Vaknar av att min älskade sambo hoppar upp ur sängen och trycker ut ansiktet mot fönstret. Det var då jag förstod, det var då jag hörde: Sopbilen!! Och var stod vår soptunna, mm..precis...där den alltid står! Vid garaget! Trodde ett tag att Micke blivit tokig, men det var så sant, alla våra sopor stod kvar, och sopbilen var borta! Hysteri till max.....Micke på med ett par kalsonger och nära att springa ut, tills han kommer på att litemer kläder kanske. Sen 750 knyck ut...sopbilen var som bortblåst...men inte våra sopor....ahhhhh. Ner till krysset för att vänta på bilen igen, för att be lite snällt att ta våra sopor. Han visste att den skulle koma tillbaka på den vägen han stod. Kommer hem till huset igen, jag frågar om det gick bra. Han säger att han ska TA MED SOPTUNNAN till vägkrysset, oh min skapare, bara ingen ser detta! Har aldrig hänt, ett stort, stort skämt är vad det är. Men icke, icke. Han går iväg med soptunnan som om det vore en morgonpromenad med hunden...Jag bara blundade, låtsades att vi verkligen hade ett husdjur, det kändes liksom lite mer naturligt då...Och när jag började fundera på hur detsåg ut där han stod med sin tunna full med äckliga sopor och liknade någon som kommit lite fel någonstans eftersom jag inte såg honom...så började jag nästan gråta. Min älskling, stod med våra sopor i en vägkant. vad skulle folk tro liksom. Halv nio på morgonen. Det var NU vi skulle flytta va? Inte imorgon, eller om 5 månader..Just idag skulle det passa bra, direkt...vi lämnar prylarna här, och åker NUUUUUUU. Sen kom han tillkaka med en tom soptunna. Han hade mött bilen och det enda killen vid ratten hade gjort var att hålla tummen upp och skratta, köra in till vägkanten och sedan körde han. Micke såg mindre road ut när han kom hem, men ser det så här älskling, nu kan vi fylla på igen, det hade vi inte kunnat om du inte gjort denna enorma insats.....Är det nu man kan börja kalla honom för SOPGUBBEN eller!...haha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar