Ibland liksom hejdar sig tiden ett tag, och man sitter i tankar och funderingar om allt som rör sig runt omkring. Vad hade hänt om man gjort så? vad hade hänt om inte den funnits? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Ja, det är mycket som kan förvirra en där uppe i huvudet som bara kommer på en liksom. Just denna tiden jag lever i nu, var kanske samma som med Clara när hon var liten, fast ändå inte. Jag har samma tid, samma liv, fast det är ändå så annorlunda. Med clara rände jag runt hit och dit och kom på mig själv när hon var så liten som Wilma är nu, att "hallå där Sofi, stopp ett tag, du behöver inte ständigt hitta på massor, du kan bara vara". Men jag ville göra saker, ville inte att Clara skulle känna sig uttråkad. Och det gjorde hon inte! Men jag kom ändå på mig själv, och saktade ner tempot. Med Wilma nu är det inte samma sak, nu är jag mer rädd för att göra för mycket med henne, hon är ju inte samma person, hon föddes inte med samma möjligheter. Eller jo, det gjorde hon väl givförsig, men hon är mer "ömtålig" om man kan säga så. Hon är sjuk, inget som syns på utsidan. På utsidan är hon som vilken liten tjeja som helst, men innanför, inte samma...Hjärtsjuk...Dom stunderna man kan ha över för att mysa och ta hand om, den tiden är alltid uppbokad av läkarbesök, eller något annat. Den tiden som fanns för Clara som man hade hela dagarna bara med henne, den tiden skall rymmas inom Claras dagistider, för att få samma möjlighet som man hade då, men allt är annorlunda. Den tiden får man pussla in lite där det finns tid. Men jag ser ändå att Wilma utvecklas och mår bra, det är huvudsaken. Och Clara gör oss ständigt stolta och glada över den kärlek hon ger sin lillasyster. Hon vet att hon är sjuk, och ibland känns det som om hon försöker hjälpa Wilma på alla sätt. Hjälpa att finns till och ta hand om sin lillasyster. Älskade små barn, vårt allt!
Och älskade vänner och familj, vad hade vi gjort utan dom. Alla som ställer upp och respekterar att ibland orkar man inte, man orkar inte följa med eller träffas visa stunder, fast det kanske ändå hade varit bra om man gjort det. Andra tankar, slippa funderar. Det är tungt ibland, och det är meningen, situtationen gör det så. Men NI finns alltid där...Ni som läser vet vilka jag pratar om, det är NI, som får mig/oss att orka kämpa, NI stöttar och ringer det där lilla telefonsamtalet eller skickar mess eller liknade som blir så stort i det hela. Känner ibland att jag borde gjort mer, eller iallafall svarat på det där messet, men orken tryter ibland. Även om man vill, man vill visa att man bryr sig, så hoppas jag ni förstår att jag gör det. Jag finns alltid för er, behöver ni mig så finns jag. Jag vet en person som har ställt upp för mig, som offrat mycket och som hjälpt mig många svåra stunder. Just till dig gumman vill jag säga att "Jag finns alltid för dig, även om jag inte alltid kan hjälpa så har du din plats i mitt hjärta, Always forever!"
I slutet av veckan ringer telefonen, och vi får ett datum för Wilmas hjärtoperation. En dag i taget nu, samla krafter och orka blicka framåt...Humöret är inte på topp, men jag lever för dom jag älskar och det är många!
Tittar i mina barn ögon, och på några få sekunder har jag orken att orka.
Kramar min Älskade och då vet jag att vi fixar det här tillsammans
Natti natti...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar