Idag var det då åter daxs för Lilla Hjärtat att gå på hjärtundersökning. Även röntgen av hjärta och lungor var inbokat denna gången. Senast var vi i Maj och då var vår läkare lite konfundersam över hennes tryck i hjärtat. Men tack och lov så hade inte trycket ökat...härlig känsla...underbar känsla...
Wilma har ju haft väldigt jobbigt för att gå till Bvc och alla andra kontroller vi varit på med tanke på att hon vet vad som händer...och dom senaste gångerna på bvc har hon ju brutit ihop totalt vid enbart viktkontrollerna...vart så rädd. Och just den otryggheten man vet att hon känt har gjort att jag iallafall gått och tänkt mycket på just den här kontrollen idag...Kontrollen innefattar Mätning av syretillförseln, EKG, Vikt, Längd, Blodtryck samt undersökningen med ultraljud. Ultraljudet har varit det värsta dom senaste gångerna, inge roligt alls och det tar trots allt 15-20 minuter då hon ska ligga helt still...kan ju tänka er!
Men idag går denna lilla tuffa busungen in först på röntgen och röjer väntrummet totalt, och sen bara stegrar hon för rötgen och fixar det galant...EN tår kom vid andra bilden, annars hur cool som helst!
Mellan rötgen och läkarbesöket hade vi lite tid över och gick och hälsa på på lektarapin...där röjde vi me...
Sen var det daxs för dagens viktigaste som sagt...Och jag vet inte hur jag ska förklara det...Men hon bara skiner som en sol genom alla undersökningar...inga tårar, inget gnäll...Min duktiga duktiga Wilma...
Hon hjälpte till och med sjuksyster att sätta på alla elektroder och vi klappar händerna varje gång systern satte dit en ny, Sen klappade vi åt allt...hela tiden...haha. Enda gången och skrek var när hon skulle ligga på "bebis" vågen och bli mätt....men jag förstår henne...en håller i huvet och en annan försöker förlänga benet...inte konstigt man blir arg...jag förstår dig!!:)
Ultraljudet lika sååå...låg på mig och Doktor C kunde lungt och försiktigt kolla på allt han behövde...lite muta kom fram då det började bli ite långtråkigt...men hon låg så stilla och vi trodde knappt det var sant...vilken vändning liksom. Hon låg till och med så still att även en annan läkare kunde få sig en titt och studera hennes hjärtfel också....Vi är så stolta lilla hjärtat...Du är envis, och du har " mammas" humör, hmm... många gånger....men du visade idag att du är stark och tålamodig...en rikigt Kämpe!!! Och du glädjs över livet och alla som finns omkring dig....underbart att se!
Micke och jag har pratat om det mycket hemma nu, och vi tror faktiskt att hennes tuffa start i livet har gjort att hon älskar och uppskattar livet något enormt...Vi la märke till en stor grej som inträffade när min pappa kom hit för några veckor sedan. Vi träffas inte så ofta tyvärr, men alla har fullt upp och tiden rinner bara iväg..Men iallafall det kanske hade gått ja mer än två månader sen sist vi sågs. Och så kom han hit och kliver in i köket och wilma ser morfar och blir så glad att hon börjar gråta och sträcker sig efter honom...Det ögonblicket är obeskrivligt....Men så härligt att se. Hon är ändå rätt liten än, och många, kanske dom flesta barn drar sig ibland lite bakåt när dom träffar människor dom inte sett på länge...helt naturligt...Clara var sån...Men efter en stund trippade hon fram när hon fått känna sig för.
Men det här med Wilma var så fantastiskt att se...
Så det känns som om hon på något sätt verkligen uppskattar de människor som finns runtomkring henne, människor som kämpat med och för henne....Njuter av att leva och bara få vara ....Kärleken hon ger till Clara är också härlig...Clara är wilmas stora trygghet, är inte Clara nära, letar hon oftast alltid upp henne och kramar henne...Kärlek! Våra älskade prinsessor!
Vi älskar er "alliboppa"(allihopa)!
så skönt att allt gått fint!
SvaraRaderagoa Wilma