Orken finns inte just nu!

Jag har inte lagt ner bloggandet även om det ser ut så. Men det är mycket här hemma nu, och jag har inte alls den orken att skriva. Det skulle bara bli om allt elände och det tryter redan där liksom. Men jag lovar att komma ingång igen så fort jag bara har lusten och jag kan börja se allt från den ljusa sidan igen, jag lovar!

Så håll ut kära läsare....

NYA HUSET...ÄR HÄR!

Igår kördes huset ner från fabriken och klockan åtta i morse påbörjades ihopsättningen. Vi var ju lite oroliga för vädret, med tanke på vår vanliga tur med det mesta. Men därför valde dom att köra ner redan igår för att slippa köra i snöstormen. Och i em var jag och tjejerna och kollade in VÅRT NYA FINA HUS!

Vi gick inte nämre för det stod en lyftkran längre fram som höll på att jobba, men vi nöjde oss sååå bra med att få se det på lite avstånd. Nästa vecka ska vi få gå in och kolla....spännande!

Clara undrade när dom skulle måla taket....haha. Har vi tur med vädret imorgon så hinner dom få på takpannornainnan dom går på sin julledighet. Så under ett par veckor står vårt hus och bara se fint ut...Men 8 januari, då drar det igång igen, och sen blir det antagligen slutbes. runt den 28 jan och sen är det bara vårt vårt vårt vårt.....

Tjingeling!

NYA HUSET!

Nu är det bara fem dagar kvar. Fem dagar, det är inte klokt. På Torsdag kommer vårt hus på lastbilar i sektioner och rullar upp på nya gatan....känns så overkligt. Vi är verkligen där nu, tiden har gått fort och man har knappt än insett att vi snart ska flytta. Till vårt NYA, NYA HUS!

Kaklet och tapeterna till fondväggarna är också beställda. Och jag bara längtar tills att få se hur det kommer bli. Kaklet känns såbra, det klickade liksom direkt för båda två. Tapeten i köket blir nog också kanon. Vi valde en Marimekko, eller jag valde och älskling bara nickade som vanligt....alltid liksom. Tycker han jag är så velig verkligen...haha. Nä, men den blir nog riktigt bra:) Blev som vanligt när det gäller oss väldigt mörka tapeter, men å andra sidan så är ju allting annat vitt och det är ju meningen att fonden ska sticka ut från mängden. De blir nog super....

Så nu räknar vi ner dagarna....Och Torsdag fm gäller det....Då är vi där och ser vårt framtida boende göra sig synligt....Underbar känsla.....

Jag uppdatera givetvis på bloggen om allt:)

Tjingeling!

Gympa Avslutning!

Nu har det varit avslutning för gympan för prinsessan. Jag, Wilma, farmor och farfar var där för att beskåda vad dom gjort under hösten.Wima huliganen passade på att läxa upp alla barnen när dom satt tysta i ringen och blev uppropade. Hon ställde sig i mitten och gick sedan runt alla barnen och körde en ramsa "mamamamdadpapmapapadaa..." och såg väldigt upprörd ut..haha. Om ett par år lilla älskling får du också vara med, men nu är det syrran inte du:)

Mamma hämtade snabbt och mutan med kex fick börja:)

I år slapp jag dock springa med och vara gympabarn, dock bara efter Wilma. Men prinsessan var så duktig och hon hade så roligt. Tomten kom, fast inte den riktiga som Wille sa "han hade ju skägg under skägget". Smart:)

Här demonstreras lite inför att vara bilar som kör runt....Nu tankar dom:)

Wille riktigt speedad och det kan nog blir Stockholm Maraton om några år:)

Dricka paus....dax att fylla på vätska...man blir ju så svettig:)

"Kom alla mina gympabarn" "som vaddå" "som elefanter" En lek som man ser att alla barnen bara älskar....härligt!

Sen kom tomten som sagt, och allabarnen fick varsin tomteglob som man skakar med snö i. Wilma nöjde sig med pappret runt om:)

Clara och Wille avslutade kvällen med att hoppa lite från ribbstolarna...och så även Fia....det lilla gympabarnet...haha. Nöjda och belåtna tackade vi för denna termin och hoppas hoppas att tiden finns att fortsätta efter jul igen:)

Lite bilder på mina söta små diamanter!

Älskar er

Ja, och dig med givetvis..

Han bröt ihop...för tröja!

Micke ville in till Modehuset idag för han hade ett presentkort på MQ som han ville använda till en ny tröja. Vi gick där inne hela familjen, alla supernöjda. Wilma i vagnen och Clara strosade omkring i affären och tittade när pappa provade. Han hittade en tröja och det visar sig att den är precis lagom.

