Har inte haft någon vidare bloggkänsla denna veckan. Har vart rätt tufft här hemma. Clara har mått dåligt, och det har varit en tuff vecka för henne. Önska så att det tig slut, men det kommer nog hålla i sig långt framöver, hela livet. blir nog lättare för var dag som går, men det kommer alltid vara tomt för henne. Saken är den att det har gått upp för henne att Mormor faktiskt inte finns, och kommer aldrig göra mer. Bara i tankarna och minnena. Hon har flera gånger varje dag pratat om mormor, berättat för oss hur mycket hon saknar henne, älskar henne....Clara är bara 4 år, men hon är så förståelig och kan verkligen uttrycka sina känslor och tankar. Lilla tjejan, jag kan inte mer än stötta, och prata med dig. Jag vill också att hon kommer tillbaka, mer än något annat i världen.....och igår när jag hämtade henne på dagis så säger en av fröknarna att Clara blivit ledsen på samlingen. Dom hade frågat varför hon var det, och då hade hon svarat att hon saknade sin mormor. Vad dom inte visste var att hon inte längre fanns hos oss, hon är i himlen....Men jag förklarade läget och då fick hon lite dåligt samvete, men som sagt hon visste ju inte. Men nu vet dom, och dom skulle hjälpa till att försöka bearbeta hennes saknad.
Jag har alltid försökt prata med Clara om mormor, och nu som först så har det nog gått upp för henne att Mormor aldrig kommer att komma tillbaka, att hon är i sin himmel. För mig är det här också väldigt tungt, och denna veckan har varit tuff för mig också. jag som mamma, kan inte uppfylla önskan om att hon ska få sin mormor tillbaka....annars kan man uppfylla mycket som mamma, men här tar det liksom stopp...Vilket gör det så ledsamt och en och annan tår har kommit. Vi har kramats mycket, och pratat....Satt ett kort på hennes sängbord...försökt göra det bästa av situationen. Men det blir aldrig bra nog...För det går inte....Vi får aldrig mer se henne.
Clara har visat sin saknad genom att ena stunden vara ledsen och sen i nästa stund vara arg....Och jag känner igen mig så mycket. Hon visar sina känslor precis som en människa gör när någon fått lämna denna värld. Först är man ledsen och sen när man fått lätta sina tårar och tankar så blir man arg för att det blivit som det blivit...det är männsikans sätt att bearbeta en sorg....Men det är hårt att se sitt lilla barn må så dåligt....Det är där orättvisan i denna värld än en gång gör sig synlig...
Clara var bara 10 månader när allt hände, men hon tillbringade många timmar med mig på sjukhuset hos mamma...och det jobbigaste att höra var när lilla älsklingen sa till mig häromdagen. "Mamma, jag har sett mormor i rullstolen" och det där skrämmer mig lite. Vi har nog aldrig pratat med henne om att mamma satt i rullstol. Så någonstans känns det som om hon har minnen, vilket man inte tror hon har då hon var så liten... Men när allt nu kommit till verklighet för henne, så måste det ju har funnits någonting som fått henne att börja funderar och känna saknaden....
Att höra henne säga "Mormor saknar mig" "Mormor älskade mig" eller "Jag fick alltid glass av mormor, för hon visste att jag älskade det" Att höra dessa ord, känns ändå skönt. För hon vet hur det är. Hennes mormor älskar henne, och kommer alltid att göra...Hon är mormors lilla Sessa...för alltid!
Nu ska jag gå in till min fina lilla tjeja som sover så sött, pussa henne på pannan och sedan krama om henne...Den där tryggheten att få hålla om, och veta att den är besvarad...den gör livet värt att leva...Hur orättvist det än kan vara. Men vi har varandra här hemma, stöttar och bara att finnas nära när tårarna trillar gör att vi orkar kämpa vidare tillsammans....Hon är bara ett barn, men barn är i såna här situationer så sårbara, vliket man önskar att dom skulle få slippa bli. Slippa förlora någon dom skulle fått uppleva sitt liv med, någon som skulle fått ta del av sitt barnbarns framtid....Så blev det inte...
Men tillsammans är vi starka....Du och Jag, Clara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar