Dom hör och dom tar efter....

Wilmas första ord är nä, nä, nä. Undra vad vi säger mest i det här huset. Inte var det första ordet "ja" iallafall...haha!

Clara är ute i köket och Micke kommer ut efter att ha nattat Wilma. När han kommer ut i köket så börjar Wilma skrika från sovrummet igen. Då säger Clara lite spydigt till sin pappa:

-Wilma är vaken igen. Jaha, det gjorde du ju bra pappa!

och fnös lite åt honom! Tittade på mig och vi började skratta allihopa. Hon vet precis vad hon ska säga för att sätta dit oss den lilla trollungen....

Kan det vara så att det finns någon som ibland väcker sin lillasyster, och vad brukar vi kanske då säga......mm...man får vad man förtjänar ibland

Lördagsmys med prinsessan!

Wilma somnade hyfsat tidigt igår, och vi åt en god middag när Micke kom hem från jobbet. Efter middagen tog vi med oss vår dippbricka och jag med ett glas rött, Clara med en festis, och Micke med en folkis och gick ner till källaren för att ha vårt Lördagsmys framför tv'n. Clara var så nöjd och glad och det märktes att hon saknat lite att bara få vara själv med mammsen och pappsen. Vi dippade och pratade och hon var så glad och munnen gick som vanlig i hundratio...Så prat glad och benen var fulla med energi...Svårt att sitta still, och vi bara njöt av att se henne så nöjd. Då och då kröp hon upp i någons famn och var så mysig. Sa titt som tätt att hon älskade oss. Man smälter... När vi började märka att hon övergick till övertrött och röjde källaren med skratt och spring och fullt ös "hålligång" frågade Micke om han skulle läsa en bok. "Här i soffan pappa, inte uppe i sängen, kan vi det?" frågade hon. Och när han sa att det gick bra så visste hon nog inte först om det var sant, sen kom jublet!! Efter sagan insåg hon nog att hon var rätt trött, men vem vill sova nummer två! Fullt ös IGEN...Ända tills vi sa att hon skulle hämta sin kudde och lägga sig hos oss i soffan. Låg och vred och vände på sig, men somnade på två röda när hon väl bara låg still och insåg att hon var rätt trött...min söta lilla prinsessa... det är något speciellt man har med varje barn, med Clara har vi alltid haft fredags och lördagsmys...och hon har alltid uppskattat det och vi har känt att det varit en avkoppling för oss alla tre....Myspysigt är vad det är!

Min två älskade...och en ligger och sussar så gott i sin säng

Godnatt min älskade skatt.....

Snällaste Storasyster...

Clara har dom senaste gångerna fått ge Wilma sin dessert efter maten. Mycket stolt skedar hon in till en mun som gapar stort efter gottis. Och det konstiga med allt är att hon sitter så lugnt och fint och bara gapar till skilland när jag ska mata in, då är det operation storstädning efteråt. Och hon lyckas alltid nysa en gång varje måltid precis när maten har landat i munnen. Så nuförtiden är det inte bara ombyte på Wilman, även jag får byta. Hua, jag som verkligen ääääälskar att tvätta! När kan man börja introducera bordskick till en 10 månaders?..haha. Kanske ska lura henne nästa gång och inte stoppa in maten i munnen bara testa...haha..Nä, just det man ska inte lura små barn...Attans...glömde det

Undra vem som gapar störst...hihi... Så lik pappa Micke...han gapar öronen runt när han matar....Alltid lika kul!

Mina glada små juveler...

och där var det slut...Bra jobbat tjejer...

Vem vill sova...

Flera kvällar i rad har vår lilla busa Wilmis vägrat gå och lägga sig. Ramaskrik och ilska har uppstått när vi ens bara närmat oss sovrummet. Aj, aj hon vet vad hon vill den lille busan. Och blödiga som vi är så har vi ett ex antal gånger hämtat henne och hon har kollar tv med oss. Nya knepet nu är att man kan kasta ner nappen på golvet för då måste mamma eller pappa komma in och gosa lite till. OCh sen skriker hon högljutt när vi börja gå därifrån. Smart. Så vem behöver motionera, icke, icke, motion får man så det räcker, synd bara att det börjar bli lite tjatigt med samma runda varje gång...hihi. Så hon underhåller oss i soffan varje kväll, har peppa, peppa gått rätt bra dom två sista kvällarna nu, då elaka mamma och pappa tröttat ut henne totalt innan vi lagt henne för kvällen....jajamensan ibland är det hårt att vara liten:))

Bästa läget varje kväll, "läs då pappa"...

Natti natti:)).....Aj, säger mamma. Låg så här med benet i 10 minuter ungefär. Den som ändå kom halvvägs:))

Eller som sagt....VADDÅ SOVA:)....söt!

Mammas dåliga samvete...

Clara har bara bestämt sig för att det är klänning, leggings och kjol som gäller, inget annat....då är man bara fin, inte snygg. Så hon bojkottar allt vad byxor och shorts är, om man inte får ha leggings under vill säga. Rosa byxor går väl an, men inte på sommaren inte. Och igår när jag lämnade på dagis så hade alla dom tre andra tjejerna som går på hennes avd byxor eller jeansshorts på sig. Så idag på morgonen var jag mer än måttligt bestämd över att hon minsann skulle ha sina tuffa jeans baggy shorts på sig. Efter mycket övertalande lyckades jag, med att Wilma fick ha ett par för korta byxor på sig så att det blev lika. Det funkade, och jag var väldigt stolt inom bords att jag lyckats....thjihooo. Tills vi kom till dagis och jag inser att alla dom andra tjejerna idag hade KLÄNNING på sig. var ju inte riktig tänkt så, men då bröt Clara ihop. jag tröstade och sa att ibland måste man, hemsk mamma, stackars barn. Så vi sa hej då, och jag såg på henne att "fy vad elak du är mamma". Men jag gick hem, och så kom det STORA dåliga samvetet, jag kände mig verkligen som världens elakaste mamma. Så in i byrån och tog fram en klänning och åkte bort till dagis. Alla var ute. Clara ser mig, och efter någon sekund ser hon klänning jag har med mig. Hon blir överlycklig, och jag förklara för fröknarna om mitt hemska dåliga samvete. Dom skrattar och frågar om jag inte kan hämta en klänning till dom också, dom hade ju faktiskt jeans idag. Haha, så roliga ni är...Clara kommer utspringandes igen och ser ut som världens mest lyckliga prinsessa. Där var den dagen räddad. Sen hör jag en av kompisarna säga till henne " Det var tur du fick en klänning Clara, nu är din mamma snäll igen". Barn, ni är bara fyra år...hur ska det bli när ni är femton....Nu är iallafall mitt samvete botat, jag gick därifrån och kände mig som världens SNÄLLASTE mamma!!!!

Kummin i bullarna! Lilla gubben....

Jag och min älskade sambo satt och tittade på Leila På Landet nu ikväll. Och hon gjorde en rababerkaka med kardemumma i. Jag säger att "åhh, vad gott det ser ut". Då säger Micke:

-Nä, fy usch för det där hon har i

-Du menar kardemumman, men det är ju gott, bara för att du inte gillar bullar med det så behöver  det ju inte vara äckligt i något annat, säger jag

-Jamen, det är väl såna där långa frön, säger han då

Nä, Micael, det är inte KUMMIN! det är Kardemumma...Och herre min skapare, håll dig till Tv apparater så fortsätter jag att baka i det här huset. Nog för att man kan blanda och trixa, men nej tack. Vi vill inte bli utsatta för KUMMIN i bullarna "in this house!"....haha

I wanna be strong....

Just nu känns allt lite dystert, och vissa dagar är bara sådana. Tittar tillbaka dom senaste tre åren och det är däri allt ligger. Mycket som hänt, mycket man fått gå igenom. Önskar ibland att man hade hunnit ladda med krafter innan nästa bakslag kommit, men fått klara mig på det jag haft, och min största kraft har varit min älskade familj, och mina underbara vänner som stöttat mig och funnits där bakom mig hela tiden. Ni är värda så mycket....Och mina tankar just nu säger mig att nu får det vara nog, nu måste jag få gå vidare. Jag har två underbart fina barn som behöver en glad, stark mamma och en sambo som vill ha en glad, kärleksfull sambo. och någonstans mitt i allt dystert och ledsamt så finns hon. Men hon har bara inte haft chansen att visa det fullt ut. Många hinder på vägen som hindrat henne att vara den hon egentligen vill vara. Och jag vet att hade bara min största KRAFT, min älskade mamma så hade jag alltid kunnat vara den personen. Jag vet att mamma vill att jag ska bli den igen, och hon stöttar mig hela vägen....alltid.

Sarah Dawn Finers fina låt "Moving On" sjunger precis om det jag just nu vill allra mest . Bli starkare! Och utan en massa hinder kommer jag fixa det.

Mina små bär!

Clara 6 månader

Wilma 9 månader

Kom inte hit och bråka:)

Tror minsann lilla tjejan är lite arg idag...

En glad liten kille!

Wilmas kompis Elton!

Undra om dom ska bo i ett slott också?

I Måndags kom Eva, Sigge och Elton hit på lite besök. Clara och Sigge lekte och hade jätteroligt. Vi mammor drack kaffe och Elton fick som vanligt leka med sin kompis som av någon anledning alltid vill attackera hans lilla kaluffs och öron, schysst polare:)) Båda kryper nu, och medans Elton tar sina krypningar i en jämn och lagom takt, kommer sedan Wilmis med en ja, något så annorlunda stil. har liksom inte hittat den rätta kombinationen, utan kör ett ben framåt, andra bakåt, ett ben åt sidan...ja, lilla krabat, framåt går det ju iallafall, och alla sätt är bra utom dom dåliga ju. Jag frågade Siggeoch Clara vad dom skulle bli när dom blir stora. Clara svarade inte så oväntat

-Jag ska bli en prinsessa, och log sådär sött som socker

Och du Sigge då, vad ska du bli?

-ja, ska bi en pins?

Åhh...smälter...ni är så söta.....

Sen skulle dom åka och hämta Lenny vid tåget. Eva försökte få med Sigge hem lite smidigt och sa att dom skulle titta på tågen. Haha, lurad Eva, så lätt gick det inte. För Clara bus hade tydligen lurat i Sigge att vi skulle åka till stranden och bada, . "Vi ska åka och bada, skrek han hela vägen till bilen"...och vad jag förstått halva vägen hem också.... Jag frågade Clara varför hon sagt så, och då svara hon:

-Men jag tänkte vi kunde det, det är ju sol och så!

Ja, visst är det sol och så...Men inget bad idag, kallt i vattnet! Då blev hon också sur. Tänk om man bara kunde göra allting som våra små sötisar ville, vad smidigt och enkelt det vore att leva då...Mn oj, vad trötta vi skulle bli.....

Ännu en "klipsk" kommentar från mig!

Jag och Micke satt och tittade på nån löpning i fridrotts VM, när plötsligt en av löparna ramlar under loppet och gör så att två andra också ramlar. då utbriset SMARTA jag

-Men oj, får man göra sådär?

-Men det är väl klart man inte får, men det kan man väl inte rå för fattar du väl, säger min kära sambo och skrattar åt mig!

Nä, det kanske man inte gör men jag tyckte så synd om dom som ramlade också. hade det vart jag så hade jag ställt mig upp och väntat tills den skyldiga började springa igen och då hade jag satt KROKBEN för honom! Att dom inte får lära sig sånt i sådana här stora VM lopp!Nu är det ändring på reglerna tycker jag. För det kan ju inte vara något fel med det, det var ju han som började...mohaha

Lata Oboyare, se hit!

Kan inte låta bli att skriva världens lataste inlägg! var hos Pappa idag, och när Clara och ellen skulle äta lite Mellis så kom Edvin, Lottas pojk ut och skulle äta frukost...hmm..klockan tre på eftermiddagen...jajaja...man var väl likadan i den åldern, så okej jag hajar liksom...haha. Men han tar fram ett glas och ett mjölkpaket. Börja hälla upp mjölk i glaset, men HALLÅ stopp där nu, det där är INTE mjölk. Mjölk är VIT, mjölk kommer från kossan det vet till och med en sån som jag! Den här mjölken var BRUN! Med stora förunderliga ögon kollar jag än en gång och till slut kommenterar jag honom och frågar vad som hände liksom...Lika bra att fråga innan jag börjar förmoda att jag är färgblind eller något.

-Hmm, hallå vad är det där, det är inte mjölk, säger jag

-Nä, det är Oboy, säger han

-jaha, men varför hällde du upp det från en mjölkkartong?, frågar jag

-Du vet, jobbigt på morgonen när man ska till skolan och blanda och sådär, tar ju så lång tid innan man får den rätta smaken. Så jag blandar och häller ner med en tratt i en tom mjölkkartong, säger han då

OH MY GOD, årets vinnare i lathet.

Congratulation EDVIN!

Fast ska erkännas nu i efterhand när jag tänkt över det här lite och chocken lagt sig...Lite smart är du allt, Så okej du får väl två pluspoäng också....Ja, ja säger då de.....

Hon finns där i Stjärnorna!

Kunde inte låta bli att gå ut och sätta mig nu ikväll och beskåda den vackra stjärnhimlen! Alla Stjärnor lyste så klara och blinkade till då och då. Det var då det slog mig. Hon finns överallt, en bekräftelse på att jag och mina nära är ständigt bevakade och att hon vilar över oss med sina krafter och stöttande medkänsla. Mamma. Kan man känna sig mer övervakad och älskad när man ser det här. Jag kände mig så lugn, och det var som om hon fanns här på riktig. Stjärnhimlen bevisade verkligen för mig att hon alltid är med mig, och att hon alltid kommer finnas för mig, om så inte i min närmaste närhet, men hon finns här. Över mig. Alltid. En stor känsla av trygghet kommer alltid finnas. men den hade varit tusen gånge bättre om hon hade suttit där bredvid mig!

