kärl, men inget att oroa sig för. Och fabror doktorn lyste av glädje när han såg Wilmis idag. Det är lycka!
Och imorgon är det STORA dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar