Just idag för 8 år sen höll jag din hand och mötte din blick för sista gången... samma dag varje år blossar minnena upp och stunden då vi var tvungna att ta ett farväl, ett farväl som ingen någonsin önskar någon, att tvingas släppa taget och det enda som kommer finnas kvar är den ständiga och konstanta smärtan och sorgen efter dig!
Jag trodde imorse att jag skulle fixa dagen, inte falla, inte bryta ihop...men jag hade fel. Min kropp är alldeles för sårbar för att, jag tror någonsin kunna ta den här dagen lättare med åren. Den bär på så mycket, jag skulle nog kunna klocksätta hela dagen...från det att jag kom in i din sal, tills jag slutligen somnade helt tom med tårar fallandes på kvällen hemma. Minnena är så tydliga och bilden av dig som för mig visar en fri sovande mamma i ett rum som innan varit en kamp mot tiden låg vilande och det enda som kändes var vinden som drog från fönstret...men som i ett vindsvep utbyttes till smärtfylld, sorgesam tung luft.
Jag blir aldrig hel igen, hur jag än vill så saknas alltid den största pusselbiten och ingen kommer någonsin kunna ersätta den platsen.
Jag saknar sig så ofattbart mycket och det går inga dagar utan att mina tankar är hos dig mamma...tydliga spår visar att du var min styrka...den som försvann den dagen du lämnade mig...
Saknar allt, saknar dig....föralltid!
Mamma....