Älskar dig Mamma...saknaden gör så ont....Mer än något annat!

Så tokigt, men så skönt....

Vi har tvättat Wilmas spjälskydd så hon har sovit två nätter utan det. och så här låg hon och sov första natten

Tydligen en väldigt skön ställning, eftersom nappen ligger på golvet så måste hon sova riktigt gott...tokfian:))

...och dag två såg det ut så här

Vår lilla Pippi Långstrump...

Glad, gladare, gladast.....

GLAD

GLADARE

GLADAST

Idag var det dagispremiär!

En glad Clara, med ny inhandlad dagisväska med favoriterna på. Ny klänning och pippiflätor....Dagispremiären efter sommarlovet kunde inte börja bättre. Nytt dagis, eller skolan som Claran själv kallar det. Hon är ju faktiskt snart fyra år och då börjar man skolan istället, och lika bra att hålla med henne, för hon vägra gå på dagis, SKOLA heter det har hon skrikit här hemma...du är för go tjejan! Jag frågade henne idag vad hon trodde dom skulle göra idag. "Vi ska lära oss att skriva förstår du mamma". När jag hämtade henne i eftermiddags var det dock inte lika glada miner. Hon hade ramlat minst tre gånger på asfalten, så imorgon måste jag ha mycket bättre skor, sa hon till oss. Och när hon ville ha köttbullar och makaroner så hade hon inte fått det, "det var väl inte snällt mamma", sa hon till mig när jag hämtade henne. Och då sa fröken till mig att dom ätit biffar idag, och efter att hon ramlat ville hon ha den maten....Hmm...man kan ju undra om vi ätit lite för mycket av den varan under ledigheten...haha. Funkar alltid! Fast inte på dagis tydligen..ATTANS 

Så nöjd med resultatet...

Wilma var på återbesök på Barn idag. Och efter mycket möda och slit med att få henne att sova, kunde vi efter fyra timmar lämna sjukhuset med ett gott resultat. Vikten var bra, syremättnaden låg på 100...kanonbra! Ultraljudet ännu bättre, hon hade ju gett upp och somnat för tredje gången vi försökte oss på det. Men Doktor C-H vägrade förlora så Wilma gav upp och lät honom vinna, genom att då somna så vi kunde få ett bra resultatpå u.l. Hjärtat slog dock lite fort, men inget ovanligt vid sådana hjärtfel, och ni som träffat Wilma nu efter operationen vet ju att hon INTE sitter still precis...det är hundra knyck dagarna ut. Fast härligt att se att hon mår så mycket bättre. Alla hjärtläkarna kom in till oss idag och ville se hur hon mådde och hur hon hade förändrats efter operationen. Och alla var så glada över resultat, dom har ju alla följt Wilma sen första stund kan man säga. Och hon var lika glad att se dom, stora leende och med en tunga som då och då åkte ut...ja, lite ska dom väl få igen för allt stök och bök dom gjort med henne...Fast bara åt det positiva hållet givetvis. Och inget mer vätskedrivande...jippie! Och nästa besök blir i November...Vad ska vi göra ända tills dess.....ALLT OCH MYCKET MER! 

Och vem kan inte låta bli att le åt den här bilden. Inga blåa läppar, inte blå under ögonen...Och så fin färg i hela ansiktet. Vår älskade lilla kämpe tjej...

Som en Stjärna!

Nu är allt slit över...

Äntligen har vi haft visningen på huset. Nu kan vi varva ner och bara ägna all tid åt varandra här hemma. Två veckors konstans röj och fixande är nu till ända. Så rent det är nu, har det aldrig vart, och kommer väl så aldrig bli igen...Men allt går om man bara vill. Det är ju så här vi vill ha det, och bara man tänkerpå det så kan man fakitskt ha det så här, trots två barn...Men jag är så trött på städandet...såååååå trött på at'. Mäklaren skulle vara här vi d hlv fem igår och visningen var vid fem. Vi d kvart över fyra ringde han och sa att han var på väg, och säger på lite skämt:

-Ni har städat va?

Allt för att han vet att vi legat i som två tokiga höns...Men kul att man kan skämta om vissa saker, och vi skrattade gott alla tre. Sex par var bokade, Varav en som redan lagt utgångsbudet, så det gillar vi. Det är ju alltid svårast att få igång en budgivning då någon måste lägga första. Men det var redan fixat och klart, så idag väntar vi med spänning på om alla fyra fortfarande är med...Lite nervöst. Varje telefonsamtal med mäklaren blir ju en överraskning...

Nu ska jag och Wilmis på återbesök på Barn. Och hoppas hoppas att allt ser bra ut för vår lille kämpe! 

Åter en stor uppskattning...

Författaren Sara Natt och Dag har åter igen hört av sig till mig, fast mer personligt genom mailen. Som uppskattning av det jag skrev så kommer jag att få ett exemplar av boken hemskickad. Och berättade även att dom håller på med en ny bok om anhöriga till cancersjuka som släpps 2011. Och kommer även då höra av sig när boken är släppt, eftersom jag också var en anhörig. Man blir så innerligt tacksam och glad över att det finns så fina människor, människor som vet hur man gör någon glad på ett annorlunda vis. Jag känner inte Sara på något sätt, det enda jag gjort är att jag läst hennes namn på boken och när boken var färdigläst, haft tankarna kring hur duktig och vilken enorm starkhet hon måste ha som själv har orkat skriva boken. Jag är stolt över dig Sara. Du och dessa tre underbara kvinnor som är med i boken tror jag är till många, mångas hjälp som lever i samma situationer, men som kanske helt tappat hopp om livet på grund av sjukdomen. Jag känner att ni kan få många männsikor som läser boken att tänka om. få en anna syn på livet än bara sjukdomen. Jag själv kommer alltid bära med mig innehållet i boken, det kommer om jag nu drabbas att vara min livsgnista och tron på att hoppet alltid finns. Starkt gjort och du förtjänar all beröm och tacksamhet som finns!

Så uppskattat!

Om ni bra visste fam Olin vad vi uppskattade förslaget idag. Ångerst för att tacka nej, men det blir lite körigt. Men vi hade ju verkligen behövt det både jag och micke. Efter allt slit och stress och allt som sommaren inneburit. och så måste vi tacka Nej. Det tar väldigt mycke emot ska ni veta!

Helt ärligt! En sista gång, SÅ UPPSKATTAT!

Just nu...

...röjer vi huset. Gör dom där små finjusteringarna inför den kommande visningen imorgon. Micke åkte med barnen till Farmor och Farfar så jag fick vara hemma själv och städa var rum för sig. Tiden rullade på och jag hann alla rum utom köket tills dom var hemma. Och det var faktiskt riktig skönt att bara få vara hemma själv trots att det var på grund av städningen. Men vem vill inte städa om man får ha Vår käre Winnerbäck på:)) Oh I Love!