Jag hämtar en tjej som jobbar där och ber henne följa med och tittta och frågar om hon tror att den krymper när vi tvättat den. Hon kunde ju givetvis inte säga så mycket, mer än att visst den dra säkert ihop sig lite på längden, men att det går ju attdra lite i den när den är blöt. Men eftersom en större storlek blev för stor runt om, så fanns inte det alternativet. Så då frågar min underbara sambo om det finns några garantier om den nu skulle krympa. och det säger sig ju självt att man kan inte gå tillbaka med en tröja för att den krympt när man tvättat den. Kläder drar ju alltid ihop sig lite. Du säljer TV apparater älskling...de e lite skillnad. Ni har prisgaranti. Men det handlar ju om saker! åhh...ville krypa under jorden, men jag bet ihop....å stackars tjej...haha.

Det slutade med att min 28 åriga sambo gav upp. Gick tillbaka med tröjan och tog vagnen och med stora kliv banade han väg ut ur affären. Han höll god min ända tills han kom ut. Då bröt han ihop...TOTALT

-Nu åker vi hem!, sa han med arg röst

-Men ge dig, är du 13 år eller....haha en tröja, sa jag

-Men det måste ju för sjutton finnas garantier om den krymper

Snacka om att jobbet sitter i huvudet, men älskling det här är inte TEKNISKA PRYLAR, det är KLÄÄÄÄDER....KLÄÄÄÄDER....Tänk om någon skulle komma in till dig och säga så här "du jag köpte en 46' men nu har den krymt till en 42' så tokigt va. Då får jag väl en ny?" haha.....dream om honye!

-Nä, ge dig nu, sluta tjura.

Det gick knappt att prata med honom....så arg och irriterad.

Nu hade man nöjda och glada barn med sig, och då ska väl gubben bryta ihop....Men jag lovar älskling. Nästa gång ska jag ta med tutten och snutte:)

Vill ni veta hur det slutade...Han gick tillbaka och köpte en annan tröja, för dom hade ju faktiskt fler, nämen oj:) Puss på dig!

Där fick jag...dumheter:)

Satt en förmiddag och gjorde en ritning på ett litet mini pepparkaksslott torn. Supernöjd och väntade bara på mannen skulle komma hem med degen så jag jag kunde börja göra mina delar. Det gick över föväntan, för att vara stirriga jag liksom. Delarna blev fina och nu skulle det sättas ihop när allt svalnat. Cool som jag tänkte vara så skulle det minsann sättas ihop med smält socker, DET GÖR ALLTID PAPPA, and so I. Jajamensan! Kan pappa kan jag..Och vi kan ju alla den stående repliken som ni läst innan. Om sockret....ajaja gör det om man bränner sig på det! Och AJAJAJAJ gjorde det! Skulle bara göra som pappa, det ser ju så jäkla enkelt ut, bara doppa ner bitarna och sen sätta ihop. Jag doppade ena kanten och skulle ta den från stekpannan, och så var det kört....riktigt KÖRT....de gjorde så in i bombens ont! Dumma socker.....inte nog med att det brände...det stelnade ju för tusan i hela handen på bara noll sekunder. Jag skrek, och tänkte i mitt inersta att det här tänker jag INTE tala om, inte för pappa iallafall:)

Under kallt vatten, och där satt den lååååånga blåsan fast i handen och pryder som ett minne och påminner mig varje gång jag ser den att "lägg ner Sofi, att du aldirg lär dig....sluta vara stolt! Men inte lär jag mig inte...Nä, jag var på att igen, men då hade allt bränt fast i pannan...å de luktade....fy och blääää. det gick inte.

Jag har alltid ogillat dom som använder lim...det är bara för amatörer. Herregud halva nöjet med huset är ju att sedan slå sönder det efter jul och äta upp dom dammiga, halvt mögliga bitarna. De e ju tradition:) smaka vad det smakar vill, här håller vi på traditionerna...så det så:) Men när allt nu bara gått åt skogen, så var det sista jag tänkte göra att kasta bitarna...ALDRIG. Jag hade själv varit arkitekten, never att jag låter mitt berömda mästerverk förfalla...hmm...inte mer än vad det gjort iallafall..haha. Hårt att säga det här, det gör sååå ont, och Pappa: det ska aldrig hända igen...jag loooovar. Men KARLSSONS KLISTER TUBEN är slut:( Och det fanns bara en fördel med lim...det gjorde iallafall inte ont när det klistrade fast mina händer....det är, jag svär ENDA FÖRDELEN!:) Vi kan väl glömma det här, jag ska inte ge mig på det där med sockret igen, jag har lärt mig nu, jag och smält socker funkar inte.

Bara jag tänker på att det är lim, så gör det ont i hela mig...Vill inte se det. Och Claras kommentar när hon ser att jag satt ihop det är:

"Men mamma, fy vad ditt pepparkakshus luktar illa"

JA, jag vet.....De e det där dumma, elaka klistrets fel! Arg blir jag...så super irriterad! Men vi glömmer det nu, vi kan titta på det, inte LUKTA! så bra va!

Har ingen bild på det än, för jag har inte fått på någon dekoration. Höll på en halv förmiddag med att få ihop en strut av ett smörpapper.....HUr gör man för att det inte ska snurra upp sig....Pappa, hjälp mig! Förklara för mig hur allt blir så enkelt när du gör det, men inte när jag ska göra något. Jag får till slut tålamods fall och lägger mig ner på golvet och slår. Då har det gått för långt va? Och tejp....vaddå da, ska man tejpa med det. Förklara då dumma tejp varför du inte vill fästa på mitt bakplåtspapper. Dumma dumma.....Är det någon som driver med mig, jag börja undra...Men ja, säg att om några månader kanske ni kan få se en bild....NÄR någon gett mig kraften och intelligensen att få till det! nästa jul kanske.....ahhhh...

Här kommer en bild iallafall, på eländet!

Och jag hade visst en bild på "slottet" med....haha skratta ni! Det är självaste arkitekten som skapat!

Ser ni där...därpå sidan. Det är smält socker! Just det....:) 

Pappa gör Årets finaste Pepparkakshus...åh vi var där:)

Idag har tjejerna och jag varit hos Pappa/Morfar med familj. Efter en lite tung vecka så ville Clara väldigt gärna träffa Morfar. Och givetvis ville vi alla det. Så vi tog en heldag och bara hade det lugnt, mysigt och roligt:)

Det blev Lussebak med Morfar och Clara i spetsen, Wilma röjde, Lotta var första assistent och penslade och skötte bullarna i ugnen. Ellen gjorde knäck, som efter andra försöket blev riktigt bra. Den första satsen var också bra och god, men lite svåra att få ur formen;)

Sen fick pappa visa sina enorma kunskaper i att göra pepparkashus, och som den ständiga replik varje år när sockret smälter i stekpannan! "akta er för sockret, du vet Sofi, det gör ont" Ja, jag vet, några år sen nu, men den sitter fortfarande kvar, och det året den inte kommer Pappa, då blir jag besviken...haha. Och så blev det garnityr, Åhh vad fina dom blev. "Rör inte karamellerna" fick vi också höra både en, två och tre gånger. Men vem kan låta bli, de e ju gött med godis:) Men han är så duktigt på detta, och lika fina varje år. Sen men den fina snön på (florsocker) så blir det sååå juligt...hihi. Och det glada skrattet fick vi  när han skulle pudra ett av dom med "snö", haha du är så roligt pappa...skrattar än...Men han använde en tesil...och när han skulle till att pudra så tar han fel sil och står där och skakar å skakar, men det liksom händer ingenting. Då säger Ellen "Men pappa..." "oj, det var visst silen med te i", kommer då min underbara far på...Lotta hade laddat för fikat och ställt en annan sil med just te i en kopp....Kul!:)

Rulla rulla liten lussebulla:)

Här blir det glasyr för hela slanten, och sååå fint, men Clara: Akta Karamellerna...haha

En liten mys stund med Bästa Lotta...:)

Ja, en väldigt rogivande och trevlig dag, Skönt att få umgås med familjen och bara kunna släppa tankarna kring allt lite. Clara tyckte nog också det var skönt. Hon sa till pappa idag "du är min bästa Morfar" Och det gjorde mig så varm och glad, och Pappa med kan jag nog med egna ord säga! En och annan mening om mormor dök upp, men det är vardagen, hon är ju som sagt alltid med oss. Och det enda vi kan göra egentligen och som är det enda rätta är ju att just prata om henne. Det är ju vårat bevis på att hon alltid kommer finnas inom oss.

Och som sagt han är bästa Morfarn, och bästa Pepparkaks dekoratören!:)

Nu har vi fått ett med oss hem, och imorgon ska det ställas på plats. Dock UTAN tomtar än, det är 2 veckor kvar...Minst! haha...Tack snällaste Bästaste Pappa!

Och tack Lotta, Ellen och Edvin för en toppendag...Vi älskar er!

Tillsammans är vi starka....

Min älskade lilla Clara...

Har inte haft någon vidare bloggkänsla denna veckan. Har vart rätt tufft här hemma. Clara har mått dåligt, och det har varit en tuff vecka för henne. Önska så att det tig slut, men det kommer nog hålla i sig långt framöver, hela livet. blir nog lättare för var dag som går, men det kommer alltid vara tomt för henne. Saken är den att det har gått upp för henne att Mormor faktiskt inte finns, och kommer aldrig göra mer. Bara i tankarna och minnena. Hon har flera gånger varje dag pratat om mormor, berättat för oss hur mycket hon saknar henne, älskar henne....Clara är bara 4 år, men hon är så förståelig och kan verkligen uttrycka sina känslor och tankar. Lilla tjejan, jag kan inte mer än stötta, och prata med dig. Jag vill också att hon kommer tillbaka, mer än något annat i världen.....och igår när jag hämtade henne på dagis så säger en av fröknarna att Clara blivit ledsen på samlingen. Dom hade frågat varför hon var det, och då hade hon svarat att hon saknade sin mormor. Vad dom inte visste var att hon inte längre fanns hos oss, hon är i himlen....Men jag förklarade läget och då fick hon lite dåligt samvete, men som sagt hon visste ju inte. Men nu vet dom, och dom skulle hjälpa till att försöka bearbeta hennes saknad.

Jag har alltid försökt prata med Clara om mormor, och nu som först så har det nog gått upp för henne att Mormor aldrig kommer att komma tillbaka, att hon är i sin himmel. För mig är det här också väldigt tungt, och denna veckan har varit tuff för mig också. jag som mamma, kan inte uppfylla önskan om att hon ska få sin mormor tillbaka....annars kan man uppfylla mycket som mamma, men här tar det liksom stopp...Vilket gör det så ledsamt och en och annan tår har kommit. Vi har kramats mycket, och pratat....Satt ett kort på hennes sängbord...försökt göra det bästa av situationen. Men det blir aldrig bra nog...För det går inte....Vi får aldrig mer se henne.

Clara har visat sin saknad genom att ena stunden vara ledsen och sen i nästa stund vara arg....Och jag känner igen mig så mycket. Hon visar sina känslor precis som en människa gör när någon fått lämna denna värld. Först är man ledsen och sen när man fått lätta sina tårar och tankar så blir man arg för att det blivit som det blivit...det är männsikans sätt att bearbeta en sorg....Men det är hårt att se sitt lilla barn må så dåligt....Det är där orättvisan i denna värld än en gång gör sig synlig...

Clara var bara 10 månader när allt hände, men hon tillbringade många timmar med mig på sjukhuset hos mamma...och det jobbigaste att höra var när lilla älsklingen sa till mig häromdagen. "Mamma, jag har sett mormor i rullstolen" och det där skrämmer mig lite. Vi har nog aldrig pratat med henne om att mamma satt i rullstol. Så någonstans känns det som om hon har minnen, vilket man inte tror hon har då hon var så liten... Men när allt nu kommit till verklighet för henne, så måste det ju har funnits någonting som fått henne att börja funderar och känna saknaden....

Att höra henne säga "Mormor saknar mig" "Mormor älskade mig" eller "Jag fick alltid glass av mormor, för hon visste att jag älskade det" Att höra dessa ord, känns ändå skönt. För hon vet hur det är. Hennes mormor älskar henne, och kommer alltid att göra...Hon är mormors lilla Sessa...för alltid!

Nu ska jag gå in till min fina lilla tjeja som sover så sött, pussa henne på pannan och sedan krama om henne...Den där tryggheten att få hålla om, och veta att den är besvarad...den gör livet värt att leva...Hur orättvist det än kan vara. Men vi har varandra här hemma, stöttar och bara att finnas nära när tårarna trillar gör att vi orkar kämpa vidare tillsammans....Hon är bara ett barn, men barn är i såna här situationer så sårbara, vliket man önskar att dom skulle få slippa bli. Slippa förlora någon dom skulle fått uppleva sitt liv med, någon som skulle fått ta del av sitt barnbarns framtid....Så blev det inte...

Men tillsammans är vi starka....Du och Jag, Clara

Bus Pappa!

Wilmas badbalja är utlånad, och pappsen tycker han var bäst när han kom på det här. Nää, Wilma mamma rädda dig! Haha...

Hahaha....

Inatt kom Clara in till oss och som vanligt kryper hon upp på pappas sida och lägger sig där. Alla somnade igen men sen vaknar Clara och säger till Pappa att dom ska gå upp och kolla barnprogram. Micke går upp med henne och dom sätter sig framför tv'n och ska kolla in barnkanalen. Det lustiga var att det inte var något barnprogram, det var bara tomt. Micke kollar klockan och inser att den står på 01.26....hahaha....

Så det var bara att övertala prinsessan att gå och lägga sig igen, klockan är ju mitt i natta:)