Här är vår nya familjemedlem. Och efter många namn förslag fick hon till slut namnet Mollan (efter Duran&Mollan, claras favoriter) Och nej, det blir ingen Duran...En katt räcker, vi är så nöjda ändå:) Jag var lite inne på att hon skulle få heta Astrid, mammas katt hette det, som vi fortfarande idag inte vet vad hon tagit vägen. Men hon försvann i samband med att mamma blev sjuk och inlagd...så hon finns någonstans men vi kommer aldrig få veta var. Hon kanske följde med mamma, det är vår tro iallafall.

Men Mollan hämtade vi på trettondagen i Stenslanda utanför Växjö. Hon bodde hos en familj med sin mamma, och två syskon. Hon har nog haft det toppen där, det verkade så iallafall. Det var fullt hus och katterna röjde runt överallt. Så jag kan säga, Här hemma blir det lite regler..haha

Hemresan gick super...hon gnällde lite i början, sen låg hon i sin bur och sov nästan hela resan hem, duktig kisse:)

Väl hemma var barnen jätte spända och nyfikna på lilla sötnosen...som klev ut ur sin bur och började gå husesyn, hon smög längs väggarna genom hela huset innan hon till sist kom fram och nosade.

Sen var det upp på borden, men nänä kisse här går vi inte på borden, det är det slut med nu...Och Clara är snabbt framme och plockar ner henne när hon hoppar upp. Hon hoppar upp hos oss på kvällarna i soffan och bara njuter av att få vara nära....hon är så mysig och det känns som om hon trivs här hemma hos oss. kanske lite lugnare än vad det varit innan....ja lugnare och lugnare, men inte samma tempo iallafall, eller någon annan liten kisse som busar med henne:)

Wilma är lite skeptisk då och då...Men första dagen här hemma fick Mollan höra skönsång hela dagen "ja må hon leva, ja må hon leva hundanden ååååååååååååår" 368 ggr. Så eftersom jag fyller först nu så hoppas jag att Mollan sjunger tillsammans med övriga familjen, för jag är säker på att hon kan den nu....*asg*

Clara är fortfarande i sjunde himlen, hon älskar älskar henne...och vill ibland lite väl mycket, till och med sitta utanför kattlådan och vänta...haha. Men hon är så lycklig över att för var dag som går så kommer Mollan fram frivilligt till henne och det glänser i ögonen på henne....Lycka!

Micke ångrar nog inte en sekund över att vi skaffade katt...nu kommer jag i andra hand, lite avis faktiskt, näähää de e lugnt:) Dom myser i soffan kvällarna ut och skulle nog gärna ha lilla sötnosen i sängen, men vi har redan två extra där så sorry Mollan, men de e fullt:)

Jag då? Jo, jag ska säga att jag var inte helt överens med övriga familjen om att skaffa katt, men idag ångrar jag inte en sekund. Hon känns redan som en familjemedlem och gjorde redan från första dagen. Hon är snäll och sköter sig och det ser ut som om hon verkligen verkligen trivs hos oss. Hon stryker omkring oss och vill vara i vår närhet hela tiden. Det känns som om hon funnit tryggheten väldigt snabbt. Så jag kan bara säga, jag älskar henne:)