Imorgon blir det bara till att försöka hålla iordning på allt. Men mindre lätt med två "huliganer" som röjer både huset och oss..haha. Nu sover dom snart och som vanligt blir det inget soffliggande idag heller, nä...finns lite kvar att göra...huuuu..... Men huameja så fint de' blir...att man ska behöva sälja sitt hus för att inse det...haha. Synd bara att det är lika rörigt imorgon kväll igen när allt är som det brukar igen, och vi lassat ur släpet.....tjingeling!

Clara fick sin strandpromenad!

Igår eftemiddag bestämde vi oss för att åka över till Borgholm. Clara har hela sommaren önskat att vi ska gå på strandpromenad...det var det enda hon ville göra på sommarlovet. Vi vet dock inte vadhon fått det ifrån, men strandpromenad skulle hon ha på Öland. Ingen annanstans, det skulle vara på Öland! Väl över ölandsbrn började det regna, men vaddå det är väl vår vanliga tur...och Micke tittade på mig när vi satt i bilen och var sådär lagom "happy". "Kanske en regnpromenad? älskling", sa jag lite försynt...Blev inget vidare gehör om man säger så...utan åter en blick som liknade något i stil med att "hur rolig tror du att du är". Men positiva jag, såg den blåa klara himlen framför oss, över Borgholm. dock med stora svarta moln som såg ut att förfölja oss, men det var bara en syn som jag snabbt försökte glömma...Försökte istället få min icke så positiva man att tänka om...."Vi har ju paraply med oss",och den blicken sa mer än tusen ord...ajajaj. Men väl framme i Borgholm...SKEN SOLEN! Va var det jag sa...moahaha. Glada fyra gick vi genom Borgholms city. Gick ner till Hamnen och satte oss på Robinson och åt en väldigt god grillbuffe. Billigt blev det också. 198 kr för alla tre, med dricka och hela alltet. Sen började det. Ja, tro inte att Tajkån livet stannat hemma. No, no no..Clara får fnatt och röjer restaurangen, Wima bajsar och inget skötbord, bara kladdiga toalettgolv...ahhh alltid oss....Så med härlig doft vid bordet förskökte vi att avsluta med lite kaffe. Det slank fort ner och sen gick vi därifrån. Ut på trottoaren och byta blöja...Fit For Fight igen, tog vi ett besök på Glasscafet...åhh, så gott. Clara tog bananglass med strössel, Micke Hallonsorbet och jag glassmästarens Sorbet. Det var Rosevin blandat med hallon, så god...och så frisk. Kan rekommendera! I SOLSKENET gick vi sedan vidare ut på Borgholm gator, och nu var det strandpromenad som återstod.

Framme vid den lilla stranden...hade Clara stora problem med varför alla hade grävt i sanden..."Vad har barnen gjort här då?, Vad har barnen gjort här då?, OCH vad har barnen gjort här då?" hallå tjejan, vi skulle gå strandpromenad...INTE fundera på vaför BARNEN har grävt i sanden, man gör det vid en sandstrand...Okej...haha.

Så nöjd...Så glad...Äntligen äntligen fick hon sin strandpromenad till slut:)) Vilken härlig avslutning på en lyckad SOLIG kväll i Borgholm!

Clara Navigerar...

Sitter i bilen hela familjen, och Clara pratar och pratar och pr...till slut ger vi henne färddatorn för att titta på.Så vi kan vila öronen lite, fast vad hjälpte det när hon efter en stund hittar knappen där den där jobbiga "tanten" börjar navigera. Hon sitter och börjar säga allt som hon säger efter henne. "Sväng höger" och då skriker Clara:

-SVÄNG HÖGER PAPPA!

Efter ett tag säger "tanten" att vi ska göra en Omrutt. Då hör vi lilltjejan skrika:

-PAPPA, DU MÅSTE GÖRA EN OMPRUTT!

Hahaha.... 

Wilma! Vad har mamma gjort dig?

De’ där fingret lilla söt...Vem har lärt dig?

Å’ de’ där med tungan...börja ana att du är lite trött på fotografmamma kanske:)) Men lika söt ändå!

Så glad att hon såg mitt inlägg....

Det här gjorde mig så glad idag när jag läste. Den fantastiska Författaren till boken jag läst och skrev om här igår, hittade mitt inlägg och läste det och lämnade en kommentar. Vilken man absolut inte förväntar sig. Blev så förvånad och även Micael blev lite paff. Min blogg så liten på denna jord, men som ändå får vissa speciella personer att uppskatta den. Känns idag så skönt att hon läst det jag skrivit, och att hon tyckte inlägget var bra. Så uppskattat!

 Texten nedanför är den hon lämnade som kommentar till inlägget:

Sofi! Livet är en tillfällighet och nu när jag googlade på min egen bok (vad lider man av då???, vilket jag gör ca en gång i månaden för att se var boken har nämnts med mera, fick jag efter några tyck fram ditt inlägg, skrivet igår kväll!! Tack, tack tack. Ord i massor som värmer. Om du bara visste hur det känns att läsa det du skriver om något man har gjort själv! Arbetet med boken var något så fantastiskt att det inte går att beskriva. Tjejerna och deras nära och kära var otroliga. Sabina lämnade oss i slutet av mars men om tio dagar föder hennes syster sitt första barn, som om det bli en tjej ska få namnet Sabina! Läs mer på sabinas blogg som lever kvar i högsta grad. Önskar dig all lycka i livet. Var rädd om det finaste du har. Dig själv och de som står dig närmast. Än en gång TACK för fina ord. Hej från Sara!

Man blir aldrig klok på sig själv...

Tog tag i baket idag och gjorde goda vaniljbullar, ja, goda var dom men de vet i katten hur formen blev...alla var olika och en del med toppar och en del helt flata, Ja ja, mannen gillade dom iallafall så de är ju en tröst. Var bara 4 vändor i affären,  vad är en kom-ihåg-lapp, kan någon visa mig hur man gör en sådan:))

Men men, när bullarna ska gräddas och jag satt in plåten i ugnen, så hittar jag bara en grytlapp, tänkte att jaha, den kommer la fram någongång. Vet ni vad jag hittar den? När jag öppnar ugnen efter 8 minuter igen, då ligger den där i 250 graders värme och var inte färgglad längre, den var SVART och det rök från den som värsta majbrasan...Kanske inte en så god ide' att bränna ner huset nu när det ska säljas....Attans...Jag blir aldrig klok på mig själv:))

Snacka om att man är mesig!!

Ska snart gå och lägga mig, men är så nervös, så fruktansvärt mesig är jag, för jag vet varför. Men min värsta fasa är imorgon. och ni ska inte tro att det är något farligt, det berör inte ens mig, men jag är mest nervös. Jag ska till tandläkaren med CLARA! och jag är nervös, närjag inte ens behöver öppna munnen...Inte ens clara har sagt att hon är rädd, hon tycker bara det är spännande...MEN JAG! Tandläkaren är min största skräck...dom får med en tång hålla upp munnen på mig, jag är som ett litet barn....Måste växa upp va?...nää, dom har tagit bort alla tänder jag haft, och dom ska vara glada att det kom nya. Och hon vill absolut att jag ska med, och då har jag ju inte så stort val känns det som. Scary.....Help Me!! Kan ju inte göra som jag brukar, ringa återbud liksom...för mitt barn, som är helt oskyldig, snacka om "nojja"....Nåväl, vi får väl se vad det slutar, första anhalt blir i väntrummet, bara jag känner lukten av tandläkarluft svimmar jag ju, och har jag överlevt den biten, ramlar jag väl ihop på väg till undersökningsrummet. Men skulle jag mot all förmodan fixa HELA den biten, Då är jag mer än väl värd ett Bokmärke jag med! Till samlingen...haha!

