Lustig känsla...

Idag har jag och barnen varit hos min pappa. På vägen dit körde vi igenom mitt barndomshem Alsterbro. Jag har aldrig förut när jag kört igenom där sen mamma lämnade oss känt något speciellt. bara mer tankar som kommit fram sen man var barn och cyklade samhället runt. Det är ändå lite kul att minnas, många minnen som träder fram. Men idag var det annorlunda...mycket annorlunda. Fick en så obehaglig känsla direkt när vi kom in i byn, något egentligen obeskriviligt. men det gjorde ont på nått sätt. Minnen man haft blev mer jobbiga och känslosamma. jag ville bara fort igenom, inte titta åt något annat håll än framåt, bara bort...Det enda jag sa till Clara när vi åkte var "Här bodde ju mormor Clara, kommer du ihåg det" Och det gjorde hon, vi har ju åkt så många gånger där och alltid har vi pratat om mamma just då, det har liksom tillhört. Minnen....

Sen säger Clara:
- Mormor är en sån där ängel ju mamma
-Ja, det är hon, en speciell ängel, elr hur?, säger jag
-Ja, kan väl hälsa på henne snart. fast vad knasig jag är, hon bor ju i himlen, dit kan vi ju inte åka, och så log hon.
- Nä, det går ju inte toktjeja, sa jag
-hej hej mormor, vilka fina vingar du har, och så tittar hon upp i himlen.
-Fast mamma, hur får änglarna sina vingar tror du?
-Ja, jag vet faktiskt inte, kanske får dem när dem måste åka till himlen så dom kan ta sig dit, s'ger jag utan att egentligen ha en aning om vad jag ska svara på denna fråga.
-Nä, jag vet faktiskt inte heller mamma, vi pratar inte mer om det.

Och så satt vi tysta båda två hela vägen igenom, tills hon säger när vi kommer utanför samhället
-Hon är nog en ängel utan vingar, som bara kan gå liksom. pusspuss mormor.

Jag blir så berörd av hennes sätt att tänka kring det här, men samtidigt så skönt att verkligen kunna diskutera med henne om mormor/mamma.

På hemvägen när vi körde igenom igen så kändes det lättare, då var jag på väg därifrån igen, hoppade över tänkandet. La mina tankar på hur mycket jag älskar henne istället. Saknaden kommer jag alltid få bära med mig, den är min vardag. Att man ska behöva ha en sån vardag egentligen, så orättvist...jag är fortfarande ung, det kan man säga att mamma var också, och vi hade haft så mycket tid kvar tillsamman, men den tiden flydde från oss.

Älskar dig min underbara mamma!