Mollan

Min Clara...min lärare...haha

Efter att jag och Clara varit på läkarhuset i Tisdags så var vi på väg hem i bilen. Clara ber mig sänka ljudet och ställer en fråga till mig:

-Mamma, vet du vad en hypotes är?
Jag tänkte efter lite och insåg rätt snabbt att det var jag inte hundra säker på och började funder apå hur jag skulle förklara det här för henne. Och vad i sjutton gubbar hade hon hört det ordet....Nu gällde det att ta sig ur det här på bästa pedagogiska sätt, hahha
-ähh, jo det......sa jag och blir helt plötsligt avbruten...
-mamma, en hypotes är faktiskt en ide som kan testas.
Svälj......
-aha, ja just det. Och hur kunde du det? frågar jag lite smått förvånad och lite pinsamt allt=)
-Jag bara vet det, sa hon mycket glad i rösten

Ja, ibland är man inte bäst, men nog kände jag mig allt lite överkörd...AV ATT MIN 5 ÅRING VET MER ÄN VAD JAG VET! =)
Men det sägs ju att varje dag lär  man sig något nytt...hihi

Hjärtkontrollen...

I tisdags vhade vi tid för hjärtkontrollen med Wilmis. Och Clara som oturligt nog åkt på halsfluss och början till öroninflammation var hemma från dagis så Micke fick vara hemma hos henne. Så det blev mamma och Lilla bus som fick åka själva till sjukhuset.

Började med att leka i väntrummet, dom hade fått in många nya leksaker så lyckan var gjord...Sen kom bästa sjuksyster och hämtade oss och vi vägde, mätte och kollade syresättning samt Ekg. Wilma som nu är en stor tjej fick stiga upp på stora vågen, fanns liksom inte en chans att hon skulle ligga still på "bäbis" vågen. Hon var jätteduktig och fick hjälpa till att sätta dit Elektroderna till Ekg't. Men blodtrycket var inte lika roligt att mäta, och där brast det. Sen var hon inte på nått vidare humör längre. Men snälla som dom är så fick vi gå ut och leka en stund till inan ultraljudet. Och jag kände redan innan att det skulle bli kämpigt när inte micke var med. Eftersom hon är tvungen att ligga på nån av oss så är det alltid den andra som får underhålla under tiden. Men nu såg hon inte mig och dom gjorde verkligen allt där inne  för att hon skulle vara nöjd och lugn. Men efter 20 minuter gav Doktor Calle upp. Han hittade inte alla grenarna till hjärtat för att hon inte låg riktigt stilla. Hon var ledsen och kände sig nog väldigt obekväm och orolig. Och jag tyckte också det var jobbigt då jag inte kunde se henne riktigt och inte vara det stora stödet liksom. Men vad han kunde se så såg det ut ungefär som sist vi var där, Dvs inga förkalkningar som blivit större iallafall. Men det blir ett nytt besök i april igen. för att göra om undersökningen. Och då ska vi se till att båda kan förlja med och stötta vår finaste lilla kämpe<3

Nu inser man verkligen att Wilma blivit en "stor" tjeje. Så medveten, så envis och framförallt en egen vilja. Under tiden vi försökte göra ultraljudet och hon var så ledsen så sa hon "Imma färdi" och "Imma inte ha me, åka hem mamma"
Då högg det lite i mammas hjärtat faktiskt....

Jag är så oerhört tacksam för att vi alltid får så bra bemötande och det finns alltid tid, dom stressar inte. Dom visar att dom vill hjälpa och gör allt för att Wilma ska må bra.
Tack Carl-Johan och Ulrika på barnklinken, allt ni gör för oss och Wilma är så värdefullt. Ni är Wilmas hjältar=)

5 år..vad är rätt och vad är fel?

Det förs många livliga diskutioner här hemma, om allt....precis allt...
Och ibland undrar jag hur man ska bete sig för att få ut det rätta svaret från allt...för att få förståelse. Clara och vi kan ha många långa stunder där vi liksom har "svarta" ögon båda två om ni förstår. Hon är fem år nu...och vi har alltid märkt riktigt väl när trotsperioderna har infunnit sig....det har liksom inte gått att missa. Och vi är inte dom enda som har det problemet det är jag väl medveten om. Och som jag skrivit innan så vet jag att detta är fullt normalt att gå igenom...det ska vara så liksom. Men ju äldre hon blir, desto mer förstår hon och kan skilja på rätt och fel....men lika mycket kan hon "skita" i vad vi säger och helt å hållet gå sin egna väg. Vad vi än säger så ska det liksom trotsas....mest tror jag att det bara är för ATT...för att se hur vi reagerar. Och ibland känns det som att hon vill att vi ska bli arga, hon har bestämt innan att nu ska jag se om dom blir arga, så jag gör/säger så här, Och när hon märker att vi reagera då känns det ibland som om hon tar det som en vinst. Men detta är säkert också fullt normalt...men det är jobbigt ibland. Och det är så lätt att se vad varje trosperiod handlar om...denna period, som vi så saktasnart är igenom har handlat om "Vägra lyssna" Så synligt....
man tjatar, tjatar å tjatar....hela dagarna går ut på detta. Vi tar ett exempel:
-Clara, låt katten vara nu!
Och igen....
-Clara, låt katten va!
och....
-CLARA, släpp katten!
.....och så kan vi hålla på 200 ggr om dan, ändå går det liksom inte att vinna över henne. Ibland kan det vara så frusterande, och så tänker man efter att, "jaja det är ju så det är nu, det går nog snart över"
Man älskar ju sitt barn lika mycket för det, men det tär på en att ständigt behöva tjata. man blir trött, grinig och inget tålamod.

Men detta är nog den ständiga mammans vardag kanske, tills dom växer upp och står på egna ben....Då kommer man säkert sakna dessa stunder av ständigt Tjatande...eller vad tror ni?
man kan verkligen skämta om dessa trotsperioder också...jag vet med all säkerhet att jag säkert var tio gånger värre....

Så nu håller jag ut och ler mitt gladaste leende...jag är den bästa förebilden mitt barn kan ha...haha

Tjingeling =)

Ibland är det inte läge att säga "släpp katten" hahha...

Tid för kontroll igen....

Nästa vecka har vi fått ny tid för hjärtkontroll för Wilma. Och redan den dagen vi fick remissen har jag haft en klump i magen....Man vet aldrig vad undersökningen ska visa. Vi vet att den dagen kommer då Wilmas konstgjorda kärl måste korrigeras, men vi har absolut ingen aning om när. Om en månad, ett år, 5 år....?
Wilma är verkligen ett energiknippe, har ett väldigt tydligt humör=) och alltid för det mesta iallafall ett stort leende på läpparna. Pratar konstant och väldigt väldigt bra. Hon är som vilket barn som helst, och människor som inte känner oss skulle aldrig ana vad som döljer sig innanför. Det är jätteskönt för oss men framförallt för henne att hon är precis som vilket barn som helst.
Finns inget mer underbart att höra än när hon säger till oss i familjen "ja elka dej" och ännu mer rörd blir man när hon säger "ja elka dig klala (Clara)" åhhhhh.......

Vi vet att när vi var på kontroll i Maj -10 så visade det på att det blivit lite trängre i kärlet på grund av förkalkningen som blir. Men kontrollen i sep-10 visade att det inte blivit någon försämring.
Men nu vet vi inte alls hur det ser ut.
Vi får väl se.....Håller tummarna!

Det som jag grämer mig mycket för är nog när det väl blir dax för operation igen...Tanken att behöva lämna henne på operationsbordet alldeles ensam.....tankarna på hur det ska bli med lugnandet innan op...Vi vet ju sen innan att hon reagera inte så mycket på det. Och minnena sen den stora operationen, den där dom "lagade" hjärtfelet har satt stora spår. Istället för att bli lugn och lite "borta" av den lugnande medicinen innan vi lämnade över henne, blev istället en orolig, upp piggande Wilma....Det känns väldigt jobbigt!

Men nu är vi inte där som sagt, och jag hoppas det dröjer samtidigt som det kanske vore skönt nu när hon ändå är så liten än....Det kommer ju hur eller hur blir korrigering under hela hennes liv, bara att det blir färre ju äldre hon blir.
Men hon är ju en riktig Kämpe....vårt älskade lilla Hjärta!
Och som mamma har man all rätt att vara orolig och fundersam...det är en sorts terapi det med!

Syrran är bäst på att lära massa bus....STOPP! =)