Obeskrivligt berörd av "livet kan inte vänta"

Läser aldrig böcker, men efter ett tips från en annan blogg så bad jag biblioteket att dom skulle ta hem denna bok till mig. Den heter "Livet kan inte vänta" utav Sara Natt och dag. När jag kom hem med boken, visade jag Micael den, och det första han sa när han läst på baksidan var, "ska du verkligen läsa den här, klara du det?" Och det var min första tanke också redan när jag hörde om den på nätet, tankarna kom upp av allt jag upplevt. Och det var då jag bestämde mig, jag skulle läsa den!

Det boken handlar om är om tre kvinnor som alla som alla är under 36 år och som bär på en obotlig cancer. Man får följa deras vardag i kampen om cancern och hur dom tack vare en kvinna på radiumhemmet i Stockholm som träffat dessa kvinnor vill skriva en bk om dom. Just för deras syn på livet med Cancer. Tillsammans bestämmer de sig för att vara med i boken. Dom kallas sig boksystrar. Jag tänker inte berätta så mycket om själva boken, utan mer skriva om hur jag på något obeskrivligt sätt blir så fruktansvärt berörd, ledsen och samtidigt så  förvånad över hur man som dessa tre kvinnor kan leva ett liv där man ser sin cancer som något man har, men ändå leva som om man inte hade den. Jag är, trots att jag inte känner dom, så himla stolt över dom. Lever med sina familjer, har barn, och en OBOTLIG Cancer. Men ändå så starka och har viljan att leva, när dom vet att i nästa dörr står döden och väntar. Hade man orkat själv? Kanske man hade, man har ju inte varit i den situtionen. Fast jag har ju ändå varit i den situationen, som en närstående berörd. Ni förstår säkert. Mamma hade också cancer, men hon hann aldrig ens tänka tanken att kunna leva med den, den tog henne bort snabbt....skillnaden på de härliga kvinnor jag nu läst om, blir en så konstig situation, och ibland kan man tänka att, fast det låter dumt men "vilken tur dom ändå haft som accepterat sina livsöden och gör sitt liv ändå till det bästa." Mamma fick ju aldrig ens chansen att tänka, hon fick aldrig uppleva sådant som hon kanske om hon hade kunnat gjort för att bara få uppleva en sista gång. Vi närstående fick  heller aldrig chansen att göra det vi hade velat göra med mamma med tanke på hur snabbt cancern tog vår älskade mammas liv från oss. Ögat fångar varje liten text i boken och man förstår inte som frisk, hur man orkar leva samma vardagliga liv men levt innan beskedet, så starka. Man blir så fruktansvärt berörd och man tänker på deras familjer. En av kvinnorna dör innan boken var färdig skriven. Det var mitt första stopp i boken, sen klarade jag inte mer den kvällen. För mig har boken ändå varit lite terapi, jag kände igen mycket som jag själv som närstående varit så nära. Jag vet hur deras barn och män känner, inte helt, men jag kan tänka mig hur deras sätt att försöka vare sig dom vill eller inte bemöta en väldigt nära person som fått beskedet. Man känner Ilska, sorg, orättvisa...fullt naturligt, men man vill aldrig hamna där, men man har ingen som helst chans att kunna styra denna hemska sjukdom. jag tänker på dem, även att jag bara känner dom som boksystrar, men det räcker. Jag lider med dom....Men så stolt över dom, över deras sätt att acceptera sin cancerform. Dom lever sitt liv med samma vardag som innan, framtill något annat ändra på det. Så rätt, men så sorgligt! Gräver inte ner sig, utan acceptera allt som det är, Dom är sjuka, dom kommer dö, tas ifrån sina familjer...men dom vet inte när!

Cancer kan drabba vem som helst, precis vem som helst...och jag blir rädd. Kommer någon i mina familjer drabbas? Någon vän? Jag vet inte, och får inte veta föräns det står framför mig. Den lilla pricken eller trycket på bröstet, kan vara cancer, man vet aldrig vad som kommer hända med en. Och efter att läst denna fantastiskt fina bok, har jag fått tankarna i huvudet, och jag tror att det är det bästa sättet att tänka inför framtiden. Lev varje dag för sig, för du vet aldrig när du vaknar vad som kommer hända dagen framöver. På så sätt känns det som om livet blir lite enklare, då har du bara dagen att tänka på och allt framför den kommer efter. Gör allt som du tänker att du ska göra, spara inte, tveka inte. Jag vet att livet kan sluta så fort, så obehagligt skrämmande.....

Men läs denna bok, du kommer läsa den, och inse att människor som har drabbats som dom här tre underbara kvinnor gjort, är de, eller de flesta iallafall starkaste människorna. Deras vilja att leva, deras tro på hoppet....jag säger det igen, STARKT!

Morgonen började med panik i huset.....

Vaknar av att min älskade sambo hoppar upp ur sängen och trycker ut ansiktet mot fönstret. Det var då jag förstod, det var då jag hörde: Sopbilen!! Och var stod vår soptunna, mm..precis...där den alltid står! Vid garaget! Trodde ett tag att Micke blivit tokig, men det var så sant, alla våra sopor stod kvar, och sopbilen var borta! Hysteri till max.....Micke på med ett par kalsonger och nära att springa ut, tills han kommer på att litemer kläder kanske. Sen 750 knyck ut...sopbilen var som bortblåst...men inte våra sopor....ahhhhh. Ner till krysset för att vänta på bilen igen, för att be lite snällt att ta våra sopor. Han visste att den skulle koma tillbaka på den vägen han stod. Kommer hem till huset igen, jag frågar om det gick bra. Han säger att han ska TA MED SOPTUNNAN till vägkrysset, oh min skapare, bara ingen ser detta! Har aldrig hänt, ett stort, stort skämt är vad det är. Men icke, icke. Han går iväg med soptunnan som om det vore en morgonpromenad med hunden...Jag bara blundade, låtsades att vi verkligen hade ett husdjur, det kändes liksom lite mer naturligt då...Och när jag började fundera på hur detsåg ut där han stod med sin tunna full med äckliga sopor och liknade någon som kommit lite fel någonstans eftersom jag inte såg honom...så började jag nästan gråta. Min älskling, stod med våra sopor i en vägkant. vad skulle folk tro liksom. Halv nio på morgonen. Det var NU vi skulle flytta va? Inte imorgon, eller om 5 månader..Just idag skulle det passa bra, direkt...vi lämnar prylarna här, och åker NUUUUUUU. Sen kom han tillkaka med en tom soptunna. Han hade mött bilen och det enda killen vid ratten hade gjort var att hålla tummen upp och skratta, köra in till vägkanten och sedan körde han. Micke såg mindre road ut när han kom hem, men ser det så här älskling, nu kan vi fylla på igen, det hade vi inte kunnat om du inte gjort denna enorma insats.....Är det nu man kan börja kalla honom för SOPGUBBEN eller!...haha

Vad går dom på? hjälp.....

Idag har vi varit hos min mormor, hela familjen och syster Sandra. barnen skötte sig galant, och clara var så glad att se gammelmormor. Och som vanligt så proppar hon i oss allt hon kan lilla mormor...först ut var kroppkakor, och när jag ätit fyra stycken säger hon" Men ska du inte ha mer du har ju inte ätit så mycket"...Näähe har jag inte, men varför ligger jag då och krälar på golvet:)). Så det tog stopp vid fyra, det var droppen liksom. Sen var det glass å kaffe...gick trögtmed glassen men lika bra att äta annars blir mormor inte glad, tjhii...Och sen gick vi en liten promenad, och det var så skönt, man lättade lite kan man säga och det började kännas lite normalt igen, lagom mätt och nöjd...Tillbaka till huset igen.."NU ÄR DET FIKA", säger mormor då....jaha, lika bra att äta då. Familjen vi ska inte äta mer denna veckan BARA SÅ NI VET. Paj med kaffe, och så kom det igen "ta nu en bulle, du är så mager" mormor igen...."Ni måste äta bulle också". Absolut, tor int eatt jag försökte komma undan lilla mormor, självklart EN BULLE OCKSÅ...haha. Sen rullade vi hem...hade inte behövt hjul på bilen, vi hade rullat ändå!

Skulle in och handla lite på hemvägen, tunga som vi var så skulle det gå snabbt. Träffar två gamla kompisar som jag inte sett på länge, och det var så kul att se dom. Stod och pratade ett tag, och under tiden börjar våra barn gå på något...det var inte det att dom var jobbiga, dom fick någon magisk överenergi...vi visste inte vart vi skulle ta vägen, micke och jag tittade på varandra och båda två liknade två stora frågetecken. Vad händer??? Men dom var jätteglada och bara så nöjda...Mycke socker hade det varit för Clara idag iallafall, men den lilla, snacka om att ta efter sin syrra. I bilen hem, dom skrek och tjoade, härmades och skrattade...Och vi satt som två fån i framsätet. Väl hemma slog till till ordentligt. Ni skulle sett...Wilma i gåstolen och Clara på Bobby car'en..."Raceade" i hela huset...Så roligt och dom skrattade åt det dom gjorde hela tiden...Huliganbarn!!! Mamma och pappa behöver lugn och ro, går inte nu, det är fullt ös och på tal om att sova, ingen ide, dom röjer!!!! Över oss!!! Tog ett snabbt klokt beslut om att dom skulle bada i baljan tillsammans, vaddå klokt...Wilma huligan försökte först lägga sig under vattnet! och sedan hängde hon sig upp i duschslangen, som en apa typ! Men något renare, blev dom något lugnare, kanske var någon konstig lukt som satt sig på deras kropp som gav ångor upp i näsan och sedan blev dom höga eller nått, ja vad sjutton, vem vet med alla miljöhot som är nu förtiden...hahahaha.

Nu är vi trötta...Men det var ändå rätt roligt. Att se all energi dom har, och tillsammans blir den så "speedad"....Hade varit glad om jag haft hälften av energin, då hade jag också satt mig på en Bobby Car...*asg*

Våra fina små älsklingar

Vi tänker på er!

Tänker på våra vänner som vi träffade nere på ronald i Lund och som fortfarande bor där. Dom födde sin dotter Martina i vecka 23+5 och har nu bott där nere i fem månader. Dom på Ronald och deras dotter på neonatalavdelningen, och kommer så vara ett par månader till. Hela tiden har varit en kamp om överlevnad för lilla Martina och många gånger har det varit djupa dalar. Nu senast för en vecka sedan lade lungorna på henne av och hon fick ligga i respirator, väl ute ur den så kom nya återfall. Om ni bara visste Peter och Vanja vad vi lider med er, vill bara vara hos er och krama om er. Det här är verkligen inte något liv man förväntar sig när man gläds åt att man bär ett liv inom sig, som växer och väntar på att få se världen med sina små fina ögon. Och sedan blir allt bara en otäck verklighet som visar sig att allt blir absolut inte som man förväntat sig. Martinas verklighet fick börjas på sjukhus, med en lång framtid om hoppet att överleva...Något som hennes fina föräldrar tvingas vare sig dom vill eller inte också leva med. Orättvisa är allt det handlar om, och man hoppas innerligt att rättvisan snart tar över och dom får komma hem med Martina och leva ett normalt liv. Vi vet kära vänner att ni mår så fruktansvärt dåligt psykiskt och för Martinas skull. Vi önskar er allt annat i världen än just det här skedet, ni alla tre och givetvis även Peters son Martin är värda så mycket mer, än all smärta och lidande...vi lider med er, och tänker på er varje minut. Varje minut som spelar roll för Martinas överlevnad. Vi vet vad ni går igenom, ni går mellan Ronald och Neo flera gånger dagligen, ni kommer hem till ert rum som är allt annat än ert egna hem, som i fem månader stått tomt, utan någon familj som finns där med sin nyfödda dotter, sorgligt..Det är inte framtiden för er.Vänner och familj som väntar på er där hemma, men som inte vet när eller om ni får komma tillbaka allihopa tillsammans. Man blir så ledsen, och vi önskar bara att just nu få krama om er, och bara säga att allt blir bra. Men just nu handlar Martinas liv här på jorden enbart om TID....hemskt, och vi hoppas över allt annat att TIDEN bevisar att Martina är värd sitt liv på jorden, tillsammans med sina fantastiska föräldrar som är värda dig mer än någon annan. Att Martin ska få se sin lillasyster växa upp och få uppleva framtiden med honom som två fina syskon ska. Vi kommer hålla tummarna här hemma tills något bevisar motsatsen, vi kommer tänka på er dag som natt...allihopa. Mer kan vi inte göra mer än att finnas med telefonkontakten som vi i stort sett varannan dag håller kontakten med er via. Tummarna hålls hårt, och Martinas kamp om tiden står vi bakom hela tiden, ger henne dom krafter vi kan genom att tänka på henne, Peter, Vanja och Martin. Ni ska BLI en hel familj med allt var det innebär, Martina ska HEM så är det bara. Älskade Vänner ta hand om er nu, krama varandra och tappa inte hoppet, ni får inte, ni fixar det här, med oss alla runtomkring. Ni är inte ensamma, vi hjälper er att orka, men smärtan kan vi inte ta över, tyvärr...bara visa vårt medlidande. Vi finns med i tiden för Martina, men kan tyvärr inte styra den. Martina växer med varje minut som går, fast inte med motgångar....Allt handlar bara om tid förtillfället, läkarna kan inte säga något mer, bara en kamp om överlevnad!

Man blir så ledsen.....

Margarina har det för bra...

Clara och jag ska gå in efter att vi varit ute, hon går framför mig och bär Margarina. Hon vänder sig glatt om, och säger till mig:

-Margarina är hungrig mamma, hon vill ha välling nu

-Jaha, säger jag

-Ja, för du vet att i det ena bröstet är det välling och i det andra mjölk, säger hon

-Men så smidigt, säger jag då

-ja, vilken tur att jag hade tuttarna med mig då, säger hon

Ja, vilken enorm tur för Margarina, och så var hon som fastklistrad vid brösten igen...lyckliga Margarina!

Wilma 9 månader

Wilma har nu passerat nio månaders stadiet. Oftast väldigt glad och nöjd med livet, men sova är inte lika roligt. Och ABSOLUT inte i sängen, nej lägg mig inte där....då SKRIKER jag! Sätter sig upp i protest men somnar till slut med fötterna på huvudkudden, lilla Pippi Långstrump! Maten går hyfsat bra, men vikten stiger i sin lilla bana...Nu senast 6380 gr och 67 lång, så det är en liten tjeja som förgyller vårt hem. har fått in snitsen med att sätta sig upp och det är finns för närvarandet inget annat. Krypandet går sådär...Inte full kontroll över det riktigt än, men vem behöver krypa när man kan bli buren...hallå eller....Älskar storasyster, och skiner som en sol varje gång Clara busar eller är i närheten...underbart att se....Plaska med fötterna i poolen är superkul, vaddå kallt, inga miner här inte...Skulle nog gärna dyka i om hon fick...Nu är det snart fem veckor sen operationen, och såret har läkt jättefint men fortfarande lite svullen i själva bröstbenet. Men hon klagar inte på smärta eller så och med den energin hon kör på så finns det inga tecken på att att hon har ont, det är vi alla ense om. Har fått en gunga också som hon älskar, och vem vill bli gungad sakta? Nä precis inte Wilma inte...fort ska det gå, och allra roligast är när storasyster sitter bredvid!

Tuff, Tuff tåget går....

Vem vill inte åka med på detta glada tåg!

Lite överraskning till Clara!

Igår var familjen Tajk...hmm eller jag menar Olin här, tjihii. Vi bjöd på tacolunch och Sigge och Clara badade och lekte jättebra. Dom har verkligen funnit varandra så bra. Wilmapå dåligt humör och Elton kräktes så dom lekte mindre bra..haha. Och när dom väl kom varandra nära så försökte Wilma slita bort hans korta kallufs, inte så populärt och Elton strejkade. Men hans stora glada leende som oftast visas, är det inte många som slår. En riktig glädjespridare! Sen åkte dom in mot stan, och vi bestämde lite smått att vi skulle komma in också lite senare, då det var Rix Fm festivalen. Micke och jag bestämde att vi skulle åka buss med barnen, Claras favorit! Och oftast åker vi bara in till stan då någon av oss innan har kört in för att möta upp. Men igår åkte vi både fram och tillbaka, och det var super smidigt, och Clara var mer än lovligt nöjd! Wilma skulle bara attackera stopp knappen hela tiden, men fick nöja sig med att kolla ut genom rutan hela vägen. Och sitta still var det inga tal om, här är det full energi och nada stopp...ibland blir man lite trött, men man jobbar på med att fånga åt höger och vänster...haha.

Väl inne mötte vi upp Olinarna igen, köpte lite glass och njöt av solen och musiken...en skön kväll med härliga vänner bredvid. Väl hemma igen somnade barnen och vi satte igång med att fixa inför fotograferingen, somnade ja, rätt tidigt...01.00 sådär...humm. Halvklart med på kuppen, men men allt ordnade sig, vi gick upp tidigt idag...Zzzzzovandes.....

Veckans uppgifter avklarade!

Nu äntligen kan vi pusta ut och varva ner. Hela veckan har bestått utav städning, fixande och helt enkelt iordning ställa huset för fotograferingen som var idag. Sena nätter och mycket lite sömn kan sumera veckan som gått. Men som sagt idag äntligen har vi bara kunnat njuta av solen, barnen och avnjuta lite gott grillat som slutet på en bra dag! Klockan tio idag kom fotografen, en skön snubbe med härlig humor och ett strålande humör. Sånt gillar vi! Alt var fit for fight när han kom så vi körde på direkt. Clara och jag gick på gatan närhan kom, och innan han ens hade stigit ur bilen och sagt hej, så säger clara till honom:

-Åhh, vi har inga festisar hemma, måste till affären och köpa det!

Så mottagandet var varmt..haha. Men som sagt han pratade vidare med henne om det och dom kom fram till att vi skulle köpa det sen. Och hon köpte det.... Allt som allt tog det nog en timme med bilderna, och jag/vi tror att dom blev bra, och det ska gudarna veta att med allt det slitet så får det inte vara något annat. Halleluja vi hade ju till och med solen på vår sida idag, inga motgångar alls för en gång skull. Sen tog vi en vända till affären, och sedan hem för att bänka oss framför poolen med solstolarna bredvid. och senare på eftermiddagen kom granne Jessica och Nova förbi och Clara och Nova badade som två vilda sjölejon. Kvällen har sedan bestått av grillat och ett glas vin...avslappning...en varm sommardag! Men nu härnäst väntas det att huset kommer ut till försäljning. Måndag visas det på nätet, och Tisdag kommer det i tidningen. Och om någon vecka är det visning. Snabba ryck, men skönt att det flyter så saker och ting blir avklarade. Mäklaren är toppen och har helt vårt förtroende. Han är duktig, och lägger energi på det här, precis som det ska vara. Nu återstår det bara att se vad han kan presentera för bud till oss:))

Varför listar man aldrig listerna på ATT GÖRA LISTAN!

Och så var vi då där, nada listor i kök och Källare...måste göras: JA! Det bästa är att man är inte ensam, det finns många med oss som inte prioiterat detta tråkiga arbete. Och varför dåinte när det blir så mycket finare med dessa. Helt enkelt för att man är för lat, och det är sååååå tråkiga pengar. Pengar ska man ju ha roligt för! Men nu är dom nästan färdigsatta, farfar Håkan var här igår kväll, och sen fortsattte Micke en stund till. Mm...varför ha kvällarna till att varva ner sig på, när det finns så "roliga" MÅSTEN! Så jag säger till alla som dras med samma bekymmer och lägger detta åt sidan:

LISTA LISTERNA PÅ PLATS NR 1 PÅ ATT GÖRA-LISTAN!

Första mötet för dagen avklarat!

Nu har vi haft en väldigt trevlig och duktig kvinna här hemma som har hjälpt oss lite med Home styling inför visning och fotografering. Mycket bra tips och ide'er. Mycket tyckte hon redan fanns här hemma vad det gällde tankesättett och inredningen, lite småsaker bara som gör det där lilla extra. Lite frukt och grönt i köket, mycket belysning som verkligen visar viktiga detaljer och ändå gör det ljust och rymligt. För mig var det här mycket intressant. Märkte att man har haft tankarna som hon sa till oss idag, men liksom inte förverkligat dom eller haft tiden till. Men egentligen är det så mycket enklare än man tror. En tavla där, en ljuslykta eller liknande just DÄR. Det här kommer bli bra, lite inhandlingar och så sitter pricken över I:et. Nu väntas det en man som ska komma och energiklassa huset. Då åker jag och Wilma och shoppa lite inredningsartiklar. Det är roligt! 

Så häftigt, jag vill också gifta mig!

Och hur går det då med det NYA huset...

...det går som på räls. Hela beställningen är ju som jag skrivit innan helt färdig och påskriven. Och härnäst väntar vi på att få komma till banken. Vilket snart kommer ske. Om någon vecka kommer vi få reda på preliminärt inflyttningsdatum, som det såg ut för en vecka sedan låg det runt v.48 trodde han. Men som allt annat så drar allting säkert ut på tiden. Men vi ska iallafall få en vecka som ska stämma enligt planerna. Det är klart när det är, vi räknar med att under Januari månad kommer vi flytta eller förhoppningsvis redan flyttat in. Men alltid bäst ha lite marginal, då behöver man inte låsa fast sig vid en viss tidpunkt, bättre att kunna ha det lite öppet. Clara ser fram emot att flytta till Lindsdal, hon pratar om det hela tiden. fast idag när jag sa att jag kommer sakna det gröna huset, så tittar hon på mig med lite ledsam blick "jag kommer också sakna det gröna huset". Det var nog mest för att jag sa det, lite sympati...söt..... Hon är helt medveten om att det dröjer ett tag till. Fast när snön kommer då ska vi flytta, säger hon. Så snälla snälla snön, kom inte före Julafton, Kommer du innan så blir det inga julklappar..haha. Det blir nog bra som det blir, men skönt att hon tycker det ska bli kul, det är det viktigaste. Nu har jag inte så mycket mer att berätta för tillfället, men jag uppdaterar hela tiden så fort jag vet något!

Tjingeling

Årets mest fullbokade vecka!

Denna veckan kommer all tid som finns att utnyttjas till max, ja det känns så iallafall...om mer än måttligt iallafall. Fast imorgon har vi all tid hela dagen till ingenting, de är la underbart. Då blir det poolbad för hela slanten, den står så fin vattenfylld på gräsmattan nu, så det är bara medelhavsvärmen som saknas... På tisdag däremot är det visning av fotografbilderna och röj i hela huset, hmm kanske hinner lite imorgon...Ahh vad jag drar på detta hela tiden, fy skäms stumpan! Men på Onsdag, då händer de grejer. Först på morgonen kommer det en person som ska hjälpa oss med Home styling inför visning av huset. Ja, precis...Nu ska det säljas, nu är det verklighet för hela slanten. Mitt fina gröna hus ska säljas, lite tragiskt, lite ledsamt...Men va sjutton, jag får ju ett splitter nytt hus...inte deppa här nu. Men mitt fina gröna... ja, men iallafall då ska vi få hjälp med lite tips och ideer, och det ska bli spännande, älskar ju inredning, så det ska bli hur kul som helst. Sen blir det energi...mm..ja nått sånt heter det. en gubbe kommer iallafall och ska göra något vad vet jag, men det behövdes så bara stig in. Sen efter det är det besiktningav huset, kommer också en gubbe tror jag, och det kan völ i och för sig bli rätt intressant, om han inte hittar några fel vill säga, då blirdet MINDRE intressant. Finns inga fel här, nää...inte vad vi vet. Men dom vet ju alltid bäst, men det ska nog gå bra. Torsdag blir det till att fixa inför fotograferingen, snyggt, stilrent och härlig atmosfär, de ska vi bjuda på....opps vad ska vi gömma barnen...haha

Och sen blir det fredag och då ska det komma en fotograf och ta  bilder som bara den...det blir faktiskt lite kul, det är då man inser att vi ska verkligen inte bo kvar här, någon annan ska flytta in här....ÅHHHHHH mitt gröna fina hus......Någon annan? Nähe? Jo, så sant som det står skrivet. Det är då dörrarna öppnas och vi närmar oss ännu ett steg i livet...spännande....

Ja du Margarina...

På Tisdag får vi se vad du ställt till med. Vi ska på visning av fotograf bilderna. Lite lätt nervös av hur detta kommer se ut. kanske ska börja förbereda mig redan nu på att hon verkligen finns där, men önskar mest av allt att fotografen gjort ett väldigt bra jobb med redigeringen. För hur mycket hon än tillhör VÅR familj så passar hon dock inte in på familjefotot, de ska hon ha klart för sig *asg*. Och det som är det värsta är nog att som vi alla vet så har barn ett otroligt minne...mmm..minne ja...Clara vet att Margarina fanns med på korten. Jajamensan, det kommer bli fight! Margarina är som sagt hennes bäbis, så sant så sant. MEN INTE MIN, de ska gudarna veta...haha. Blir inga fler dockor i denna familjen, för Becel eller "bregotta" får minsann hitta några andra hem att bo i...tjihii

Nä, det ska som sagt bli spännande...huameja!

Minisemester till Stockholm

I Tisdags åkte vi upp till Bro, som ligger utanför Stockholm.Vi skulle hälsa på hos kära vänner som vi lärde känna när vi var nere i Lund. Bilfärden tog BARA sju timmar, rekordlängst! Men vi hade många stopp och barnen var glada och skötte sig exemplariskt. Vi fick supergod mat när vi kom fram, och ett glas rött.. också väldigt gott! Onsdag morgon packades picknickväskan ihop och vi styrde bilarna mot skansen. Fint väder och lagom varmt. Barnen var på gott humör och såg fram emot att träffa alla djuren!

Stefan Alicia och Clara. Vi tog den branta backen upp till skansen, lite träning för vissa...haha.

Wilma och pappa. Micke pustar ut efter "joggingturen"...Man har väl en vagn som kallas Jogger, då ska det väl också vara så....tjihii...

Elin och Lille Anton som sov så gott i sin vagn.....

Vi fick goda pannkakor till lunch som gjorde ny god energi åt alla. Sen var det dax för en tur i bilarna för BARNEN...pappor som tjejer hade minst lika roligt

Ragges kompis Ronny fick en tur med Clara...moahaha

Sen ville Clara rida, det trodde vi inte. Men hon ville och det fick hon. Frågan var bara när hon kom tillbaka. Var det mest läskigt eller roligt? Ja, lite både och....men hon höll samma stadiga blick från det hon satte sig på tills turen var över. Men idag är hon mäkta stolt vill jag lova!

 

efter en heldag på skansen avslutade vi med att åka buss en bit bort till bilarna. Dom stora tjejerna gladare än gladast! Sen åkte vi hem och fortsatte leka och fick grillat till kvällsmat....åhhh vilken god kyckling!!

Alicia hade köpt godis till Clara och sig själv som fick avnjutas i soffan och sedan var det nattinatti. Och lite senare för oss vuxna också...Men vi har haft så roligt! Och Wilma har vart glada tjejan nästan hela tiden

Så tack kära vänner för två roliga dagar tillsammans med er. Vi saknar er redan!